You better learn how to run…

Här finns många av mina favoritlåtar i genren Industrimetal.

Publicerad: november 30, 2017 - Fredde |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Skriv en kommentar |

Nya koppar

Jävligt snygga!

Publicerad: november 30, 2017 - Fredde |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Skriv en kommentar |

Vem spökar?

ooo

Fått åt helvete för lite sömn på sistone. Temat att bli att vakna och vrida och vända, eller att somna till och vakna en halvtimme senare, och vara pigg som en mört.

Doktorn skrev ut sömntabletter, dom blir jag helt däckad av och sover gott, det är bra för det håller mig en bit ifrån vansinnet. Sen på morgonen blir jag jättetrött och inmundigar en ansenlig mängd kaffe, sen där kring två, halv tre på eftermiddagen brukar hjärnan kännas rätt sharp. Och det är väl egentligen det som är det stora kruxet, vissa dagar känner jag att jag inte kan köra hjärnan på maxvarv utan måste hålla nere varvtalet lite grand. Jag gillar inte alls den handikappande känslan: ”Tyvärr jag kan inte tänka ut det idag men låt mig återkomma imorgon då kan jag tänka ut det åt dej”.

Troligtvis blir det lite lugnare om några månader – ett mantra som hållit mig vid liv i många år!

”Klart man skulle kunna vara som dom, men jag stannar hellre här med er”

Publicerad: februari 2, 2017 - Fredde |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Skriv en kommentar |

Fyra år alltså…

danne-cykel

Ja det är väl satan vad tiden går. Danne är fyra år och redan inne på cykel #2.

Jag jobbade ihjäl mig i höstas sen har jag bara ökat takten.

Kroppsvikten är lägsta på 20 år. FTPn helt okej.

Återkommer.

Semester alltså…

Den har legat och jäst under våren, drömmen om semester.

Förra sommaren var det mest flytt och stök. Året innan det massa jobb och året innan det minns jag inte riktigt men det var nog inte så att jag var ledig i någon större omfattning för det har känts som om det var tusen år sen jag hade en tjänlig semester.

Men helt plötsligt var projektet jag jobbar i produktionsatt, mailen tystnade, telefonen tystnade. Med hjärtklappning backade jag sakta från datorn och drog isär gardinerna och blickade ut över den verkliga världen. Skrämmande.

Påminde mig om första gången jag reste längre än grann-socken: då jag åkte till Bangkok och satt tre dagar på hotellrummet innan jag vågade mig ut. Sen förälskade jag mig i att resa. Och vintern bestod under många år av en rejäl resa och uppladdning i solen. Men nu var det flera år sen. Typ fyra.

Den yttre världen skrämde mig. Så till den milda grad att de första dagarna ägnade jag åt att koda ihop två appar som jag lurat på ett tag. Sen städade jag läggan och började beta av den där todo-listan man aldrig blir klar med. I ett svagt ögonblick var jag till och med på väg till någon affär för att köpa grönt att ställa på altanen men sen nyktrade jag till och öp öp öp vänta nu – vem kommer få ta hand om dessa växter om fyra veckor när det är torra bruna pinnar nedstuckna i några lådor?? Det blir jag det ja. Åhh vad fina föreningens gemensamma blommor är! Verkligen. Och någon annans problem dessutom. Dessutom verkar de inte dö som mina blommor alltid gör. Det duger gott att titta på dem.

Då kom jag på genidraget och slutade med kaffe och volia där pös all ork ur mig och kroppen intog någon sorts zombie-mode. Det blev lite väl mycket zombie-mode och jag kunde power-nappa 2-3 gånger om dagen och ändå stock-sova på natten. Idag testade jag att hälla i två koppar efter en veckas uppehåll. Blev lite piggare. Dock kommer jag nog fortsätta det kaffefria livet. Eller i alla fall hantera kaffe som sprit, något man dricker då och då. Rökheroinet kommer jag dock inte sluta med!

Ordet semester härstammar faktiskt från Gubben Noaks tid. Han byggde en stor jävla träbåt och det är en kvarleva än idag att på semestern bygga saker av trä.

Nuförtiden bygger man inte båtar till djur utan oftast bygger man altan på semestern. Generellt bygger man en för liten altan som man året därpå kan bygga ut med några kvadrat trall. När altanen blir för stor bygger man tak på den och det blir då ett uterum och vips står man där som en fåntratt – utan altan. Då får man invänta nästa semester för att anlägga en ny altan. Också för liten. Så man kan bygga på den nästa år. Ibland spårar detta ur och man gör en gigantisk altan, då kallas det dansbana. Dit kommer det både folk och dansband. Folk blir fulla, ligger, nya familjer bildas, de lämnar sina lägenheter och köper ett hus och börjar direkt bygga ny altan. Det är helt enkelt den tryckimpregnerade trall-jävlen som för utvecklingen framåt.

Nä här byggs ingen altan. Min tilldelade del av innergården är redan till 100% altanerad.

Däremot håller jag på och bygger en koja/skrivbord till Danne. För litet, så jag kan bygga till det nästa år.

Andra saker på min todolista jag avverkat:
– Köpa fiskespö- Köpa joggingskor
– Byte styre på Monkan

På min 39:e födelsedag så åkte jag och Celia till Grinda och myspyste.

grinda

Sommar igen…

Tittar ut och inser att det är sommar – vart tog våren vägen?

Någon gång i vintras på botten av tålamodets krus hittade jag kärleken – och JÄDRAR vad djupt det där kruset är. Men nu är den funnen. Och så livrädd jag är att alltid bara ska kollapsa även om det känns super-bra och stabilt månad in och månad ut och den röda skiten flödar runt i mina vener. Kanske låter som en klyscha men allting bara klaffade.

Tar en kaffe på altanen. Sen i höstas är jag Gröndals-bo (med altan) efter att jag lämnade Söder för en kort men mycket plågsam session som husägare. Man skulle kunna kalla det helvetes-huset för det var precis vad det var. Bara ett stort svart mörker, att sova med en hammare bredvid sängen och ett öga öppet, på vakt inför nästa psykopatiska drag. Herregud i himmelen vad skönt att jag slapp det det eländet.

Sådär för ett år sen, i någon slags bottenlöst mörker till idag i någon slags starkt solsken. Svängningar och en intensitet av livet som tar på krafterna. Orken har bara räckt till det viktigaste: Danne och test-cykel varannan dag, programmera och klunka i mig den röda skiten från kärlekens krus. Utan att stanna upp, utan bara trycka frontlinjen framåt med stor kraft. Till nytt ljus – långt från mörkret.

Det har varit en rätt slitig tid med väldigt lite ”tid över” men nu har det avtagit en smula och det har dykt upp en ledig kväll här och en ledig kväll där vilket jag tror känns skönt även om jag inte riktigt kan slappna av utan när det inte finns någon deadline på projektet jag jobbar i så sitter jag ändå och kodar på egna projekt. Men i juli funderar jag på ett programmeringsförbud – i alla fall några timmar per dag.

Härromkvällen blev det rent av en tempo-träning i Roslagen.

IMG_8460

Formen är inte super. Jag lyckades med en finfin formtopp i mitten på April där alla mina personbästa flög världens väg men sen har jag haft lite oflax med två förkylningar och är inte riktigt back-on-track efter det. Skulle väl tippa på att FTPn ligger kring 280-285 monarkwatt. Men vad bättre är så har cykel-motivationen sakta börjat växa i mig. I våras var jag väldigt omotiverad och mest körde 20min ”plikt-pass” på monarken.

Bästa med livet är fan alla möjlighet till förändring som ofta bara ligger och väntar runt knuten bara man skapar sig själv lite förutsättningar.

Just remember to fall in love – there is nothing else

 

 

AAaaaatcho-KNAK!

Veckan bjöd på ett bryskt uppvaknande och påminnelse om min dödlighet.

Det hela började på uteplatsen där följande komponenter ingår: kaffe, planeringsblock och solglasögon. Sittandes på en utemöbelstol med fötterna upplagda på en likadan utemöbelstol bestämmer jag mig att låta vårsolen slicka mina hornhinnor, tar av mina Holbrook och sträcker mig mot bordet för att lägga ifrån mig dem när solen slår till med all kraft. Solnysare som jag är kan jag inte hejda nysningen utan drar in… aaahhhhh… tch… min core kramar med så massive amount of power runt min ryggrad att den knäcks på flera ställen. RÖV!

Jaha, är det såhär det ska sluta? Sönderbränd av vårsolen, med bruten rygg och korpar som hackar i skallen? Nä det var bara att bita ihop och linka in i värmen igen.

Dagen efter var det något bättre tills jag provade att stretcha lite i förhoppnings om att det skulle bli bättre. Det blev sämre, betydligt sämre, betydligt jättesämre, typ dödsdåligt.

Paniken över att det är tre timmar kvar till hämtning och sen är det ”Danne och jag” hela helgen med 0 minuters avlastning satte klorna i mig. Herregud, jag kan inte ens böja mig framåt utan att dö av smärtan. Faktum är att jag kan varken sitta, ligga eller stå utan fruktansvärd smärta. Det finns bara en sak att göra: ett sammanbrott.

Efter sammanbrottet och en burk tigerbalsam ringde jag, vi kan kalla honom: frälsaren.

Frälsaren hade en nödtid klockan två och antispinn-lampan blinkande konstant i gubbvolvon tills jag ojande tog plats i väntrummet.

Efter lite genomgång av mina gubbkrämpor så kände han på kotorna och hittade två låsningar, knak – knäck och det blev ta mig fan nästan helt bra – nästan på direkten. En klump i halsen av lycka och med glädje betalade jag 690 ovikta enkronor.

Jag har fått endel knutor i mina benmuskler och oroar mig lite att jag tränar för ensidigt, vilket jag också gör. Sweetspot och vo2max är ju inte direkt kända för att ge mjuka fina muskler. De blir mer som känna på stenkulor. Frälsaren rekommenderade foamroller, vilket jag redan manglar med men också en mojäng med elektroder som man kopplar på musklerna som ”masserar” dem automagiskt. Jag dubbelkollade, alltså: jag betalar, monterar, trycker på en knapp, väntar och sen blir det bra – det låter ju klippt och skuret för mig. Ska researcha lite först bara, men det verkar bra.

Ryggen blev ta mig fan nästan smärtfri och förutom att inse att jag inte är odödlig har jag har lärt mig en läxa, nästa gång jag ska nysa blir det med rak rygg, troligtvis även liggande, med händerna knäppta, bedjandes om nysguden om nåd.

Vänner, nys försiktigt.