Semester alltså…

Den har legat och jäst under våren, drömmen om semester.

Förra sommaren var det mest flytt och stök. Året innan det massa jobb och året innan det minns jag inte riktigt men det var nog inte så att jag var ledig i någon större omfattning för det har känts som om det var tusen år sen jag hade en tjänlig semester.

Men helt plötsligt var projektet jag jobbar i produktionsatt, mailen tystnade, telefonen tystnade. Med hjärtklappning backade jag sakta från datorn och drog isär gardinerna och blickade ut över den verkliga världen. Skrämmande.

Påminde mig om första gången jag reste längre än grann-socken: då jag åkte till Bangkok och satt tre dagar på hotellrummet innan jag vågade mig ut. Sen förälskade jag mig i att resa. Och vintern bestod under många år av en rejäl resa och uppladdning i solen. Men nu var det flera år sen. Typ fyra.

Den yttre världen skrämde mig. Så till den milda grad att de första dagarna ägnade jag åt att koda ihop två appar som jag lurat på ett tag. Sen städade jag läggan och började beta av den där todo-listan man aldrig blir klar med. I ett svagt ögonblick var jag till och med på väg till någon affär för att köpa grönt att ställa på altanen men sen nyktrade jag till och öp öp öp vänta nu – vem kommer få ta hand om dessa växter om fyra veckor när det är torra bruna pinnar nedstuckna i några lådor?? Det blir jag det ja. Åhh vad fina föreningens gemensamma blommor är! Verkligen. Och någon annans problem dessutom. Dessutom verkar de inte dö som mina blommor alltid gör. Det duger gott att titta på dem.

Då kom jag på genidraget och slutade med kaffe och volia där pös all ork ur mig och kroppen intog någon sorts zombie-mode. Det blev lite väl mycket zombie-mode och jag kunde power-nappa 2-3 gånger om dagen och ändå stock-sova på natten. Idag testade jag att hälla i två koppar efter en veckas uppehåll. Blev lite piggare. Dock kommer jag nog fortsätta det kaffefria livet. Eller i alla fall hantera kaffe som sprit, något man dricker då och då. Rökheroinet kommer jag dock inte sluta med!

Ordet semester härstammar faktiskt från Gubben Noaks tid. Han byggde en stor jävla träbåt och det är en kvarleva än idag att på semestern bygga saker av trä.

Nuförtiden bygger man inte båtar till djur utan oftast bygger man altan på semestern. Generellt bygger man en för liten altan som man året därpå kan bygga ut med några kvadrat trall. När altanen blir för stor bygger man tak på den och det blir då ett uterum och vips står man där som en fåntratt – utan altan. Då får man invänta nästa semester för att anlägga en ny altan. Också för liten. Så man kan bygga på den nästa år. Ibland spårar detta ur och man gör en gigantisk altan, då kallas det dansbana. Dit kommer det både folk och dansband. Folk blir fulla, ligger, nya familjer bildas, de lämnar sina lägenheter och köper ett hus och börjar direkt bygga ny altan. Det är helt enkelt den tryckimpregnerade trall-jävlen som för utvecklingen framåt.

Nä här byggs ingen altan. Min tilldelade del av innergården är redan till 100% altanerad.

Däremot håller jag på och bygger en koja/skrivbord till Danne. För litet, så jag kan bygga till det nästa år.

Andra saker på min todolista jag avverkat:
– Köpa fiskespö- Köpa joggingskor
– Byte styre på Monkan

På min 39:e födelsedag så åkte jag och Celia till Grinda och myspyste.

grinda

Publicerad: juli 21, 2016 - Vanliga dagar |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

Sommar igen…

Tittar ut och inser att det är sommar – vart tog våren vägen?

Någon gång i vintras på botten av tålamodets krus hittade jag kärleken – och JÄDRAR vad djupt det där kruset är. Men nu är den funnen. Och så livrädd jag är att alltid bara ska kollapsa även om det känns super-bra och stabilt månad in och månad ut och den röda skiten flödar runt i mina vener. Kanske låter som en klyscha men allting bara klaffade.

Tar en kaffe på altanen. Sen i höstas är jag Gröndals-bo (med altan) efter att jag lämnade Söder för en kort men mycket plågsam session som husägare. Man skulle kunna kalla det helvetes-huset för det var precis vad det var. Bara ett stort svart mörker, att sova med en hammare bredvid sängen och ett öga öppet, på vakt inför nästa psykopatiska drag. Herregud i himmelen vad skönt att jag slapp det det eländet.

Sådär för ett år sen, i någon slags bottenlöst mörker till idag i någon slags starkt solsken. Svängningar och en intensitet av livet som tar på krafterna. Orken har bara räckt till det viktigaste: Danne och test-cykel varannan dag, programmera och klunka i mig den röda skiten från kärlekens krus. Utan att stanna upp, utan bara trycka frontlinjen framåt med stor kraft. Till nytt ljus – långt från mörkret.

Det har varit en rätt slitig tid med väldigt lite ”tid över” men nu har det avtagit en smula och det har dykt upp en ledig kväll här och en ledig kväll där vilket jag tror känns skönt även om jag inte riktigt kan slappna av utan när det inte finns någon deadline på projektet jag jobbar i så sitter jag ändå och kodar på egna projekt. Men i juli funderar jag på ett programmeringsförbud – i alla fall några timmar per dag.

Härromkvällen blev det rent av en tempo-träning i Roslagen.

IMG_8460

Formen är inte super. Jag lyckades med en finfin formtopp i mitten på April där alla mina personbästa flög världens väg men sen har jag haft lite oflax med två förkylningar och är inte riktigt back-on-track efter det. Skulle väl tippa på att FTPn ligger kring 280-285 monarkwatt. Men vad bättre är så har cykel-motivationen sakta börjat växa i mig. I våras var jag väldigt omotiverad och mest körde 20min ”plikt-pass” på monarken.

Bästa med livet är fan alla möjlighet till förändring som ofta bara ligger och väntar runt knuten bara man skapar sig själv lite förutsättningar.

Just remember to fall in love – there is nothing else

 

 

Publicerad: juni 27, 2016 - Vanliga dagar |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

Igångsättningssvårighetssyndrom (ISSS)

Verkar som om jag åkt på en rejäl släng av denna bittra åkomma.

Men nu tar vi nya tag! Arslet ur vagnen och tummen ur röven.

Swipe höger på den!

Publicerad: juni 13, 2016 - Fredde |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

AAaaaatcho-KNAK!

Veckan bjöd på ett bryskt uppvaknande och påminnelse om min dödlighet.

Det hela började på uteplatsen där följande komponenter ingår: kaffe, planeringsblock och solglasögon. Sittandes på en utemöbelstol med fötterna upplagda på en likadan utemöbelstol bestämmer jag mig att låta vårsolen slicka mina hornhinnor, tar av mina Holbrook och sträcker mig mot bordet för att lägga ifrån mig dem när solen slår till med all kraft. Solnysare som jag är kan jag inte hejda nysningen utan drar in… aaahhhhh… tch… min core kramar med så massive amount of power runt min ryggrad att den knäcks på flera ställen. RÖV!

Jaha, är det såhär det ska sluta? Sönderbränd av vårsolen, med bruten rygg och korpar som hackar i skallen? Nä det var bara att bita ihop och linka in i värmen igen.

Dagen efter var det något bättre tills jag provade att stretcha lite i förhoppnings om att det skulle bli bättre. Det blev sämre, betydligt sämre, betydligt jättesämre, typ dödsdåligt.

Paniken över att det är tre timmar kvar till hämtning och sen är det ”Danne och jag” hela helgen med 0 minuters avlastning satte klorna i mig. Herregud, jag kan inte ens böja mig framåt utan att dö av smärtan. Faktum är att jag kan varken sitta, ligga eller stå utan fruktansvärd smärta. Det finns bara en sak att göra: ett sammanbrott.

Efter sammanbrottet och en burk tigerbalsam ringde jag, vi kan kalla honom: frälsaren.

Frälsaren hade en nödtid klockan två och antispinn-lampan blinkande konstant i gubbvolvon tills jag ojande tog plats i väntrummet.

Efter lite genomgång av mina gubbkrämpor så kände han på kotorna och hittade två låsningar, knak – knäck och det blev ta mig fan nästan helt bra – nästan på direkten. En klump i halsen av lycka och med glädje betalade jag 690 ovikta enkronor.

Jag har fått endel knutor i mina benmuskler och oroar mig lite att jag tränar för ensidigt, vilket jag också gör. Sweetspot och vo2max är ju inte direkt kända för att ge mjuka fina muskler. De blir mer som känna på stenkulor. Frälsaren rekommenderade foamroller, vilket jag redan manglar med men också en mojäng med elektroder som man kopplar på musklerna som ”masserar” dem automagiskt. Jag dubbelkollade, alltså: jag betalar, monterar, trycker på en knapp, väntar och sen blir det bra – det låter ju klippt och skuret för mig. Ska researcha lite först bara, men det verkar bra.

Ryggen blev ta mig fan nästan smärtfri och förutom att inse att jag inte är odödlig har jag har lärt mig en läxa, nästa gång jag ska nysa blir det med rak rygg, troligtvis även liggande, med händerna knäppta, bedjandes om nysguden om nåd.

Vänner, nys försiktigt.

 

Tre år senare…

Ja det är ju satan vad tiden går.

3

Denna eleganta flygmaskin inmundigades under pompa och ståt när lillpysen fyllde tre… för någon månad sen. Återigen, det är satan vad tiden går. För det mesta går det förträffligt bra men ibland kan pappalivet upplevas som något motlutande.

2

Här kromar killarna i Dr Perres vinteråk.

Ett mycket bra pappatips:

Mitt bästa pappatips är som bekant: tro på dej själv och be de som inte tror på dej att dra åt helvete.

Men hör upp vänner för här kommer ett mycket bra tips om du vill få din egen lillpys eller lillpysa att sluta med nappen. Danne har varit jäkligt nappig och det har varit nappen för jämnan. Jag har inte brytt mig så mycket. Världen är ett bottenlöst hell-hole så om en napp kan bringa lite tröst så kör på det. Men samtidigt, plötsligt kommer dagen man ska bli stor kille och lägga nappen på hyllan och kanske börja med cigg eller snus istället?!

För 15 år sen hörde jag ett tips av en kollega som tagit stopp och väx på sin lillpys nappar och mycket effektivt avslutat nappandet. Det triggade igång något i mig och jag har alltid varit sugen på att testa denna prakt-lögn.

Cirka två månader innan han fyllde tre började jag ljuga om att när man fyller tre kommer nappen börja smaka illa och att det är därför inte vuxna har napp. Vem skulle inte vilja ha napp annars? Okej. Han var lite skeptisk i början men jag upprepade detta som ett mantra helst varje gång har tar sig en napp på maten. Sen var han helt med att ”när man blir tre börjar nappen smaka illa, då slutar man”. Ibland drog jag till med att ”testa försiktigt så den inte börjat smaka illa”.

Sen kom dagen. Domedagen. Jag var inte riktigt redo utan tillade att ”den börjar oftast smaka illa ett tag efter man fyllt tre men fram till man fyller år är det chill-krokodill”. Samla mod. Och köp stopp-och-väx på apoteket.

Testsköt på en napp innan för att hitta den lämpligaste mängden och det är mycket mycket lite som ska appliceras. Jag använde ståltråd och doppade och duttade på nappen 2 prickar sen tyckte jag det smakade ruttet. Tänk samma mängd som om man tar en kulspetspenna och gör två minimala prickar, dvs väldigt lite.

Nä han märke inget, 3 prickar, märkte inget, FYRA prickar och ”Pappa nappen smakar illa!”, ”Ja nu är du ju tre år och då smakar napparna illa ska vi lägga den här i burken och ta en tröstgodis istället?” Så gjorde vi och så fick han en godis ur en tablett-ask. En stund senare vad det dags för nästa preppade napp som även den åkte ned i lådan i utbyte mot godis. Sen tog han en helt opreppad och ville lägga den i lådan i byte mot en godis. Visst, sa jag märkbart stolt – precis  så blåser man systemet!

Nu kan man ju applicera lite panik-moral över att ge godis istället för en napp men faktum är att det funkade perfekt med en ask. Sen är det ju inga problem att dra in godiset. Ask-modellen kan faktiskt rekommenderas.

Dags för lunchlur och inte ett ord om nappen. Jag blev nästan lite snopen.

Sen åt vi och som bekant vill man ju ha en cigg, snus eller kaffe på maten så även lillpysen som sa: ”Jag vill ha något i munnen!” Jaha, ingen napp alltså, varsågod vi tar en godis. ”Men det är ju bara nu du får tröstgodis”.

Läggning på kvällen – inte ett ord om nappen.

Dagen efter – inte ett ord om nappen.

Byte till hans mamma – inte ett ord om nappen.

Förskolan – inte ett ord om nappen.

Några månaders plantering av lögnen, en tablett-ask, stopp-och-väx och sen var det klart på en förmiddag.

Givetvis kan man ha moraliska issues över upplägget men i ärlighetens namn känns det inte ”värre” än att ljuga om jultomten.

Några sista noteringar innan vi stänger detta kapitlet: koppla detta till en födelsedag, gör förarbetet bra pysen/pysan ska mer eller mindre förvänta sig att nappen ska smaka illa, kör med något substitut (tablett-ask), fega inte, tro på dej själv och keep beeing awsome och snygg!

Annars då?
Bra! Mycket jobb.

 

Ja men god jul då!

IMG_7512

Mycket trevlig jul. Det var så länge sen nu så jag minns inte så mycket men jag tomtade på julafton och det är ju superkul. Speciellt efteråt när Danne pratar om tomten för mig som var nere och hämtade lite prylar i bilen.

IMG_7618

Sen tog jag gubbsläden till Landskrona och firade nyår hos goda vänner. På vägen tog jag upp en liftare Simon 22 från Australien. Gick bra och han var trevlig men jag bestämde mig efteråt att inte plocka upp liftare sådär.

Här står Master Ande och gör en av de sakerna han är allra bäst på. Jag tog ett upphåll från LCHF-andet och svullade, både mat och dryck. Jag, Erik och grann-tjejen kammade såklart hem seger i musik-quizen.

Början på 2016 blev kanske den värsta bakfyllan i mannaminne. Jag mådde så illa att jag trodde min sista stund var kommen men dessbättre släppte det framåt dagen.

Vidare färd till mamma i Karlskrona och hälsade på henne och katten Sigge innan jag åkte vidare tillbaka till människobyn.

Mycket bilåka men också sjukt trevligt umgänge.

En kort sammanfattning av 2016 är att det var rätt jävla eländigt i somras men sen efter att jag blev av med hus-helvetet och flyttade till Gröndal blev allting faktiskt jättebra. Jag trivs superbra. Det är jättevackert här med vatten runt knuten och Daniel och jag trivs jättebra. Det kändes som att få livet tillbaka.

Träningsmässigt går det halvbra: vågen visade 78.9 (från 82.5) vid nyår och målet var 77.0. Iden var att ny efter nyår återgå till kolhydrater och foka på tröskelträning men nu blir det istället att jag testar att köra ”lättare” tröskelträning i ketos och se vad som händer. Första passet på 20min resulterade i sänkt effekt med 10% och ökad puls med 10% jämfört med kolhydrater. Men jag tänkte ändå ge ”tröskelträning i ketos” ett par veckor och se vad som händer. Och förhoppningen är att nå 77.

Åter till förra året. En gång för några månader sen hade jag och Danne en jobbig natt, han vaknade vid tolv och ville inte somna om, på hela natten, nickade till och så fort han somnade vaknade han och ville jag skulle komma. Så det var en natt med somna, vakna, somna, vakna, somna, vakna, somna, vakna till klockan blev morgon, ni vet asjobbigt (troligen hade han fått sin första mardröm listade jag ut i efterhand). Kände jag höll på att gå upp i limningen och tog mig ett mycket välförtjänt sammanbrott, då det bara slog ned i mitt inre som en blixt. En insikt.

Det är jobbigt med sömnlösa nätter men samtidigt så insåg jag att det finns situationer då jag skulle ge vad som helst för bara en enda asjobbig sömnlös natt till med honom. Och livet är skört. En olycka, en sjukdom, ett besked och så skulle allt förändras. Då blev jag någon annan. Något grundläggande inuti mig förändrades och jag började helt enkelt känna viss ödmjukhet inför livet. Vissa dagar rent av en glimt av tacksamhet inför livet. För mig som aldrig tyckt om livet och döden, utan mest sett det som något att uthärda blev detta väldigt stort. Och det känns väldigt bra.

Det här förändrade mig, nu kan han väcka mig hur ofta han vill, jag kan sjunga blinka lilla eller Mr Tangs Godnattvisa en miljon gånger mitt i natten. Visst det är ansträngande och jag blir trött och som ett vrak men jag blir inte på något sätt irriterad eller tycker det är negativt utan det bara är som det är. Ju tryggare och bättre han har det ju lättare somnar han. Oavsett vilket.

Det bästa med att vara pappa är inte att bygga lego, att åka på snoran (snowracern) eller lära honom hur man byter slang på vagnen utan att bara så brutalt hämningslöst få älska någon. Det går verkligen att helt utan att hålla igen något älska honom hur mycket som helst. Och jag älskar det. Det jag alltid saknat i relationer är trygghet, vilket gjort mig hämmad att älska, på riktigt. Men med honom är tryggheten på ett annat sätt, jag är hans pappa. Han kommer aldrig komma hem från förskolan och säga att han hittat en annan pappa eller att vi glidit isär. Jag är trygg med att vara hans pappa och trygg med att älska honom så mycket jag vill utan någon go-bag eller plan b. Det är det bästa med att vara pappa och jag älskar det. Att älska.

 

BREAKING: Får jag slänga ett öga på det där?

Plötsligt händer det: jag fick legga!

Er favoritbloggare fick alltså visa leg på bolaget. Först blev jag överlycklig och gav till ett litet tjut. Sen efteråt började jag fundera på om jag bara ”behövde muntras upp”. Samtidigt köpte jag en flaska bubbel, knappast så att man är i muntra upp läge då. Dessutom var det en allmänt bra dag. Men samtidigt, INGEN kan ta mig för att vara 20.

Det hade varit kul att driva lite med honom genom att vägra slänga upp mitt KK på disken för inspektion (körkortet alltså).

Du är inte 20! Är jag visst det! Och dra upp en tom påse bridge-blandning ur fickan. Visar håren på öronen. Lukta på mina fingrar – de luktar för fan gröna marmelad-kulor! Chippa och leverera mitt gods och håll upp dörren så jag kommer ut med rullatorn.

Kunde blivit en mycket underhållande argumentation. Sannolikheten till att den blir verklighet är blygsam.

Jag är inne i en metal-period med ett tungt missbruk av In Flames, det är så skönt och jag kan sluta när jag vill.

 

Fueled, these new shores burn, dark past lies cold
Shadow, my sweet shadow, to you I look no more