Fredde

Idag var det Bålsta CK som arrangerade tempot som gick på något så omväxlande som en rundbana på 22.6km.

Fullt på parkeringen! Idag var det 69 som körde!

Här är starten och tidtagningsmyndigheten. Jag har markerat det viktiga, klockan, start-linjen och tidtagningsdamen. Innan starten görs en genomgång av vägen och jag minns två rondeller och en högerkurva.

Såhär såg starten ut och min trackstand resulterade i ett “imponerande” från startkontrollanten. Svag medvind och gissa om det gick fort ner till Bålsta?
I Bålsta kom en adrenalinpralin i form av två vägbulor och ett rödljus i vilket jag hade grönt så det var bara att trycka på fram till rondellen, ta höger och rakt igenom nästa rondell och sen kom en rejält seg stigning över motorvägen. Passerade en annan cyklist och noterade inte så imponerande 21km/h på mätaren. Men snart hade jag fått upp farten igen och höll snittet över 40.

Vid 13km var en lurig fyrvägskorsning och cyklisten före drog rakt fram men det stod BRO 11 till höger och det stämde bra med distansen så jag chansade på höger och kom ganska snart ikapp en cyklist till så jag borde vara rätt. En till seg uppför sen blev det nerför och vid mål hade jag 41km/h i snitt på cykeldatorn (som är lite generös) så jag hoppades på över 40, men icke!

Tidtagaren klockade mig på 33:58 vilket gav snittet 39,92km/h och en 26:a av 69 och jag ligger som tidigare runt den snabbare tredjedelen av startfältet.

Inte helt oväntat började jag på 85% i puls och ökade successivt uppåt.

Banprofilen.

182bpm/89% i snittpuls körde på 51/15.

Knäet då?

Som vanligt så funkade det hur bra som helst på tempot. Det hela är märkligt, det är jävligt skumt hur snabbt det går för knäet att återhämta sig, det är bara ologiskt att jag på söndag morgon inte kan trampa i en enkel backe men kan köra tempo problemfritt på onsdagen. Fredrik på Cykelcity gjorde en snabbkoll och konstaterade att jag borde ha en högre q-faktor så nu har jag ökat från 146 till 176 och tänkte ge det en testrunda i väntan på BG-fiten om några veckor.

Precis som tidigare så kändes det inget i knäet efter två dagars vila. Det hela är skumt, så länge det gör ont i knäet gör det ont även om jag trampar väldigt lätt men så fort det gått över så känns det inget även om jag trampar så hårt jag kan. Min uppfattning är att det brukar vara tvärt om, först går det bra med lätt belastning och i takt med att “något” läker kan man öka belastningen. Nu är det nästan tvärt om.

Jämför med ett kullager, så länge det är smort så rullar det fint, tar smörjan slut rullar det omgående väldigt illa tills ny smörja finns på plats då rullar det fint igen.

Jag har tid för bikefit om några veckor men Fredrik på Cykelcity tyckte vi skulle göra en snabb-koll så jag ska dit i eftermiddag.

En tanke är att träningen varit för statisk och enformig så nu kör jag några klassiska sjukgymnastik-övningar. En annan tanke är att jag kanske behöver cykla mer på just “problem-cykeln”. Ja ja vi får se, ikväll är det tempo i alla fall och det brukar ju funka.

I alla fall, gårdagens pass gick bra, körde uppvärmning och blygsamma 2 x 4km på 43.8km/h resp 42.5 km/h.

En fin kväll var det i alla fall!

I Dr Perras verkstad har det länge stått en gammal generator till en Zulu-IV som gäckat oss länge, vad ska vi ha denna gamla pjäsen till? Men som av en ren händelse var motorn ur från Z4an och Dr Perra fick den briljanta iden att driva generatorn med 800 hästars dieselspisen!

Men vad gör vi nu av all strömmen? Vi pluggar in den i en stor kabeltrumma med vanlig 3G2,5mm2 kabel och med en micro omsorgsfullt placerad i centrum så voila en egen Magnetisk resonanstomografi-mojäng!

Jag förslog att vi skulle testa på grannens katt och se hur många kattungar den ska få men Dr Perra sa att jag var så jädra sjåpig och sa de förlösande: Vad är det värsta som kan hända? Ja det kan ju omöjligt vara någon som helst fara med detta, jag behöver ju inte ens dricka kontrastvätska (denna gången)?!

Först var tanken att vi skulle testa med knäet och se om vi hittar något fel, men det fick vi inte in i micron så Dr Perre tyckte vi skulle testa med huvudet istället, det passade hur bra som helst i micron men lite irriterande med den roterande tallriken och den där platskåpan man normalt har över tallriken fick inte plats.

Jag måste erkänna att jag var rätt pirrig och nervös när han kopplade in en startkabel i varje stortå. Dr Perra förklarade lugnande att den inre strömkretsen fungerar som extra bildstabilisering. Men ta för helvete inte något jordat bara!

Först sved det rejält i hårbotten men sen efter lite justeringar så blir bilderna riktigt bra.

Titta vad nöjd jag ser ut, så nöjd som man är första gången man ser en bild av sin egen hjärna och kolla vilket tjockt pannben.

Det här var en rolig dag!

Jaha vad ska man spendera denna lördagen med? Ligga bakis i soffan? Jag vaknade 04:30 eller vaknade och vaknade jag somnade vid elva och vaknade vid ett när Ettzo kom hem sen låg jag och försökte panik-somna med svetten lackandes fram till 04:30. Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Sen 30-milan som gick åt helvete har jag så noggrant jag förmår justerat sittställningen med sadeln lite längre bak, en bredare vev så tyckte jag att det så riktigt bra ut och testrundorna på 15-20 mil gick skitbra så jag tänkte öka på distansen och köra 30 mil i helgen men samtidigt så lockade 40-milan och det vore ju fint att vara på banan igen så jag chansade lite.

Missförstå mig rätt, jag tycker inte det är jääätte-långt att cykla en hel dag, det har jag gjort många gånger. Sist vi körde denna rundan var 2010 och du kan läsa om den beryktade 40-milan from hell här. Så oavsett hur vädret skulle bli så skulle det bli enklare denna gången. Vädret skulle bli rätt kass med regn till och från stora delar av morgon/förmiddag men sen spricka upp på kvällen. Jag hade halva garderoben med, extra strumpor, underställ, regnbrallor, extra innervantar, citodon och ståltråd – man vet aldrig. Sen är det ju bra att ha plats för en extra pizza också så jag tog stora väskan!

Förväntansfulla cyklister utanför macken i Tumba, Mellanklass-Mattias glad och fräsch som alltid.

Vi rullade ut genom Tumba och vi delades snart upp i grupper. Jag hade planerat att köra med Telefonplan som precis kommit igång med träningen och tänkte ta det lugnt, dessutom var det länge sen vi hade setts och hade mycket att prata om – mycket trevligt. Det regnade endel. Innan första kontrollen vräkte det på rejält och jag tänkte bara att Kung Bore kan ju käka mina goretex regnbyxor  vilken dag som helst.

Den lilla kjorren vid färjelägret i Askersund (heter det nog) 12 mil brassade och benen var i toppskick. Vi höll 25-26 så det gick ingen nöd på hjärtat direkt. Dock kände jag mig lite matt på väg ned mot färjan men jag hade ätit lite lite på morgonen så det var nog det. La in en powerbar under överläppen och njöt.

Jag hade läst på min jacka “sträckes i vått tillstånd” eftersom jag var lite blöt var det väl bara att sträcka ut sig på båten. Dieselmotorn brummade så skönt och jag somnade nästan. Den fina bilden tog en av två trevliga lokala cyklister vi träffade.

Kockens i Söderköping. Här blev det en god och näringsriktig lunch. På vägen mot Söderköping passerade en bil och jag hann precis tänka “Jävlar vad nära!” när påhäcktad husvagn passerade så nära att jag kunde slicka på den. Vägen var rak och det var oceaner av plats på andra körbanan. Det där genomsvarta hatet är fascinerande och jag ställer mig frågan, är inte en cyklist ÄNNU mer i vägen intrasslad under husvagnen?

Efter Söderköping var det en jädra motvind och endel regn. Men vi pinnade på med Rejmyre i siktet. Passerade 20mil och halvvägs och jag var i toppskick.

Solen tittade fram och där mot den blå himmeln är vi på väg. Jag började känna sköna positiva vibbar med hopp om livet.

Känns som denna rundan balanserar resten av cykla-långt-säsongen på en knivsegg. Är knä-elendet löst en gång för alla? I så fall är jag tillbaka enligt plan med 60 mila och 100 mila under Juni och kanske Sverige Tempot och allt går som jag hoppas.

Telefonplan gör det snyggt! Han är extremt seg och kan cykla precis hur långt som helst.

Vi planerade lite för kvällen och vi hade som mål att nå Hälleforsnäs innan 20.30 och klämma i oss en sista pizza innan sista 11 milen. Men då hinner vi inte stanna och ligga lite i gräset utanför Sankt Marias Kyrka. Så vi planerade om och tog det ännu lugnare.

Jag mös i fulla drag. Lite ont i baconvisslan men annars var kroppen i prima skick.

Middag i Rejmyre. En pizza i magen och en i väskan! Sen fick vi vittring om att butiken i Valla har öppet till 21.00 så drog vi på lite så skulle vi hinna dit och kunna köpa på oss lite sportdryck och socker inför natten.

Det var en jävligt fin väg. Jag tog täten och det rullade på skitbra fram till det vi trodde var Valla men det var bara skylten till Valla som låg 7km längre bort.

Vackert! Med våra 8 minuter i marginal hann vi inte de extra 7km och kom fram 21:01.

Men skit i det, på La Fiesta var det fest! Detta är ett bra alternativ att stanna på, de har öppet till tio minst. Nej, det är inte min cykel närmast bilden. Jag körde med singelspeed och hade drevat ner lite extra för att inte anstränga knäet och någon större ansträngning var det aldrig. Vi tog det lugnt och det är inte mycket till backar. Jag börjar mer och mer känna att knä-eländet är till ända… Jävligt skönt och börjar njuta av turen. Regnet verkar vara över och det är 4-5 timmar kvar, vilket borde gå bra även om jag började bli riktigt trött i huvudet.

Sen blir det mörkt, lampa på och jag låg i Mattias förträffliga ljusbild, de där diodlamporna är förjävla bra. Det hela var mysigt men lite läskigt för skogen var mörk. Inne i skogen bor det spöken, troll och annat knytt.

Här vid denna stämplingen var det stängt så vi tog ett fint kort på oss istället. Några minuter raklång på bänken var skönt även om jag gärna hade sovit ett par timmar för jag var rejält trött. Benen var prima!

Lördag blir till söndag, skratt blir till gråt och som en liten liten stickning börjar det kännas i vänster knä. Jag hade hela dagen tänkt på att ha en fin rak rörelse med knäet och inte slarva. Även höger knä kändes lite men det var den klassiska jag har cyklat 18 timmar i sträck-känslan. I vänster var det mer detta är fel-känslan. Första halvtimmen sitter jag bara och hoppas att känslan ska avta. Det gör den inte. Lika glad som jag var för en stund sen över att förhoppningsvis kommit till rätta med knäet och kunna cykla “som vanligt” lika ledsen och besviken är jag nu. På riktigt, jag skulle kunna sätta mig på första bästa stubbe och bli kvar där.

Det hela är på samma sätt som tidigare, det blir värre och värre och snart går det inte att cykla. Det går inte ens om man biter ihop. Motivationen, den är fullständigt obefintlig. Jag har inga problem med påfrestningen psykiskt och fysiskt (asså normalt) med att cykla långt under förutsättning att kroppen fungerar. Det känns som att få däcken stulna, visst det går väl att köra på fälgen i en kilometer, men tror du det kommer hålla resterande 3 timmar? Inte mycket va.

Vi stannar och käkar lite kall pizza. Jag hade gärna lagt mig och slocknat i ett dike. Jag hade verkligen ingen lust att cykla mer i hela mitt liv. Nu är det 6 mil kvar från Gnesta som är sista kontrollen och backarna blir väldigt plågsamma, snart sitter jag vid ett brevlådeställ och tar mig ett välförtjänt sammanbrott. Det går inte.

Självklart är det enda rätta en taxi till bilen i Tumba och sen dra hem. Det är inte såhär cykling ska vara. Rundan skiter jag i och att jag ska köra fler långrundor innan jag vet vad som är fel känns väldigt avlägset. Knä-grejen hänger liksom inte ihop med hur det “brukar” kännas när något gör ont. Vem har inte fått lite ont i foten, knäet eller höften efter en dag på en cykel? Men det kan komma och gå lite och justerar man till “något” brukar det hjälpa. Visst, veven är 1mm smalare än tempoveven men 1mm. Kom igen. Kanske lite längre bak med sadeln och sen då? Ska jag ut och testa i 35 mil då eller börjar det göra ont vid 43 nästa gång, eller 54? Hur kan ett knä kännas prima i 18 timmar och sen gå från finfint till helt obrukbart på 2 timmar?

Här slutar det, tillbaka på macken i Gnesta. Efter en kvart kom en taxi och jag somnade ett par gånger mot väggen. Trött som ett as och förjävla uppgiven och besviken. Jag ska försöka få en tid hos Dr Klasse igen men någon större cykellust har jag inte – tillsvidare har jag givit upp hoppet. Det hela suger senig och hårig getpung.

Crash early var det ja, antingen funkar det eller inte eller hur det nu va.

I brist på fantasi så blev det Bornsjön, men inte två eller tre varv utan, tada TIO! Jajjamen, 20mil runt runt runt som en guldfisk i en skål men med den skillnaden att jag inte glömmer hur förra varvet såg ut för det såg precis ut som de andra. Den sneda skylten, oj! en ny bil på rastplatsen, på hemvärnets stridsskola såg de mest ut att fika sig igenom dagen, överkörda paddan, lösgruset i kurvan… Fralla och Yoggi efter 3 varv. Det här går ju bra! Solen skiner. 3 varv till sen avvek jag och åt en fantastisk god lunch på Shell.

För att få ett riktigt tjockt och svulstigt pannben är ett givet inslag: valet. Valet att fortsätta trampa och inte sätta sig i bilen, dra på värmen och åka hem när det börjar regna utan ändå hålla sig till planen som var minst 20mil.

Mellan två och fyra var det underhållning med relationsrådet på P3. Sen var det Tankesmedjan, klart motigare och det börjar regna. 14 mil och jag stannar och tar på regnjackan. Jaha, 2,5 timmar kvar och nästa hållpunkt är väl om 1 timme då jag borde bli pinknödig – spännande.

Mer regn, men nu bli det nog inte segare, men det blev det – Thorehammar var gäst i Humorhimmeln så det var bara att bita ihop lite extra.

Här är stans snyggaste bonkbod, lolla vilken föredömlig inredning. En flapjack satt som en smäck. Hälsningsfrekvensen mellan cyklister ökar enormt när det regnar och solskenscyklisterna sitter på pendeln.

Det var ett segt och jävligt tråkigt pass men det fina i kråksången är att knäet kändes skitabra. Högerknäet gnisslade lite men det kändes mest som det var i musklerna. Jag hade inga större ambitioner med farten utan höll långsamma 25 blås, man vill ju hinna se lite också! Snittpulsen landade på 120/59%

Efter 20 mil, som var dagens minimimål var det klart.

Jag har lite funderingar på 40-milan på lördag…

Idag var en sjuk ångestladdad dag men sen kom jag på den briljanta iden att köra tisdagsrajd. Tidigare har jag vilat på tisdagarna eftersom tempoloppen går på onsdagarna men nu är det bara tempo varannan onsdag. I själva verket har jag inte kört tisdagsrajd sen i sommras, skämmes!

Det var riktigt roligt att träffa kompisar jag inte sett på länge. Vissa hade nya cyklar, själv hade jag skägg och min fem år gamla hemmafixade F600a, antagligen världens intensivaste cykel.

Johan A gick först igenom de olika underlagen som gäller i Frankrike men sen satte vi iväg. Mycket av stigarna hade jag aldrig cyklat men endel kände jag ingen.

Under A-Trail sneglade jag på pulsmätaren som låg på 94-97% och återigen slår mig hur jävla bra träning det är att köra MTB.

Johan A och PEO levererar i en uppförsbacke.

När det kommer till knäskydd i skogen är dessa nummer 1. Jag har kört en hel del med POC men Dainese-skydden vinner faktiskt den fajten väldigt lätt. Sitter bra på plats och stör inget i trampet. Dessutom luktar de inte gammal död bäver. Idag var det bra för på A-Trail bjöd jag på en liten sladd. Priset är helrätt, 3-400 spänn.

Förjävla vackert!

Tror jag åt lite lite för på slutet var jag rätt blek. Det hela var väldigt lagom och jag tycker det gick riktigt bra, speciellt på det tekniska.

Knäna var fullt operativa trots att jag tog in utav helvete ibland. Jag överväger starkt att köra 25 mil på torsdag och funkar det så satsar jag på Tumba 40 på lördag.

Inom felsökning gillar jag metoden “crash early”, ju tidigare man kan konstatera ett fel, ju bättre (eller mindre sämre). Har man skrivit något program man känner är lite “sådär” eller “verkar okej” är det lika bra att med en gång provtrycka och toktesta för att se om det funkar eller inte. Jag vill veta om den bredare veven hjälper eller inte så nu är planen att lite successivt men skyndsamt öka på distansen tills något ger med sig, helst orken.

Igår blev det en runda i ensamhet i Roslagens prakt. Jag skarvade ihop mina favoritvägar med några nya och fick ihop 15 mil på en runda som närmast kan beskrivas som förjävla bra. Rundan innehåller med två undantag riktigt fina vägar. De två undantagen är “vanliga” 70-vägar efter Rimbo och innan man viker av mot Furusund. Resten är som sagt svinbra. Genom Rimbo är det några vägkorsningar men annars är det i princip bara att cykla med något t-kors här och där.

Först gnisslade HÖGER knäet lite och jag insåg att det kanske blev lite för mycket justerat på en gång. En annan bra felsökningsmetod är att bara ändra en parameter åt gången. Flyttade in högerpellen 2mm och fram med sadeln 5mm, sen var det bra.

Det mesta ser ut såhär, ungefär. Första halvan är det mest bondgårdar och åker.

Höll på att stanna på macken och dra en mackfika men hörde Fikasvettots röst i huvet och tog istället en blåbärspaj på fiket i Rimbo. Även gommen ska ha sitt!

Vitsippor och gärdsgård, vad mer kan man önska en solig måndag? Det hela var ackompanjerat med fågelsång och jag tvingades helt enkelt stanna och samla intrycken – det hela var nästan för mycket. Inga känningar i knäet och snittet låg på jag-vet-helt-galna 26km/h. Jag bugade artigt och cyklade vidare.

Veloman72 lyckades så när som på ett par mil gissa vart bilden var tagen, mycket imponerande.

Andra halvan bjuder på en sväng ut i skärgården. Jag hade en seg motvind ut mot Furusund och 10 mil passerade. Påtagligt ont i häcken och händerna men knäna var fullt operativa. Vände vid Furusund och verkligen unnade mig en Snickers och en banan.

Jag gillar inte bara gärdsgårdar och vitsippor, alla djuren i broschyren var på plats och ville stolt visa upp sig. Stora hästar, små hästar, lammungar, baggar, kossor, kalvar, getter och en överkörd räv.

Sista biten går på Rialavägen, detta är Roslagens pärla.

6 timmar senare var jag tillbaka i Brottby och det kändes inget alls i knäet. Riktigt skönt. Men nu höjer jag insatsen och kör en 12-timmars på fredag eller lördag, jag tänkte satsa på Bornsjön och borde hinna en 10-15 varv eller så. Pannbenet ska ju ha sitt också.

Söndagskvällen bjöd på en liten sväng på Drottningholm. Några varv på FRA-öglan, en sväng till Ekerö och hem igen. En observant medcyklist påtalade vänligt att min häck syns igenom mina assos knickers :) jag får nog lägga lite energi i den frågan.

Veven är bytt till en SRAM s300 och sadeln 1,5cm bakåt. Knä/fot linjen såg riktigt bra ut det jag kunde se uppifrån och känslan var bra. Vänsterknäet kändes inget.

Snittfarten var hejdlösa 26km/h och det blev 5-6 mil, batteriet tog slut i GPS’en. I morgon blir det antingen en sväng i Roslagen eller ner till Torö.

Min goda kamrat Christer skulle köra lågintensivt och jag skulle testa knäet på cyklalångtcykeln så vi styrde Herrgårdsvagnen till CarBornsjön.

Först gick vi igenom skillnaden mellan en bult och en skruv. Bult används allt för ofta och väldigt slarvigt som benämning på större skruv, det får ju en verktygs-fetechist som mig att vilja tvätta munnen med tvål och vatten på gamängen.

En skruv är en skruv och en bult är som en skruv (alltså med skalle) fast utan gänga, tänk: en svamp. Korrekt, en bult har ingen gänga.

Sen snackade vi q-faktor och kom på oss själva phaseandes efter en cyklist i 26 och prata om dennes linje mellan fot och knä – skamset.

(Resten av detta inlägg är innehållslöst babbel)

Kan detta vara lösningen? Byte vänster vev och spaecade ut höger så mycket det tillät (ca 5mm mindre än vä) och drog ett par mil. Att inte ha sadeln i mitten blev lite lustigt då jag hamnade lite på sidan ibland. Kanske inte helt optimalt.

Jag provade även med sadeln lite högre idag.

Resultatet blev: varken eller. Det var inte skitbra, ibland pirrade det till lite, ibland sträckte det lite men det blev ingen smärta. Men okej, jag är som en paranoid hypokondriker just nu så även om en mygga skulle landa på knäet så skulle jag få hicka!

Jag testade att sänka sadeln till “normal” och det kändes bättre. En intressant upptäckt var sadelns avstånd till styrstammen. Förra året hade jag problem med att händerna domnade bort och kör man fix är det ju ständig belastning på händerna och/eller häcken och det blev bättre genom att flytta fram sadeln, så den flyttades fram.

Det var väldigt tydligt att ha sadeln längre fram leder till att jag särar lite mer än önskvärt på benen (lät ju sådär). Ju mer jag böjer benen bakåt ju mer mer blir säret (tänk missionären :) ) alltså bör sadeln flyttas bakåt, vilket minskade säret påtagligt. Självklart är ju q-faktorn bara måttet i “ena änden” så att säga. Knäna närmare är ju också en väg att gå. Just i nedförsbackarna när jag slappnar av blir det extra mycket sär, precis som mellanklass-mattias noterat. Här får jag se till att knipa ihop lite bättre. Vid uppförsbackarna noterade jag att jag medvetet håller ut knäna så att de inte ska slå i den lilla väskan till kameran på toppröret, inte heller bra.

Handdomningarna är helt oväsentligt i nuläget, lösningen på det problemet heter: frihjul eller tempostyre.

Så, de 8 milen idag sa kanske egentligen inte så mycket.

Men nu har jag även bytt högerveven så q-faktorn har ökat från 135mm till 144mm och är (1mm smalare än tempohojen på var sida) och i morgon tänkte jag ge mig ut på en ny test-runda.

Varför jag inte bara gör en bikefit? Det är självklart en utomordentligt bra ide men envishet och det där “att klara själv” gör att jag skjuter på det. Jag vill i alla fall testa de här ganska “uppenbara” justeringarna. Är du trogen läsare vet du om att jag älskar att skruva isär saker. Sen är jag snål också och skulle behöva lägga smeten på ett par nya cykelbrallor, det sägs att mina skinkor syns igenom – inte för att jag märkt något… :)

Använde minst 57 olika stencoola filter i kamera-appen.

Siffrorna!!!! Snittpulsen var på 62%. 1200 kcal (jämför med 500 kcal på 30min tempo).

Läs det med glimten i ögat!

På morgonen pratade jag och Dr Klas om ont i knäet, q-faktor och tempo. Det stod ganska givet att jag ska testa en annan vev innan han hämtar stämjärnet. Han är bra.

Med det goda resultatet av tisdagens provtryckning på FRA-öglan rattade jag herrgårdsvagnen mot Brottby. Passerar med ett alltid lika stort leende reklamskylten för Danspalatset “Yesterday”.

Nästan först på plats och förklarar att jag kör för den ärofyllda klubben Track Cycling SA, langar upp en ovikt byxljummen tjuga och får minstartnummer-klibba. På baksidan står starttiden, 19:07:00, alltså pr0.

Värmer upp på “banan” och noterar lite vind från öster. Jag har kollat banprofilen innan och den är relativt platt, en stigning i början och en innan vändningen. 51/15 (3.4) är nog en vinnande utväxling idag.

Huspriserna slog antagligen rekord när Brottby infartsparkering berikades med diskhjul, tempostyren och massa snygga cyklister.

Klart man känner sig lite dum med skoöverdrag utan regnrisk och övertejpade ventilhål i disken men det är något tilltalar mig i det där skämtsamma allvaret med tempo.

Målgångsrakan
Min strategi är som tidigare att börja på 85% av maxpuls och sen öka lite lugnt och fint till 90% sen från vändningen är det 90% eller mer som gäller, men inte mer än 95%. Första halvmilen är svagt uppför så sista halvmilen kommer gå som en dans i svag nerför så jag tänkte bränna de sista watten i sista uppförsbacken vid 15km och sen bara mysa sista 5km.

19:01:00 tar jag sista klunkarna sportdryck
19:03:00 vrider jag ur svampen, pr0
19:04:30 letar jag upp min plats i kön
19:04:31 gör sig mina dåliga nerver påminda
19:06:33 står jag längst fram och tittar på klockan
19:06:45 klickar jag i pedalerna och trackstandar lite klädsamt (trilla inte nu för helvete)
19:07:00 hör jag det utdragna piiiiiiipet och lägger mitt generösa BMI på den 170mm långa kolfiberveven som töjer ut kedjan med säkert minst en halvmeter! pr0.

Vinden har lagt sig och det är nästan helt vindstilla och där i min tempobubbla tittar jag på pulsmätaren och klockan och sitter så vackert jag kan.

Första 5 km och jag passerar två cyklister, snittet tickar stadigt uppåt, 37,1… 37,2… 37,3… pulsen är lite låg men farten är runt 45 så jag är nöjd och sparar gärna lite på orken. Jadu Fredde, nu vill du fan inte börja få ont i knäet. Jag kände efter ungefär 155 345 gånger men fick bara tumme-upp som svar.

Profilen

Passerar en cyklist till och nu är det bara platt och fint och skönt. Innan vändningen går det lite uppför och jag hade hoppats att vändningen skulle vara precis på toppen men den var lite efter och det känns ovärt att dra upp farten och sen bara bromsa bort den så jag glider bort till vändningen typ 100m eller så. Sen är det bredställ och iväg igen (läs: pr0). Tiden visar under 15:00 och snittet 41,något. Cykeldatorn visar lite för fort men tiden lär ju vara rätt så om jag inte cyklar vilse har jag en god chans att sätta mitt första tempolopp med över 40 i snitt, det hade varit förjävla gött.

Meter för meter tar jag in på hovetkillen framför och kommer i kapp, och eftersom jag kom ikapp är jag snabbare, och är jag snabbare kan jag köra om utan problem, och det kan jag göra för att jag är snabbare ,och det är jag för att jag kom i kapp, ja ni fattar. Så jag går om och känner en svag smak av några timmar gammal chicken tikka masala.

Det rullar på fint som snus och jag håller mig till planen och backen vid 15km närmar sig med ungefär 45km/h. Vevar på så gott det går. Med fixedgear brukar det bästa sättet att ta backarna vara genom att ha så bra ingångshastighet som möjligt (som i bergsklättring). Står på så gott jag pallar och en röst i huvudet säger: tryck, tryck, tryck, tryck, tryck. Noterar 94% på pulsen och sen är jag uppe! Harvar upp plastcykeln i marchfart igen och sista halvmilen är mycket trevlig. Det är lite känslan av att springa med jättesteg i tyngdlöshet. Knäet känns skitbra, farten visar 40+, snittet över 40, disken rosslar, inte skitnödig, inget kräk på gång. Hoppas det håller hela vägen!

Nu är det bara sista rakan kvar och nu är det dags att dra in magen, se nykter ut och rätta till ögonbrynen för det sitter två fotografer vid målgången.

Kraftwerket-Niklas tog denna förträffliga bild och fler snygga bilder hittar ni på hans blogg.

Klockan stannade på 29:55 och snittet blev 40.11 (hurra).

I resultatlistan kom jag på plats 21 av 69 och håller mig nöjsamt runt den snabbaste tredjedelen av startfältet, herrar, damer och juniorer inräknade (funktionärer och publik EJ inräknad).

Fast, egentligen skiter jag i placeringar hit eller dit. Fick frågan i en kommentar efter förra smack-loppet om varför jag kör på en fixie och inte med växlar när det  går snabbare med växlar.

Och det enkla svaret är nog att jag inte är någon tävlingstyp när det gäller att tävla emot andra. Däremot har jag ett stort intresse att köra ifrån mig själv, helst varje dag. Det jag gillar med tempo är att lyckas hålla mig till “planen” och köra mig slut på mållinjen och ha kul undertiden. För mig räcker det att jag blir snabbare och snabbare (läs: mindre långsam) i förhållade till mig själv och då spelar det ingen roll om man har växlat eller oväxlat.

Sen har jag inte riktigt fattat grejen med att köpa fina bancyklar och cykla runt med i stan.

Sen va fan, jag gillar att köra fixed, det är en skönt och avskalat. Mer trampa, mindre tänka.

Men visst, men ska jag väl ärligt erkänna att jag drömmer våta drömmar om en Super Slice när den nu kommer.

Eftersom tempoloppet var halvvägs till Landet så gasade jag dit och hängde med svärmossan några dagar. På väg dit passerade jag en förbannat fin fårahage och tog kort på den här lilla rackaren.

Väl framme vid färjelägret ställde jag mig i kö  bakom en annan bil vars förare stod 10m från bilen. När jag gled upp bakom med Herrgårdsvagnen drog han drog upp fjärren och låste sin bil, haha!

Nåja, torsdagen gassade solen förbannat och först satt jag på verandan och jobbade men somnade. Sen käkade svärmossan och jag lurre på värdsan och sen gick vi ner till bryggan med två kalla och tro på fan men jag somnade igen och var helt stel i svanken och lite röd om pannan när jag vaknade så jag fick gå hem och sätta mig i skuggan lite. Puh, där kom jag undan med nöd och näppe.

Fuck, glömde siffrorna, förlåt!

Kadens: 93/129rpm

Puls: 90%/94% (183/192 bpm)

TS: 56.5km/h

51/15

8.5bar