Blixtar och dunder

I sydvästra Tyskland var det ett jävla åskväder och det slog nog ner i varenda buske.

Ettan tyckte att det passade bra att lyssna på kraftwerk på autobahn och jag håller med – allting var bara så tyskt!


Pass på vid: 00:43 :)

PBP vs Fredde 1-0 – UPPDATERAD!

…eller Smärttröskel vs Pannben.

Bilresan

Vi passade på att stanna till och hälsa på Ande, Karin och Gustav i Skaune sen åkte vi vidare genom Danmark och Tyskland och på kvällen var det en jädra åskväder, som får bli en egen post sen.

Jag skulle starta i 90h gruppen, vi som har 90 timmar på oss att cykla fram och tillbaka till havet där borta. Vet inte hur många gånger jag tänkt på hur man ska lägga upp rundan, var och när man ska sova – men egentligen spelar det ingen roll. Det är bara att köra tills man blir trött och vill sova och sova då. Hur enkelt som helst.

Starten skulle gå 18.00 och vi checkade ut från hotellet vid 15 och drog till starten.

80h-gänget som skulle starta 16.00 stod uppställda och klara, de såg snabba ut!

Runt 17 packades alla 3000 cyklisterna in på stadion och vi stod packade som boskap.

Om man tittade bakåt. Skuggsidan var något mer poppis. Det var typ 30 grader varmt och jag tyckte det var riktigt jobbigt.

Dessutom tog det en jävla tid. Jag lovade mig själv “aldrig mer 90h gruppen – aldrig mer”.

Riktigt snygg Vanilla, härlig blandning av gammalt och nytt – jag blev riktigt sugen på en liknande.

Nu stod vi redo för start. Mattias och jag tog det easy och stod nästan längst bak i vår startgrupp då det sägs att det kan bli lite stök när alla ska i väg. Vi startade i grupp 4 och det är typ 400 cyklister i varje grupp. Starten var helt odramatisk, alla tog det lugnt och fint. Vi kom iväg strax efter sju. Typ tvp timmars köande på ett stekhett stadion.

Verkar som de lagt nya vägar, enligt andra rapporter så ska de första milen var usla men jag tyckte de var hur bra som helst. Euforin börjar bubbla i blodet. Jag cyklar ta mig fan PBP – vem kunde tro det??

På med reflexväst och kissa!

Jajjamen – det var helt underbart att se milen rulla på. Det var precis som jag trodde att det skulle vara – en sann njutning från första milen.

Dålig bild men under natten så ser man röda baklysen som pärlband framför sig. Det var ibland ganska platt men mest var det backar, antingen upp eller ner.

Jag är lycklig! Jättelycklig! Det känns så bra. Men så i en uppförsbacke så känner jag lite lite i knäet precis som när det låser sig lite och vill knäppa till eller precis som på 60-milan när knäet strulade… gulp… inte direkt vad jag hade väntat mig.

Då vid 60 milan hade jag precis bytt klossar och “justerings-indikatorn” trillade loss och jag fick höfta till inställningen. Efter 20 mil på 60 milan började knäet ömma och jag justerade klossen och försökte sätta den enl märken från den gamla på skon och justerade även sadeln lite och tyckte det blev bättre. Sen har jag inte justerat mer och inte heller haft ont så jag trodde saken var ur världen.

Passade på att sova vid 22 mil, liniment och vila borde göra susen. Jag hade gått ut rejält lugnt och verkligen tagit det varligt. Visst att backarna är längre än i Sverige men jag satt ner helt odramatiskt och trampade mig uppför.

Efter en timme på vart öra så gav jag mig iväg igen. Jag hade ställt in GPS’ens “virtual partner” på minimifarten 15km/h så jag såg väldigt bra hur många plus-timmar jag hade tillgodo. För varje timme cyklade så får man en 50-60 minuter vila tillgodo lite beroende av snittet.

Milen rullar på och jag börjar känns mig lite säkrare på att knäet återhämtade sig av pausen men bestämmer mig för säkerhetsskull att växla ner en växel om ett tag.

De har gott om kossor i Frankrike också. Inga svartvita kossor har vita öron, visst är det märkligt?

För att vara på säkra sidan och för att få upp kadensen lite så bestämmer jag mig för att växla ner en växel. Vid korsningen stod en jänkare som hade knäckt ramen på sin cykel och stod och dirigerade trafiken istället.

17 drev av och 19 drev på. Jag har en 50 fram så jag gick från utväxlingen 2.94 till tant-utväxlingen: 2.63. Rullade vidare och tänkte att toppfarten blev ju inget vidare typ 40 men skönt i backarna och det var backe upp och backe ner hela tiden.

Knäet kändes okej och jag tyckte det hela var underbart. Skrattade högt för mig själv ibland. Det funkar!!!

Matkontroll vid 30 mil och Ettan messade och frågade hur knäet var, “Okej” svarade jag. Tog en baguette i ryggfickan, fyllde på vatten och fixade min stämpel och hoppade upp på polkagrisen – AJ! Efter pausen var det inget bra i knäet. Det kändes faktiskt så illa att jag med en gång blev ganska övertygad om att detta kommer skita sig men jag tänkte ändå fortsätta och se vad som händer. Ettan och NKDMS hade tagit bilen till 44mil där vi skulle ses lite senare.

Längs med vägen stod det unga fans med saft och bullar. Otroligt trevligt! Tråkigt nog blev knäet bara värre och värre. Ibland var det så illa att jag fick klicka ur skon och gå en bit i backen. Snittfarten var bara pinsam och det hade nog gått fortare att lägga mig bak på släpet i den gröna bilen på bilden och be en av ungarna att trampa.

Några mil till, sen paus med en tupplur i gräset. Där runt 35 mil så låg jag och tittade på cyklisterna som rullade förbi och insåg att jag kommer få bryta. Extra kedja, liniment och ombyte i all ära – men att knäet bara huxflux skulle strula hade jag inte en jädra tanke på.

Kom igen, jag kör fixie. Jag är van att köra i låg kadens, hög kadens och allt där mellan. Jag brukar träna på 3.1 – 3.2 och innan klossbytet vid 60-milan har mina knän aldrig svikit mig – det har nog varit de mest pålitliga knäna man kunnat önska sig. Efter en liten tupplur så tog jag några ipren till och fortsatte, jag hade en mil till nästa kontroll.

Vid nästa kontroll käkade jag och tog en titt in i sjukstugan. Tog några fler Ipren och de kylde ner knäet en stund. Efter nerkylningen kändes det bättre så jag fortsatte. Började fundera över vad i helvete det kan vara som är felet. Överansträngning eller överbelastning eller något sånt är bara att glömma. Kan det vara klossarna som ändå inte är rätt? Kan det vara veven? Jag bytte ju i år till en SRAM Omnium som är 5mm smalare (på varje sida) än min gamla FSA Track som sitter på tempohojen.

På tempohojen är det aldrig några problem trots att jag tar i mycket mer på den än på denna. Men det kanske är för smalt? Cykla en mil, pausa en stund. Rulla en bit. Dock började det göra mer och mer ont efter rullandet. De fem första tramptagen efter att jag rullat en bit var hemska så jag började trampa även nerför, man kanske skulle kört fixie istället? :)

Pigg och fräsch! Frustrationen växte och växte. Knappt andfådd och i hur bra skick som helst så ville jag inget annat än att ta i och cykla. Började flytta runt på sadeln och ligga ner i bocken och fick för mig att det hjälpte (antagligen var det nog mest iprenen som hjälpte) stannade vid apoteket och köpte smärtstillade kräm och tog en halv tub. På väg in mot 44an var knäet helt kass. Uppför var en total plåga – nerför lika så och på platten var det kass. Försökte så gott det gick bara använda högerbenet. Ibland klickade jag ut vänstern och bara lät benet hänga, med resultatet att det stelnade till och bara gjorde mer ont. En tupplur här och en tupplur där.

På 44′an tar jag en snack med doktorn som tittar på benen och tycker jag ska ha fötterna rakare än jag har dem just nu. Han tror det är ligamenten (vad det nu är) och att om jag justerar fötterna så kan det gå över. Mer is.

Käkar pizza med NKDMS och Ettan och det känns rejält deppigt. Sover en halvtimme på golvet, snozzar två gånger och sen gör jag ett försök till, stärkt av doktorns idéer kring foten. Jag ska försöka ta mig till Carhaix vid 52,5 och där kommer jag ha tid att sova ganska rejält och det kanske hjälper med en rejäl vila.

Sätter foten rakare i klossarna och drar, tyckte det är lite bättre ända tills första backen då gör det ont som satan. Desperat-mecka och flyttar sadeln neråt, uppåt, framåt, kör med kloss-skyddet på klossen så foten kan vrida sig hur som helst. Det hjälpte ungefär lika mycket som en rejäl gråt. Trampar med högerbenet och när det inte går mer så hoppar jag av och går en bit, upp igen! Det är mörkt och brant och regnar och jag ser en liten gräsplätt, uppgiven nog att inte klicka ur utan bara lägger mig där med cykel.

Jag skiter vilket. Lovar att jag aldrig mer ska sätta mig på en cykel. Aldrig mer ska cykla pbp. Att jag är klar med cyklandet.

Nahepp – några Ipren på det här så! Tar en backe eller två till och sen öppnar sig himlen. Ja men det var väl bara det som fattades.

Igår var det maximal lycka, idag är det maximal frustration. Det var ju detta jag ville ha. Ösregn och åska, slita och kämpa på cykeln – känna mig stark eller i alla fall oskadad och kämpa på. Inte såhär och hänga på ett styre med ett kass knä. Hur kunde det bli såhär?

Tar in på extra-kontrollen innan Carhaix och haltar in i sovsalen. Drar av mig de dyngsura kläderna, blåser upp min pyttelilla uppblåsbara kudde (sjukt bra) och somnar.

Klockan är väl ett kanske och vid fem vaknar jag. Ligger still och tänker “tänk om knäet är bra, tänk om knäet är bra” – knäet är kass trots vilan. Cyklar, rullar, haltar, linkar till Carhaix 52mil.

Känns oerhört konstigt. Jag var övertygad om att aningen ligger jag i ett dike och spyr efter 90h eller står jag på stadion som en segrare – men nu sitter jag här. Med nästan halva loppet cyklat, knappt andfådd och i hur bra skick som helst – men med ett kass knä. Det blev liksom varken eller. Hade knäet varit som vanligt hade jag utan problem cyklat hem detta. Men visst, hade hit och hade dit – nu är det som det är.

Innan Brest är det en riktigt rejäl backe och det kommer aldrig att gå med knäet. Nu är det så kass så oavsett om jag fick till rätt fotvinkel och sittställning så skulle det ändå inte gå att cykla med det.

Vi packar ihop mig och cykeln och slänger in i bilen, jag sover i baksätet tillbaka till Paris. Ettan och NKDMS var helt fantastiska, de fixade och grejade med allt.

Sen drar vi ut och käkar lite. Dagen efter åker Ettan och jag upp till det roliga hotellet i Nederländerna igen. De hade en stor badavdelning med bubbelpoolar, bastu och sånt som badfantasten Ettan gillar.

Sitter och tänker på att jag fortfarande har 12-15 timmar på mig om jag hade varit okej. Rejält gott om tid egentligen. Samtidigt som pbp var den ballaste långturen jag cyklat så var det ju också den sämsta. På sätt och vis har jag haft tur på alla långturer, förutom 60-milan så har aldrig något strulat, så skit samma det är väl sånt som händer.

Dagen efter åker vi vidare upp genom Tyskland och strax efter lunch är mina 90 timmar slut. Deppigt och konstigt.

Men helt klart så var det otroligt lärorikt. Ganska omgående så stod det självklart att jag ska köra pbp nästa gång – 2015 dock kommer jag inte starta i 90h gruppen utan 84h eller fristarten.

Fixie, ss eller växlar är ju frågan. Fixie är nog inte alls fel eftersom det var så många sköna backar och många chanser att stå och vila rumpan. Dessutom såg jag flera som hade styrväska och tempopinne-kuddar på styret så man kan hålla i väskan och vila sig lite. Det är nog en bra ide.

PBP kändes inte alls skräckinjagande utan mer mysigt och trevligt och har man inga större mål med tiden så kan man ta rejäla pauser. Välsorterade depåer med mat, vatten och allt man kan behöva. GPS var skönt att ha men absolut inget måste. Hela rutten var väl skyltad och det fanns i stortsett alltid cyklister framför.

Sitter du nu som en slöhög framför datorn så är det nu du ska börja. Köp en räcer, dra ut och träna och häng med på en 20-mila i höst. Sen nästa år så kör du en 20 och några 30, året därpå en hel serie (20-60) året därpå samma och toppa med en 100 mila. Sen är du redo – jag lovar!

Vi tog en liten sväng om till Falsterbo – det var skönt. Hängde några dagar mer Ande, Karin och Gustav. Erik kom och hälsade på och han och jag brassade biskvier!

Magen funkade precis hur bra som helst. Utan att orda mer om det så kan jag konstatera att det tog ett år från att vara på botten och ha svårt att gå ner till konsum till att bila till Paris och delta i ett stort cykellopp. För mig en oerhört stor seger. På vissa sätt mycket större än PBP :)

Nåja, väl hemma så grävde jag fram mina gamla-gamla cykelskor som jag kört mycket med och kollade inställningen. De satt mycket rakare än som jag har dem nu då jag haft lite “toe-out”, det har funkat bra hela förra året och hela säsongen i år (till klossbytet innan 60-milan) men det kanske har varit fel? Kanske blev problem med den lite smalare veven? Vem vet?

Nåja, nu så skulle ju knäet plockas isär, sköljas rent och limmas ihop. Dr Perra som brukar vara ett ess när det gäller knän och har stor erfarenhet av bla övergivna katter hade tyvärr lånat ut spikpistolen så jag fick gå till Dr Classe, fd läkare till fotbollslandslaget – får väl duga.

Såhär såg knäet ut efter att vi plockat loss det och tvättat upp det. Classe drog och bände och bekräftade att toe-out ökar belastningen på insidan speciellt för mig som är lite hjulbent och det var nog orsaken till smärtan. Han tyckte jag ska ha fötterna rakt och byta från 4 graders float till 9 graders. Vred man rejält och trök på knäet så kändes det på precis “det” stället så Classe la alla delarna i en låda som han skulle skicka iväg på magnet-röntgen om en vecka så får vi reda på hur det ligger till. Som mellanklass-Mattias var inne på så kunde det blivit lite schletet på minisken.

Ja nä men allvarligt, det var ju tråkigt men shit-happens. Det går fler lopp. Redan nästa år bjuds det ju på Sverigetempot – 200 mil genom vackra Sverige. Jag ska ut på en runda i eftermiddag och se hur det känns.

T-21h – dan före dopparedagen.

Här finns alla typer av cyklar, vad sägs om denna:

Eller kanske en denna med tillhörande gubbe:

Eller denna:

Polkagrisen är checkad och klar. Vädret blir bara bättre och bättre för varje gång jag trycker F5 på yr.no. Ser ut som att det blir uppehåll större delen av första halvan.

Måste säga att jag verkligen ser fram emot att komma iväg i morgonkväll.

Mot Paris!

En sista sväng till kotknäckaren idag och nu är det bye bye med nackontet – ÄNTLIGEN!

Det mesta är ÄNTLIGEN! I Fredags när jag cyklade runt-runt på Lovön så bara slog det mig vad hela den här PBP-grejen handlar om. Med ens såg jag bilden klar, låt mig utveckla. :)

Ända sen jag började med Brevet-rundorna förra året så har PBP legat och gnagt där i bakhuvet. 120 lockande och skrämmande mil. Lelle pratade mycket om PBP och jag nickade väl lite lätt och sa “visst visst” – jag bestämmer mig till hösten. Rundorna rullade på och blev längre och längre och vips var jag en super rando. Och att skicka in en anmälan där någon gång på vintern var inte heller så jobbigt, jag får väl se hur säsongen går, bestämmer mig sen.

Säsongen började bra med mycket testcykel och vinterslit men sen blev det ett rejält magplask efter US-resan då jag var sjuk till och från i 2-3 månader, det var förkylningar och halsinfektioner som avlöste varandra. Men lyckades ändå pricka in att klara kvalificera mig till PBP på de friska veckorna. Ja det är väl lika bra att betala de sista pengarna också, jag kan ju bestämma mig sen.

Juli blev en bra månad, där tränade jag ungefär som planerat. Tempo, 10-20mila rundor, MTB och även ett litet vo2-schema på testcykeln. Trevligt. Den planerade 100-milan uteblev och istället fick jag en jävla nackspärr. Det funkade med lite träning ändå, det är inte så bra att bara sitta still med nackspärr utan röra sig så mycket det går, 3 liter liniment och vetekudde är melodin. Ja just det, en gryyym grej är att luta sig mot en vägg och ha en tennisboll mellan ryggen och väggen. Bara att gnussa lite uppåt och neråt längs ryggen – en höjdare!

Men så träningen har väl inte alls varit lika omfattande som jag hade hoppats men jag hoppas att det duger. Planen att köra fixed får vänta lite, i år blir det singelspeed.

PBP har funnits där i bilden sen första rundan förra året och efter varje runda har det alltid funnits “en runda till!” Som att knalla upp på en grushög och när du står där upp ser du nästa grushög – ännu lite högre. Och ett “jag bestämmer mig sen”.

Men nu är sista grushögen så nära att jag nästan kan ta på den och det känns som att jag har bestämt mig – ÄNTLIGEN! :)

Många tramptag, många droppar svett, många skratt och många “aldrig mer” senare så är det dags.

Paris-Brest-Paris 120 söta korta mil i medvind. Jag insåg i fredags hur mycket jag faktiskt har sett fram emot detta, hur gärna jag vill cykla PBP och hur underbart fantastiskt det kommer att kännas när jag susar fram på de franska vägarna.

Bortom PBP finns inte “en runda till” – oavsett vad som händer fram till Torsdag eftermiddag nästa vecka så är projektet “över”. Helt plötsligt inser jag att jag inte har PBP framför mig utan står mitt i PBP, träningar och kvalificeringar och kontroller och cykla cykla cykla och PBP-projektet är inte 4-dagar cykling utan det är ju själva klimaxet som är kvar – 4 dagar klimax!! Bara en liten njutbar runda där varje tramptag är ett steg längre upp för sandhögen på väg mot utsikten där uppe!

Reservlampor är köpta, en ruffig cykelplan är gjord och om några dagar så går starten!

En kompis undrade hur det är med magen nu för tiden.
Bra tack! Den är mer eller mindre som på gamla goda tiden – tack och lov! Dessutom hittade jag detta på PBP-sidan:
“Always carry toilet paper. The urge may happen somewhere in the countryside, at dawn and without close restrooms.”Ha ha den officiella inbjudan att klubba i valfritt franskt dike!

Om du inte ska följa med och cykla kan du alltid följa mig på twitter: @freddestwitt ska försöka twittra när möjligheten ges, annars kan man gå in på: http://www.paris-brest-paris.org/pbp2011/index2.php?lang=en&cat=randonnee&page=suivi_participants och söka efter startnummer: 4679. RR kommer på bloggen om jag fixar det. Informations-chefen Ettan åker med i service-bilen och kan säkert lägga upp en bild eller två.

Idag blir det tidig läggning, känner mig faktiskt lite sådär krispig i huvudet, men jag har ju några dagar på mig att vila. Skulle ju suga ganska kraftigt (men inte vara speciellt förvånande) om det skulle dyka upp mer sjuk-strul.

Till Paris, till Paris – ska jag cykla på en polkagris!
Det kan ta några år – men jag tror nog att det går!

- Sätt skumpan på kylning!

17 mila på södertörn

Jahapp, idag var väl sista rundan innan PBP. Det kanske blir en intervall-runda i början på veckan men jag får nog anse mig “klar”.

Dagens tur var bra. Det blåste västerifrån och väldig byigt hela tiden, ena sekunden hade man motvind, andra medvind, sen sidvind, sen medvind, sen motvind.

Långfika nere på Torö och några glada cykelbud dök upp. Jädras duktiga, ena kom 30 på VM och den andra 13!!

Gubbtempo till Rosenhill och fika nummer två, sen är det 2-3 mil hem.

Faktiskt väldigt behagligt att komma hem efter 17 mil med inte nämnvärt värre domningar i händerna är vanligt och inte det minst ont i häcken. Frihjul är rena rama lyxen! Händerna är väl ett kapitel för sig. Innan förra årets nonstop 60 mila hade jag aldrig några problem med händerna, å andra sidan hade jag inte cyklat så länge/långt heller, men efter den rundan tog det flera månader innan stickningarna försvann och sen kom de tillbaka ganska omgående efter de lite längre turerna i våras och har inte gett sig ännu. Fast nu har jag vant mig och det spelar ingen större roll men det är väl kanske bra att se till att ge händerna så bra förutsättningar som möjligt. Veterinären och Dr Perre säger att det ändå bara är de ytliga nerverna som spökar inte själva rörelsenerverna eller det kanske är senor det heter?

Jag har testat olika lindor, handskar, grepp, hoods, placering styre, placering grepp, kortare stam, smalare styre men det enda som egentligen har gjort stor skillnad är inte helt oväntat: frihjul. På en fixie går det inte att släppa styret och vila händerna (tex när det går nerför) och domningar/smärta blir bara värre och värre. Med frihjul får man en bra chans att återhämta händerna lite utan att behöva stanna. Självklart skulle även ett par aerorör göra livet enklare för händerna men det får man inte ha på PBP och det är nog bra. :)

För att summera lite av de andra åtgärderna är så det ingen som helst skillnad på HUDZ normala och deras tunna hoods. De bästa handskarna är de tunnaste och det allra bästa är inga handskar. Jag testade tjockare och tjockare linda och langade in ett par tre gelinlägg men det blev inte bättre, bara mjukare och tjockare. Det som funkade bäst var Fiziks vanliga linda som är rätt hård. En favorit var dock att lägga ett gelinlägg diagonalt nere i bocken.

15mila på Drottningholm

…eller 22 varv på FRA-öglan om man hellre vill det.

Tänkte ut och nöta pannben idag och när pannbenet ska ha sitt är det runt runt runt som är det enda som gäller, det handlar inte om att cykla en lång seg runda, det handlar om att se samma saker om och om igen och när som helst kunna åka hem – men ändå fortsätta.

Tänkte efterlikna starten på PBP började vid 18.00 och körde till första kontrollen 14 mil bort och sen blev det en bonusmil.

Kisspaus #1 efter 2h, tog en flapjack och en banan.

Kisspaus #2 efter 4h, tog en powerbar och en banan, satte på regnjacka.

Gick åt en flaska vatten en flaska sportdryck. Låg i touringfart runt 28, sjönk ytterligare lite när jag slog på dynamon. Överraskande bra ljus!

Undra vad jag ska göra med skägget till PBP? Skepparkrans? Musshe?

Såhär ser polkagrisen ut i gubbkostymen. Skärmar, bromsar, dynamonav och än det ena och än det andra

Singelspeednavet gjorde jobbet med glans, jag rullade det lät. Langaren hade bara ekrar i silver så det blir till att ekra om sen. Tur att det är kul och att jag kan ha ekrarna till annat.

Skämtade till det lite på sista varvet och körde på andra hållet.

Mycket mer än så finns inte att berätta, jo det var väldigt lätt att hitta!
– nu glömmer vi att det har hänt.

hub pr0n #2

Nu har äntligen SS/Fix-naven dykt upp!

Det verkade helt omöjligt att få tag på SS-nav som grejar ett 1/8″ bakdrev så det blev helt enkelt så att Farbror Mack, efter en hel del övertalande gjorde dessa godbitar.

Extra brett mellan flänsarna gör att man får ett stadigare hjul än om man använder ett kassett-nav.

M10 insexor. Håller för allt och man slipper ha med en 15-nyckel. Dessutom kan man byta drev utan låsringsverktyg eller kedjepiska.

Fast mysigast är ju att man bultar 1/8″ drevet direkt i den smala frihjuls-bodyn.

Fler bilder…
Continue reading

Fetaste introt

Introt är så härligt fett men sen blir jag alltid lite besviken när trummorna kommer in.

Det blir nog lite för mycket på en gång.

Texten är sorgsen och eftertänksam.

Nä. när det gäller the Knife är det Silent Shout som gäller:

En låt man aldrig tröttnar på!

Roliga timmen

Äh jag var kvar på B34a. Monkan och jag svettades. Jag tänkte köra en uppvärmning och sen 60 min “fritt” eller i alla fall 3 x 20min med 1 minut vila mellan intervallerna (för att byta skiva och fylla på vatten) varje 20min delade jag upp i 2 delar och körde 3,4,5kilo med valfri kadens!

Blev:
min x kg x rpm (watt)
10 x 3 x 88 (264w)
10 x 4 x 71 (284w)
1 min paus
10 x 5 x 50 (250w) seeeegt
10 x 5 x 50 (250w)
1 min paus
10 x 4 x 65 (260w)
10 x 3 x 78 (234w)

Snittet blev 257w och det är vällan helt okej jag hade inga ambitioner att köra full fjong. Roade mig med att variera pulsen, upp till 180, ner till 170, upp till 185, ner till 180 osv.

Sen har jag grävt ett djup hål på kontot i form av hyrbil, smäckra skoöverdrag, skärmar, nytt baknav, lite drev och blandat småkrafs!