Sömnparalyser och annat gött!
Det var 1998 jag bodde i Jordbro, nyanländ till Stockholm och jag vaknade mitt i natten helt förlamad i sängen och kunde inte röra mig, inte en millimeter. Jag låg på sidan i fosterställning och någon stod böjd över mig och jag såg en silhuett röra sig i ögonvrån. Det låg massa höstlöv utspridda på golvet och skräcken i mig var våldsam.
På morgonen vaknade jag och undrade vad i hela friden jag varit med om.
Det var den första sömnparalysen jag minns. Sen flyttade jag till Enskede och bodde granne med Nynäsvägen och sömnparalyserna dök upp med jämna mellanrum. Utan att jag hade någon som helst aning om vad det var. Så en dag beslutade jag mig att ta tag i det och började lite trevande att googla.
En ny värld öppnades. Det som hände titt som tätt var helt enkelt sömnparalyser. Som jag skrivit tidigare så är kroppens förmåga att röra sig bortkopplad när man sover och ska normalt kopplas på innan medvetandet går igång. Ibland glappar detta lite och man får vad man kallar en sömnparalys.
Vaken och helt orörlig. Detta kan man tycka är läskigt som fan men om sanningen ska fram så finns det de som påstår att uttrycket “stel av skräck” kommer från just sömnparalyser för av någon konstig anledning brukar ens innersta rädslor visa sig för dej i form av hallucinationer.
En gång när jag var liten hörde en historia om några som skulle sova över tillsammans i ett rum, det var någon scout-övning och en av kvinnorna vaknar mitt i natten panikslagen och säger att det är någon i rummet, någon annan “men känner ni inte att det är någon i rummet”. Jag tyckte det var oerhört obehagligt om någon skulle se mig i mörkret, någon som kunde se mig men jag kunde inte se tillbaka. Min innersta skräck – som är ett återkommande tema när jag får sömnparalyser.
Då när jag bodde på “nynan” så fick jag sömnparalyser ofta, gissningsvis för att jag ofta vaknade av buller från Nynäsvägen.
Ju mer jag läste om sömnparalyser ju mer fascinerades jag av de berättelser som jag läste, det var ju inget farligt med sömnparalyser tvärt om är det en genväg in till lucida drömmar. Så istället för att gripas av panik så tar man det cool och avvaktar i över hälften av fallen leder de till en lucid dröm.
Sömnparalyser är fortfarande sjukt skrämmande och läskiga och ibland har man inte så bra närvaro utan det är panik och panik och panik som gäller.
I förrgår, då fick jag en sömnparalys, jag försökte drömma en lucid dröm, slappnade av och började hitta rätt feeling, började att falla bakåt och inväntade “starten”, det gick lite för fort och plopp så ligger jag med ögonen halvslutna och pupillerna skakar och jag ser min ut i min lägenhet och hör hur hissen åker upp (antagligen var det den som väckte mig) men den stannar aldrig, ljudet bara ökar och ökar och ökar och låter enormt mycket (bara en hallucination) där mitt i allt är jag säker på att “de tar mig snart” och det var helt omöjligt att få till någon lucid dröm utan det var bara att försöka vakna så fort som möjligt. “Vakna på tre nu för fan Fredde, 1.. 2.. TRE!!!. Upp och tog ett glas vatten och gick och la mig igen. I flera minuter så satt det swoschande ljudet kvar i öronen och varje gång jag rörde på ögonen så ilade det i nacken.
Sömnparalyser är väl inget att eftersträva och inget jag kan locka fram på egen hand, ja eller jo det är nog lite mer förekommande de perioder jag drömmer lucida drömmar. Det magiska vapnet till lucida drömmar är ju att lära sig somna eller i alla fall slappa av väldigt snabbt. Sömnparalyser kan komma lite när som helst, ibland kan det vara fem på raken, då ger man upp och går upp och vaknar till ordentligt innan man kan sova igen.
Då när jag började lära mig om sömnparalyser fick jag reda på att de som har narkolepsi ofta har sömnparalyser, helt enkelt för att de somnar för fort, precis som jag. Så jag fick åka till sjukan och gå på massa tester på KS. Det är inte helt vanligt med regelbundna sömnparalyser så en hel flock studenter fick sitta och lyssna när jag pratade med neurologen. Sen fick jag sova i deras sömnlabb, rätt coolt även om det är tio år sen. De hittade som tur var inget konstigt mer än att jag somnar fort, jag hade medelinsomningstid på 5-6 minuter under dagen. Dvs om jag är normalvaken och blundar och försöker sova så sover jag inom 5-6 minuter. Oftast rätt praktiskt men lika ofta jävligt opraktiskt, jag blir grymt trött om jag är understimulerad eller gör tråkiga saker – men vem fan blir inte det?
I alla fall, för mig är ofta temat i sömnparalyser just att det är någon annan i närheten som jag kan känna närvaron av utan att se.
Ja ja. Ibland kallar man sömnparalyser för hypnagoga hallucinationer om de sker när man är på väg att somna eller hypnopomba hallucinationer om de händer när man vaknar.
Kanske inte så utvecklande för ens lucida drömmande men har man kolla på lucida drömmar så bör man känna till kusinen sömnparalys.
En kul grej var senaste Kallen där Musse har problem med en elaking som jagar honom i drömmarna.
Långben lär Musse göra en reality check/dröm kontroll genom att be honom titta på händerna:
Musse ser till att hitta medvetenheten i drömmen och styr den! :)
He he enda nackdelen med Långbens reality check är att det brukar vara tvärt om, att om man tittar på sina händer brukar de vanligtvis inte se ut som dina vanliga händer. Men men det är ju alltid trivsamt att varianter av drömmande får uppmärksamhet.
Jag är ganska övertygad om att ifall lucida drömmar skulle uppmärksammas i Aftonspyans Hälsodel och få den uppmärksamhet “drömma som hobby” egentligen förtjänar så skulle det bli super-poppis, säkert lika poppis som Yoga, meditation och liknande. Fast man skulle nog behöva hitta på något som gör det lite mer lättfångat. Undra hur fort man som helt random genomsnittsperson skulle kunna lära sig drömma lucida drömmar? Helt klart på inom en månad om man anstränger sig.
