Tumba 30mila – bäst före!

Äntligen hade solen tänkt visa sig och siktet var inställt på en 30 mila från Tumba. Ähh fan det suger verkligen att skriva en RR men aja skit samma.

Magen var inte riktigt med på noterna så jag velade ända fram till starten men den var nog bara lite morgonkinkig för sen var den i toppskick. Magen är faktiskt riktigt bra nu för tiden.

Förväntansfulla cyklister vid macken i Tumba

Första kontrollen i Läggesta. Vi var en grupp på kanske 20 pers som åkte till första kontrollen. Inga konstigheter bara trampa i motvinden. Upplägget för dagen var 15 mil i motvind och 15 mil i medvind och jag tänkte rulla med i någon klunga första halvan och sen ev ta det lite soft i medvinden och kanske vänta in Telefonplan och smida planer för Sverige-tempot. Efter första kontrollen delades vi upp och jag satte lite fart och gasade i kapp och hängde på ”snabb-klungan”. Plan A var att åka vidare med dem. Plan B var att droppa ner till klungan bakom. Det här är snabba herrar och det rullade på i mycket bra tempo.

Ett punkastopp. Skönt att hämta andan lite. Klungan bakom passerade men jag kände mig rätt pigg och stark så jag kan säkert hänga med ett tag till.

Strax innan 8 mil så kände jag en välbekant känsla i vänster knä och det var bara att pruta på tempot och slå av. Tusen tankar passerar i huvudet, ska det bara knäppa till och gå över? Är det kanske bara lite överbelastning? Ähh det kanske ger med sig! Den trevliga klungan väntade in mig och jag gav det en chans till men någon kilometer senare så droppade jag av.

Om du missat så råkade jag ut för lite trassel med knäet förra sommaren. Doktorn hittade en ”plica” och opererade bort den. Jag vilade bort all kondis under hösten och började rehab. (FTPn var på ca 200w). Sen årsskiftet har jag tränat med tysk precision och snudd på enorm målmedvetet till samma form som jag hade innan knäet strulade (FTP: 297w). I runda slängar 80 pass på testcykel och ett gäng utepass utan några som helst problem med knäet. Under girot förra helgen (ca 14-15 mil) var det helt problemfritt.

Vid 20 milan för några veckor sen fick jag lite ont igen och Dr Klas gissade på inflammation och han var säkert rätt ute för det kändes inte likadant som innan operationen eftersom det nu gick att trycka och liksom gnussa på någon sena (eller liknande) och få fram smärtan.

Men nu var det precis samma som innan operationen. Ett lätt stick som sen övergår i ett ont stick som sen övergår i en satans smärta som sen övergår i att cykeln välter för det går inte att få runt trampan. Been there – dont that på PBP.

Jaha, så jag trampade vidare och bara önskade att jag hade fel och att det inte alls är något fel på knäet. Johan A hade fått en punkis på finhjulen och bytte tub i diket. Jag rullade vidare, de skulle säkert komma i kapp.

Flera bofinksfamiljer har anmält intresse att flytta in skägget.

En skogsglänta. Ja jag vet inte vad jag ska skriva. Egentligen brukar jag gilla bondgårdar och skogsgläntor men idag hade jag annat att tänka på.

Johan A och en hofvet-kille kom i kapp och vi turades om i vinden.

Den välekiperade cyklisten Johan A.

Knäet blev bara värre och värre och motvind hit eller dit spelar ingen roll. Det är precis som att det är den upprepade rörelsen som är problemet inte den direkta belastningen. När jag kör tempo trycker jag mycket mycket hårdare på pedalerna.

Jag fick stanna och pausa lite. 14 mil. 1,5 kvar till kontrollen och jag hade någon tanke på att halta dit och käka lunch men sket i det och satte mig i diket.

Do or dont – there is no try
Jag har inga problem med lite vind eller uppförsbacke så länge den gamla gubbkroppen är fullt operativ men går det inte att cykla ”vettigt” ja då kan jag lika gärna åka hem och skita i det. Att vara trött, slut och spyfärdig är känslor som man kan uthärda och endel av den psykologiska utmaningen med att cykla långt, men när jag känner att något är trasigt eller fel, då är det liksom ingen mening, vad skulle vinsten vara? Jag har cyklat ett gäng 30-milor och det gör väl varken från eller till men en till samtidigt som det mycket väl skulle kunna göra skadan värre. Jag vill leva i illusionen att jag är en duktig cyklist men ändå inte helt dum i huvudet.

En trevlig medcyklist stannade och frågade hur det var och jag sa att jag funderar på hur jag enklast tar mig hem och han sa att Stavsjö bara är runt knuten och där finns mack med vägkrog. Så jag halt-trampade dit. Kanske en löfbiff med bea och en sexa jäger?

Först var jag så besviken att jag tänkte ta första bästa taxi hem men sen var jag så snål att jag tänkte se om det kanske dök en bra bil att åka med. Stort tack till er som retwittrade min förfrågan om skjuts.

När jag sitter där och ser ut som den hopplösaste och sorgligaste figuren på jorden svänger det in en minibuss med två pers och lite slalomskidor, med plats nog för en cykel.

Ja nu gäller det att blinka bort gråten och se charmig ut. Det oerhört trevliga paret skulle mot Stockholm och ”det är klart vi kan slänga in en cykel och en trasig cyklist” och det gjorde vi.

Jag kände sådan enorm tacksamhet över deras stora hjärta och framme i Stockholm lyckades jag truga på dem alla pengar jag hade på mig.

Nu känns det som att sitta på toppen av ett stort sopberg av osäkerhet. Jag har ingen som helst jävla aning om vad jag ska göra. Jag märkte att ”mätskalorna” på skorna skiljer ca 5mm(!) mellan höger och vänster så vä kloss har suttit 5mm längre bak än höger. I övrigt samma vinkel. Sadelhöjden varierar från 83.5cm till 85cm på de olika cyklarna jag har och tempon och capon har sadeln 2-3cm längre fram än BadBoyen.

Är det inte ganska korkat att cykla fixie?
Jo kanske. Men samtidigt, det var bara 8 mil tills det började. 8mil i motvind med växlar blir ju heller inget direkt rullat. Visst jag har låg kadens i uppförsbackarna och tung växel men ändå, det är inga jätteklättringar och i skogen är kadensen ännu lägre på en singelspeed/fixie, och det funkar. Och visst, ibland är det en sjuhelvetes kadens i nerförsbacken på en fixie men det ser nog värre ut än det är, i själva verket så sitter jag bara och slappnar av i benen och låter dem åka med och jag känner inte att jag är på max kadens, kanske 90%. I princip kan jag alltid öka kadensen om jag trycker på. Men det kanske inte är bra, jag vet inte?

Sen att högerbenet alltid är bra tycker jag talar ju för att det kanske ändå är något ”fel” på vänster knä och inte en teknik/inställningssak.

Det vore kanske lämpligt att testa fler långrundor på badboyen och se om den fortfarande ”funkar” sen är det nog en god ide att satsa på en bike-fit.

Alla former av tips och goda råd mottages tacksamt, just nu är det förjävla deppigt och något Sverige-tempo lär det inte bli. :(

Publicerad: april 29, 2012 - Distansträning |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

12 Kommentarer |

v17

Början på veckan var jag bara less och nere så hela r’nd avdelningen drog ut till landet för att pysa folköl.


Trot eller ej med det levererades en och en halv service.

Sen tog Svärmodern och jag en sightseeing på ön.

En förbannat fin skärgårdskyrka!


Den här lilla rackaren skuttade ut och in genom fårahagen som den ville. Av dehär små krabaterna gör man toapapper!


Linkan. Lite mulet men fint ställe.

Så men nu är jag tillbaka i människobyn igen, lite gladare. I morgon tänkte jag dunka in 30 milan från Tumba. Kan du inte följa med så kan du som vanligt följa efter på twitter. https://twitter.com/#!/freddestwitt

Publicerad: april 27, 2012 - Vanliga dagar |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

Nu är det slut på lalalallandet!

Inte ett öga är torrt!

Publicerad: april 24, 2012 - Musik |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

4 Kommentarer |

60m@297w – FTP test

Nu var det 1,5 månader sen jag körde 60min på 100% och jag tyckte det var dags att bekänna färg och se om träningen gett någon effekt. Enligt förståsigpåare är ens ”tröskeleffekt” den effekt man kan snitta på en timme, dvs ens FTP.

3.5kg och 86 i kadens och sen är det bara att vänta. Efter ca 30 minuter trillade kadensen ner på 85 och målet var 84 eller högre.

Vid 40 minuter gick pulsen upp över 90% jag låg på 85rpm hela tiden.

– Passet är ganska tråkigt.

+ Trenden ser ju lysande ut. Om några veckor är jag på rätt sida om 300w-gränsen.

Girot i smutsiga södern

På senare tid så har min tävlingslust varit lika frånvarade som ett långt lockigt blont hårsvall, egentligen är jag ingen tävlingsperson, men jag är bra på att passa tiden. Så jag är rätt dubbelbottnad i hela tävlingsgrejen.

Jag har kört två giron och har aldrig vunnit någon etapp på girot utan bara kommit 2-10 på dem och det skulle vara riktigt kul att vinna en, men med mina dåliga spurtnerver och superstarka cykelbud i toppen skulle jag ha bäst (minst sämst) chans på tempoetappen så årets strategi var slöhojade och att lukta på blommorna och bida min tid… Dessutom skulle jag på kalas och behövde avvika innan målgång!

Delar av Cinelli-teamet, Team Dolan och Fista Stockholm beundrar den vackra bilen!

Andyy

Hampan

NKDMS

Det var lite mulet till en början men medvind nästan hela vägen. Första etappen var en rätt seg grusetapp. Patrik från Ryska posten vann, Olof från gbg kom två och Thunder och Batman turades som att ta tredjeplatsen.

Klas och jag cyklade endel ihop. Här är han på sin snygga Dolan.

Jaha, då står vi här på något nerlagt flygfält i Sjöbo, vågar man hoppas på en tempoetapp?

Ser ut som att välekiperade Arvid hade en liknande plan som min…

Men alla startade samtidigt så det blev inte mycket till tempo. Inte så konstigt kanske med typ 100 deltagare skulle det ta en stund att rodda. Själva banan var sjukt frän med betongblock att kryssa mellan! Dessutom hade jag fått ont i magen.

Sen åt vi lunch i det gröna. Skithus i samband med lunch borde vara standard på såhär fina och i övrigt välplanerade tävlingar. Litet minus för lite tråkig utsikt under lunchen men den fantastiska utsikten vid Häckeberga första året är nog svår att slå, jag blev kanske bortskämd? Aja, det är väl bara att se vad naturen har att erbjuda så jag trampade iväg och se där ja – 100m bort låg den idylliska golfklubben Sjöbo GK. Tog av tempostruten, bugade artigt och pratade lite väder och vind med damerna utanför innan jag under munterhet begagnade vattenklosetten. En höjdpunkt. Är magen glad är jag glad!

En annan höjdpunkt var att pacea efter denna underbart vackra skönhet som rattades med illa dold stolthet.

Jävligt snygg cykel!

Typsikt skånegiro

Arvid tog en sväng på grusvägen med sin Laser. Han hade 4 hjälmar med, alla för olika tillfällen.

Patrik fortsatte sitt segertåg och vann alla etapperna, Olof fortsatte som tvåa…

Muffat Stål och jag slog följe under den ganska sega etappen efter lunchen som bjöd på några rejält sugiga uppförsbackar och denna etappen skulle nog varit förjävlig i täten, nu var den bara jävlig.

Det gäller att vila och spara lite på krutet så det räcker hela dagen!

NKDMS avnjuter en god banan!

Tobes gör som flamingorna

MOCK hade klätt upp sig snyggt!

Arvid levererar på de vackra etapperna efter ”bokskogen” vid Häckeberga. Här åkte jag endel MC när jag bodde i Skåne för 15 år sen, väldans vackert.

Trevliga flaggvakter och ett arrangemang av toppklass! Bra jobbat av Pista Malmö!

Stock?

Anders ”Thunder” hade varit sjuk i hela veckan innan och efter dryga hälften av etapperna så började lungorna göra ont så han slog av på tempot och vi slöcyklade lite tillsammans. Tråkigt att han inte kunde ”köra” hela även om det räckte till en 5:e plats. Patrik vann, Olof tvåa, Batman trea.

Viggen skötte målflaggen som om han inte gjort något annat! Här målgången på den 7:e etappen som blev min sista. Årets giro var 9 etapper långt. Jag hade dryga 5 mil att cykla till Häljarp och Andes kalas och tänkte hinna fram innan det blev kallt och mörkt. De första milen hade jag en sjuk medvind och låg runt 35 med puls på 50% och funderade på detta med skaffa en proffsstyrning? En annan cyklist som jag mötte tipsade om att ta ”Kustvägen” från Landskrona norrut.

Den var helt rak, men rätt fin.

Kalaset var förträffligt trevligt! Vissa hade jag inte sett på flera år. Full blev jag också, och mätt!

Gustav växer så det knakar! Efter lite träning satt ”Fredde” som en smäck, visst – för det otränade örat kanske det lät som ”Bää Dää”.

Mot Girot!

I helgen går det årligen återkommande girot i smutsiga södern!

Girot brukar innebära 10 etapper på en mil var på den skånska landsbygden och tempot brukar vara i närheten av hjärtstillestånd. De två tidigare gånger jag kört har jag kommit fyra (så, då var det sagt) och blotta tanken brukar göra mig nervositetskissnödig – men i år blir det andra bullar! Även om jag närmar mig mitt livs toppform tänkte jag avnjuta girot i maklig takt och njuta av vägarna, naturen och sällskapet. Planen är att fira skånskt födelsedagskalas på kvällen utan att vara ett dyngvrak! Åhh jag vet inte, jag låter som en bitter gubbe men det blir säkert bra.

Men har vi tur kanske man får se en ko eller två? :)


Vrålåket (är Till Salu!)

Om du inte kan följa med kan du följa mig på twitter, lovar att twittra flitigt! @freddestwitt håll även koll på #UGDSS

Tempo 22.6km Lunda k:a

Ny onsdag och idag är det Lunda kyrka som har parkeringen fullsatt av färgglada tempocyklar.

ca 3km norrut låg starten och den 22.6km lång banan var förträffligt fin.


Langa i trean och lägg den på skyddet! ( <= OBS racingslang).

Efter en lite vinglig trackstand bar det av – WTF?! Jag kommer ju ingenstans! Spinner bakdäcket eller? 51/15 i lätt uppför var tungt att dra igång men när jag väl hade fått upp farten gick det bra! Faktum är att det gick jättebra i början.

Som synes på profilen så var det svag nerför första 5km och det passade bra för jag tog det rätt lungt (85-90%) sen vid 5 km kom en seg stigning. Sen var det mest nerför till vändningen. Och när jag i godan ro ligger i nerför i 48-49km/h åker en kille om, hör hur han växlar upp tre gånger sen försvinner han. Nerför är helt klart det sämsta med oväxlat. Jag trodde det var 20km så jag tyckte att det var en jäkligt lång mil innan vändningen.

Svag vind snett bakifrån och det rullade på fint. Utväxlingen var bra. Vändning och snittet var 40.0km/h.

Hemfärden bjöd på lite svag sidvind framifrån och det var rätt mycket ”svag uppför”, uppför eller nerför.

Vi passerade vid en förjävla vacker liten tjärn på sidan, vattnet var helt spegelblankt och jag blev nästan lite andfådd av dess skönhet!

#30 som startade 30 sekunder efter mig passerade i en nerförsbacke. På tempo får man ju inte ligga på någons rulle men  det är skönt att ha någon lite snabbare en bit framför och jaga. I uppförsbacken segade jag mig om. På tillbakavägen hade det varit bättre med en lägre utväxling, kanske 1 eller 2 kuggar mindre fram. Mot slutet passerade han igen.

Planen var att ligga runt 90% av maxpuls och det gick bra. Det pirrade som glada humlor i benen på slutet.

Det gick lite långsammare på tillbakavägen och det roliga var över efter 35:21 och snittet blev 38.36km/h. Jag kom på 33:e plats av hela 93 startande!

Lite sämre än jag kört på de andra tre tävlingarna men det var väl helt okej. Men att det ska vara attans så trögt att komma över 40-gränsen?!

Tempo är skitkul och inte för att jag är någon stjärna på det men det är något speciellt med att göra saker så snabbt och optimalt man kan, utefter sina egna förutsättningar såklart. Full fart är liksom full fart – oavsett om man åker skateboard, tempocykel eller mc.

Nästa veckan är det inget på onsdagen men på helgen finns det mycket att välja på: SMACK-tempo, Hofvet-tempot, 30 mila och en Alley Cat.

Träningstips #434: Ha alltid ett standardpass.

Visst fan är det roligare och mer adrenalinsmack att åka enduro än att trampa i MTB-spåret – när man väl är där. Men, packa, lasta, transportera, packa av, köra, packa ihop, lasta av, tvätta, serva, hänga kläder. Nä där vinner MTB med hästalängder! Ju enklare att träna… ja ju… hmm… enklare blir det!

Lättillgänglighet och enkelhet är för mig nyckeln till regelbunden träning.

Är man som jag en blandmissbrukare så dyker med jämna mellanrum denna fråga upp: vad i hela friden ska jag träna idag? mtb? distans? tempo? asfalt? grus? gegga?

…och i väntan på att svaret ska dimpa ner från skyn så går timmarna och det blir inget alls, typiskt oenkelt.

Men där mitt i bråket mellan de inre rösterna så drar du helt sonika fram ”standardpasset” som ett ess ur rockärmen. Ett lagomt braigt pass som aldrig är fel. Givetvis kan ”standardpasset” variera över säsongen men poängen är ändå den samma: att aldrig låta träningen utebli för att man ”velar” och inte kan bestämma sig. Under sommaren blir det FRA-öglan, eller gröna-gula i Hellas. Under vintern får 60min@85% ses som standardpasset och det är egentligen skitsamma bara det är ett pass som med minimal med förberedelser och rodd går att köra.

Träningstips #434: Ha alltid ett standardpass.

Så igår blev det standardpasset 60minuter på 85% av min FTP (asså snitteffekten jag pallar på en timme) alltså 250w.

Jag tycker 85%aren är riktigt lagom och trevlig att bara langa in lite ”när som”. Som synes på årets trendkurva så knatar pulsen sakta men säkert neråt och watten sakta men säkert uppåt. Watten justerar jag uppåt i takt med att FTP’n stiger.

72-73 rpm på 3.5 kilo och en rejäl spurt på slutet, hjärtat ska ju ha sitt också!

Ta gärna lite mer liniment på!

Okej okej, jag överdrev lite med ryggen, den var nog egentligen inte bruten… Efter ett besök hos Ryggmanglaren och lite brytande och såndär elektrisk massage (da shit) blev det mycket bättre. Ett återbesök i morgon sen är det nog bara att avvakta lite.

Något happyending var det inte tal om istället drog han på deras liniment som mer kan liknas vid färgbortagningsmedel.

Det sved utav bara helvetes jävlar. Att karva bort det med osthyveln var en befrielse!

På kvällen var det så bra att jag kunde köra en sväng på Monkan, det funkar om man sitter still så morgondagens SMACK är ohotad.