Skitrunda

Eller egentligen var det en helt komplett skitdag som började med att jag som gräsänkling tänkte äta en frukost på fiket och läsa en tidning men jag fick bara hälften av frullen, resten ”kommer sen” men när teet var kallt och mackan var slut och det gått 40 minuter var det ingen större ide att vänta på äggen och musslin – äggen lär ju vara rätt jävla gröna vi detta laget. Blä! :(

Sen rullade jag mot HBB och möte Christer och vi drog en runda och det gick uruselt. Det var inte speciellt roligt heller utan mest att det var jävligt trögt att trampa. Tekniken var så kass som jag kunde vänta mig efter att ha satt mitt framhjul i Hellas mindre än 5 gånger i år (vilket är skandal). Bakbromsen tappade trycket efter 5 minuter och efter en timme började även frambromsen bete sig på samma okamratliga sätt och ”ja just det, jag skulle ju luftat bromsarna!”. Det var bara att rulla klart. Blä :(( Men sällskapet var som vanligt trevligt.

Knäet blev lite svullet och det kändes lite på slutet men det är nog bara att fortsätta lite lätt.

Okej, men för att slippa ytterligare ett ”ja just det jag skulle luftat bromsarna”-moment så drog jag till verkstan och bytte den bruna sörjan mot ny smaskig bromsvätska och luftade, snyggt och prydligt.

Sen kastade jag mig över 29er projektet och monterade allting. Växelvajern blev för kort och jag ska korta slaget på leftyn men annars är det ”klart”.

Det jag inte riktigt gillade med ramen är att hjulbasen är så kort så den slår lätt runt både framåt och bakåt så iden var att göra hjulbasen lite längre och gaffelvinkeln lite brantare men nu blev den nog lite väl lång och det vette fan om jag orkar göra nya dropouts till den. Hittills har det bara tagit 1,5 år…Blä :(((

Det är lockande att slänga på 650bertil som skulle passa i std-svingen och faktum är att även std-svingen skulle ”nog” kunna sluka ett 29er hjul om den modifieras blygsamt. Vi får se, det blir en provtur i veckan i alla fall!

Men bromsluftningen gick bra i alla fall…

Publicerad: september 30, 2012 - Cannondale Rush 5L, HOWTO / DIY, Hur svårt ska det va?, Träning |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

Temposäsongen, sammanfattningen!

Temposäsongen är över och det är dags att samla ihop kroppsdelarna och tankarna – summera, göra några hundens-ör i tempoboken, sätta punkt och se om det kanske var så att det fanns någon lärdom att ta eller kanske några extra minnesvärda stunder att tala om?

Men först, bara för att det står PRO på mitt 3T Brezza är jag inget PRO, tydligen räcker det inte med ett svinsnabbt styre – jag är bara en tempoklåpare. Du är nog heller inget PRO, då hade du säkert läst på någon fet-PRO-blogg om fett snabb fet PRO-cykling och inte hur sakta min första temposäsong gick. Men hey! man ska inte skämta bort det, jag gjorde det så snabbt jag kunde!

Tempo tilltalar mig av två anledningar:
– Man sköter sitt och behöver inte ta hänsyn till något annat än sig själv och den ständigt tickande klockan.
– Det är precis som förväntat. Står det 18.9km så är det 18.9km. Inga överraskningar.

Jag har kört de tempolopp som ingick i SMACK-serien / Upplands Cupen och det är kort och gott ett antal cykelklubbar norr om stan som turas om att arrangera. Jag prickade in nästan alla loppen utom ett som lågt ända i Tierp och ett (eller två) då jag var sjuk men jag tror det blev ungefär tio.

Upplägget är enkelt. Startplatserna läggs ut veckan innan på www.smack.cc och de ligger antingen i närheten av Arlanda eller Brottby. Brassa dit med för ändamålet avsett transportfordon i mitt fall vagnen. Man nickar och hejar lite blygt på de andra, anmäler sig för 20 spänn och får en starttid och en nummerlapp som man sätter på sin hjälm.
Sen är det fria aktiviteter fram till starten vilket för min del brukar bli att värma upp och hoja lite fram och tillbaka och kolla in alla snygga cyklar.

Tempoloppen är 18-20km ibland längre, ibland kortare och i början är de ännu kortare det första är 10km. En mjukstart på säsongen helt enkelt.

Planen eller ”strategin” verkar vara en central del inom tempo och det finns ett antal olika upplägg och den jag kör kallas på pr0-språk double negative split. WOW! På vanligt bonnamål heter det ”gå ut halvsnabbt och öka”. En negativ split är när man delar sträckan i två och den sista delen går snabbast. En double negativ split då delar man sträckan i fyra delar och varje del är snabbare än föregående. Alltså två negative splits efter varandra. Ja om jag nu fattat det hela rätt. ”Snabbast” blev för mig ”högst puls” eftersom min snåla sponsor inte gett mig någon effektmätare. Och om du som läser detta vill ge mig en effektmätare är jag intresserad.

Eftersom jag bara kör efter pulsen blir det hela skitenkelt:
1/4 = 85% av maxpuls
2/4 = 85-90
3/4 = 90+
4/4 = Max

Själva poängen med detta spektakel är att:
1. Inte ta i för mycket i början. Det är lätt att bara dra järnet direkt från starten men gör inte det. Det sprutar asfaltsbitar på nästa startande och gummiröken kan sitta kvar i kläderna flera dagar dessutom vill man inte riskera att dra av kedjan, bryta sulan i skorna eller ställa om tidszonerna. Har man kört Jeppes vo2max schema vet man ju att det går utmärkt att gå från störst bäst och starkast till liten, ynklig och snyftandes på ynka fem minuter. Det kan man undvika genom att hålla sig till planen. Jag gillar att hålla mig till planen, det ligger i min natur. Jag gillar inte oplanerade spontana saker.

2. Man har något att göra under tiden. Det är mycket mysigt att ligga där och titta på siffrorna och hålla sig till planen. Sen ger det en bra trygghet. Jag tränar ofta på Monkan med ett öga på pulsen och vet jag att jag pallar en viss snittpuls en timme vet jag ju att det går fina firren att ligga på samma puls en halvtimme. Och så slipper jag känna mig helt värdelös när jag håller på att kräkas i första backen och kan med gott samvete släppa av lite och låta pulsen ligga på rätt nivå.

Det är teorin sen finns det ju alltid ett antal backar på varje bana som ställer till det. Ingen av banorna är jättekuperad och ingen är platt, det är lite blandat ibland mer ibland mindre typ normal landsväg. Jag växlade lite i början mellan utäxlingen 51/16 och 51/15 men i det stora hela är 51/15 (3.4) bästa kompromissen.

När man testat någon plan, vad den än må vara ett antal gånger på träningar blir man rätt trygg med att ”det funkar varje gång” och det är fint men ibland kändes det som att jag kom i mål lite väl fräsch och kanske borde brassat på lite mer, så på slutet av säsongen bestämde jag mig att försöka ta sista backen lite extra bra.

Obree är pr0 och säger att man inte behöver köra snabbt för att bli snabb på tempo hemligheten är att inte köra sakta. Och backarna märks direkt på snittet, därav backtricket att i alla fall försöka ta den sista så snabbt som möjligt. Även om ja tycker att jag är helt okej i backarna är det ändå backarna jag behöver träna mer på. Helst så att jag kan ha en kugg tyngre utväxling utan att det går saktare det skulle direkt löna sig nerför eller på platten.

Tjusningen är att sitta där i min tempobubbla och skita i världen som snurrar utanför, titta på mätaren som visar slag för slag hur hjärtat laddar om varje illröd blodsdroppe med nytt krut och skjuter i väg dem i blodomloppet till hela det där fantastiska systemet som på något magiskt sätt tar mig framåt så fort jag kan. Det är skönt att ligga där precis under mitt max och känna hur kroppen jobbar utav helvete – och att jag faktiskt har kontroll över situationen, att det är okej att vara i det där.

Tidigare meckade jag i ett mc-racingteam ett par år och har gått och drällt i många depåer och det är något visst med den miljön och här luktar det samma sak, då menar jag inte att jag blandat ihop avgaser med liniment – jag menar lukten av adrenalin, lukten av att göra vad-man-nu-ska-göra så jävla fort man kan. Varför diskar, skoöverdrag och lustiga hjälmar? För att göra det så fort man kan – såklart!

I alla fall, det är ju en ”tävling” och det finns ju alltid en snittfart och en tid som kvitto på framgången och även om jag inte är speciellt intresserad av att jämföra mig med andra så är det kul att se hur fort det gick. De ”sämsta” loppen slutade jag ungefär mitt i resultatlistan och på de snabbaste sist i den snabbaste tredjedelen. Men då är det en fulländad mix av deltagare med alltifrån elit till nybörjare.

Snittet för mig brukade bli 39 och ibland strax över 40 och ibland strax under 39 men snitt-snitt är 39km/h. Till nästa år hoppas jag vara frisk glad och motiverad och träna så jag pallar 40+.

Sommaren var kall och inte en enda gång hade jag på min snygga tempoklänning från Track Cycling SA som jag är med i.

Ähh det kanske inte blev så många bra nybörjartips det blev mest babbel. Jag brukade värma upp minst 15-20min på 75% och avsluta med 3 spurter över 85%. Ät inte direkt innan och glöm inte att pissa innan starten.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd. Det var väldigt roligt för det mesta och jag tycker det gick riktigt bra.

Planen för nästa år är att ha mer träningsfokus på tempo (och skita i ”resten”) och köra ännu fortare (oj vad smrt tänkt). Nu när jag har en växelhoj kan jag hänga med på lite klubbträningar och vem vet, kanske gneta ihop pengar till en riktig tempohoj med växlar.


Världens bästa tjej Ettzo har fotat!

Publicerad: september 28, 2012 - Intervall / Tempo |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

5 Kommentarer |

FRA Fisrunda!

Senaste dagarna har jag inte känt ett dugg av knäet. Det hela verkar ha smält ihop över förväntan. Däremot har träningsmotivationen varit under nollan. Sjukgympan går lite halvhjärtat med några raska knäböj ibland och det är mer kaffe och en allmänt slapp inställning till typ…tja..va fan… vad pratade jag om… ja träningen?! ja.. njae… sådär va…

Kallt är det också jag har blivit alldeles fnasig i huden och så började skägget klia like klådan from hell, så jag rakade bort allting och där i spegeln stod han – en gubbe som såg ut som mig fast han hade blivit äldre och rynkigare än sist jag såg honom, suck. Han såg trött och lite sorgsen ut.

Det dåliga samvete sa att jag skulle ta växelhäxan och sagt och gjort. Den är ju rätt svart och jag klär i svart så vi passar bra. Men döm av mig förvåning när jag under en kort pissepaus lämnar den och ser:


Vesslan har tecknat pestdoktorn… :)

Det här verkar ju inte bra, bäst att ge sig hemåt. Knäet var lite stelt och något svullet men i det stora hela mycket bra!

Upplevelsen av att cykla växlat är: försiktigt positiv. Det är fint som ett midsommarligg att langa i elva-kuggen bak (jag har 11 va?) och damma på när det är lite nerför, och medvind. Snacka om att det hade varit gött att ha på tempohojen! Även om jag inte har någon större koll på reglage och sånt så känns bakväxeln helt brutalt bra. Den där tummspaken som skyfflar upp 5 spett åt gången är förträfflig. Braap, Brrap = hela kasetten. Ja asså jag är ingen fullständig växel-rookie, jag har ju 1 by 9 på en MTB även om jag bara använder den en gång om året, typ.

Nä nu ska jag göra ett tappert försök att hitta lite motivation med träningen. Panik-bantningen har gått bra. Vikten har knatat neråt ett par kilo så nu tänkte jag gå över till Flexi-fuel-prylen i takt med att träningen ökar. Egentligen handlar det bara om att göra en plan och följa den.Livsregel #19: Stick to the fucking plan.

Måste faktiskt säga att den där pappa-paniken är som bortblåst, det ska blir riktigt kul att få en kotte. Ettan verkar inte lida nämnvärt heller utan knallar omkring med sin lilla mage like a boss, i dag sänkte hon nästan en halv paket pepparkakor. Pepparkakor? Ja visst fan var det pepparkakor, kung Oscar dessutom (fick gå och kolla).

OCH ett ant+ chip till watt-mätaren är beställt! Efter att ha trålat runt på nätet efter ett ”AP2″ så hittade jag ett… hos ELFA! Asså tänk, det finns egentligen inget direkt hinder kvar från att sätta den i krysset och ha en ant+ kompatibel Monark. Folk kommer ju köa ända ner till Skanstull för att få köpa ett ex!

Men annars känns livet rätt bajs, faktiskt.

Publicerad: september 26, 2012 - Danne, Träning, Vanliga dagar, Växelhäxan - CAAD9an |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

2 Kommentarer |

Pulsträna 1.0.1 – Gratisversionen

Kortfattat så fyller man i maxpuls och/eller vilopuls och får fram ett förslag på vilka pulszoner man ska träna i. Uträkningen är baserad på de ”skolboksexempel” man ofta ser i samband med pulsträning. Vill man ändra zonerna själv så är det pr0-versionen man ska ha.

För att behaga AppStore som gav avslag på version 1 fick jag lägga till en enkel konditionstest som fungerar som ett hjälpmedel att mäta hur fort pulsen sjunker ett visst pulsintervall. Ju bättre kondis du har ju snabbare sjunker pulsen.

Ex: värm upp och kör ett pass som är lite lagom. I slutet av passet så ligg på 85% av din maxpuls (i fallet ovan 173, står på startknappen) håll pulsen stadigt under några minuter och tryck på ”start” och pausa och titta på pulsklockan och när den är nere på 60% (i fallet ovan 122) tryck på stopp. Ett simpelt enkelt konditionstest att göra lite när man känner för det.Ju mer exakt du upprepar mätningen ju tillförlitligare blir resultatet.

Tanken var att jag skulle släppa den samtidigt som Pulsträna pr0 men det tog en jädra tid i AppStore och när den var godkänd hittade jag en bugg jag ville rätta innan och så 10 dagars väntan på det, men men nu är den klar.

Var så god! Ladda hem från AppStore helt jädra gratis!

En kodapa!

Ibland får jag koda ihop rätt tråkiga saker men ibland är det himla roliga saker. Eller vad sägs om denna app:

En djupdykning i Core Image och Core Graphics och massa flashiga funktioner som pinch, zoom, pan, prutt, poff och swipe.

Yo FlexiFuel!*

*) en lite mer populärkulturell variant av den så populära varianten med ”Hej [rubrik]”

Jaha, nu tränas det inget och för att hålla synapserna uppspända så har jag dragit igång anti-fetto-projektet med målsättning att en gång för alla gå ned under 80.

Min tidigare bantningshistorik är mer eller mindre obefintlig med undantag för när jag fick den där eländiga svampen i magen för några år sen och inte käkade några kolhydrater på några veckor och kilona mer eller mindre bara rann av mig. Då tyckte jag att lite kolhydrater var skitbra men jag är beredd att revidera den åsikten lite.

Först läsande och allmän research om ämnet och det här ”flexi-fuel”-upplägget som Kraftwerket-Niklas och Cykel-mygg kör låter mycket tilltalande och hoppas det blir där någonstans som det landar men nu till en början så blir det så snålt med kolisar det går.

Grejen är att om jag sitter och jobbar så ligger pulsen på 45-50 och kroppen tuggar i sig typ 1500 kcal på en dag, typ ingenting. Men slänger man in ett pass på en timme eller två – ja men visst – då är det det dubbla. Men äter jag hälften så mycket på vilodagarna? Nej.

Hittills har jag haft träningen i fokus och legat på ett överskott med kolhydrater vilket gör att snitteffekten ökar precis som kroppsvikten – DOH!

Men nu ska jag försöka få lite fason på detta och börjar helt enkelt med LCHF och ketos och ingen träning för att sen gå över till Flexi-fuel-grejen och öka på träningsdosen och sen får jag se vart det landar.

Lite periodiseringstänk helt enkelt.

alignright

Men vart börjar vi resan då? Ja i app-store givetvis, det måste ju finnas något bra mjukvarustöd för bantningen – men jag gick bet. Jag vill ställa in en målvikt, nuvarande vikt och att någon smrt-ass då kan berätta hur många dagar det är kvar. Denna smrt-ass blev jag så jag fick dra fram rubanken och slöjda ihop en app för ändamålet.

Nu ligger den för Review i AppStore och finns nog för nerladdning under veckan, eller nästa.

Okej men så förra veckan började med invägning efter en svullarhelg då jag maxade varenda förråd i hela kroppen och siffran till vänster på vågen var en 9’a men då var jag extra överfettad och på måndagsinvägningen visade vågen 87 kilo. Målet är 79.

Jag körde fett- och kolhydratfritt tills ”fett-switchen” slog om och det indikerades ketoner i kisset, tog ca 2 dagar sen har jag lagt in lite mer fett, men bara rätt måttligt med fett. Lite ägg och bacon men ändå mest rotfrukter, kött och mycket sallad.

Varje vecka innehåller en svullardag (pr0) då jag kan gå bananas på söta små jävla kakor och choklad.

Första veckan avslutades på cirkus 85. Denna veckan hoppas jag glida under 83.

Ja asså det hela är bara sådär lagom seriöst, lite mjölk i kaffet slinker i, men bara hälften så mycket som normalt…

Hentligen!

Eftermiddagssurfade och fastnade för denna artikel om ”hen” hos DN.

Detta är ju bara min personliga åsikt, men allvarligt – var inte hela hen-grejen lite som att bygga en flotte av mariekex? En ganska dum idé.

Om man bortser från när hen första gången lanserades av Uppsala Tidning 1966 så lanserades hen som ”ett tredje kön” alltså ej hon, ej han utan hen – tre kön, hon, han hen – ett två tre. Du kan vara en hon, en han eller en hen och syftet med hen var att underlätta för dem som inte tillhörde vare sig han eller hon t.ex. transpersoner. Låter väl fair, jag är liberal, blir man gladare av att kalla sig något som man blir gladare av så kör på! En väldigt liten del av befolkningen skulle vara henner.

Men genuseliten såg sin chans att minska antalet förekomster av ”han” och – hör och häpna – bryskt kidnappade ordet framför näsan på hen (alltså tredje-könet-hen) och återlanserade hen som något helt annat än den nyligen lanserade betydelsen – nämligen som ersättning för han eller hon i skriven text – med den föga imponerande motiveringen att det blir enklare att skriva en text till någon om man inte vet könet på den som ska läsa.

Det är ett ganska dåligt argument eftersom man helt bortser från vad läsaren tycker. En förutsättning för bra ett bra informationsutbyte är ju att läsaren känner igen sig i texten. Ja om nu inte läsaren betecknar sig själv som en hen, och vad var nu en hen igen? Jo var inte det någon som vare sig är hon eller han?

Hen fick helt enkelt en väldigt tvetydig betydelse och som ersättningsord till han eller hon laddades med sånt där genus.

Argumentet att hän med framgång används i finskan är också rätt dåligt eftersom sist jag kollade på wikipedia har finskan ingen motsvarighet till han eller hon utan har bara hän. Då kan man ju göra en liten hänvisning till spanskan och dess maskulina och feminina spanska substantiv och adjektiv, här finns verkligen något att sätta tänderna i!

Jag tycker språklig utveckling är kul, som t.ex ihopskrivning av orden professionell (slang: pro) och porr* (dataslang: pr0n) till pr0. Man hajar ju på dirren att pr0 är jävligt pro.

*) alltså porr som i typ porrigt typ ”exotiskt” på ett positivt sätt och inte direkt pornografiskt.

Genuseliten hänvisade till utveckling av språket men den brukar väl utgå från att man inför nya skrivord som redan fått stor spridning som talord. Inte för att genuseliten vill ersätta ordet han, det kommer bara att leda till en uppdelning, för eller emot, vilket leder till en ökande polarisering som nästan alltid leder till problem för sammanhållningen med påföljande konflikt, vilken leder till att DN i detta fallet tar ett policybeslut att inte använda ordet hen.

Horace Engdahl som är språk-pr0 avslutar DN-artikeln med:

”– Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Fånigt var ordet och på något sätt känns det som att hela genusengagemanget tappat fokus en aning.

De stora frågorna under senaste åren har ju förutom hen varit att vi vita kränkta män sitter för bredbent på tunnelbanan och inte alls har en pung mellan benen utan bara utövar makt. Vilket då enkelt leder till att man på ett enkelt sätt ges möjlighet att uttrycka sitt anti-genus-engagemang på ett mycket enkelt sätt. Man säger sig vara emot de sociala konstruktionerna men skapar hela tiden nya.

Jag har gjort en liknande högintressant spaning. Flertalet gånger under sommaren har jag förfärats över detta dåd:

Hallå liksom.

Jag minns som i går min blomstrande barndom som innehöll
den där kuben där man lärde sig: runda i runda och fyrkanten i fyrkanten. Visst var trekanten knepig?

Sett ur en normalfördelningskurva så är män bättre än kvinnor bättre på ”visuell problemlösning” (t.ex. att avgöra hur en 3D-modell ser ut utplattad) och därför vill män gärna vill ha korgarna i rätt stapel medan kvinnorna istället sätter korgen fel tar plats och på precis samma sätt som i tunnelbanan utövar makt på något skönt godtyckligt sätt mot sin omgivning? Kan det vara såhär?

På Hemköp stod jag bakom en österogenbaserad livsform som utan att blinka satte korgen i fel stapel, tittade på mig vars haka placerades mellan knäna, och log ett bländvitt leende med ett budskap som inte gick att misstolka: ”sug på den du småfeta vita medelålders man”. När det blev min tur flyttade jag skamset korgarna så att det blev rätt, betalade mitt gods och lunkade nedslagen och nedtryckt hemåt. Att vara vit, småfet, medelålders och man – nä det är inte värt det när man får ta sånt här.

Denna korgchock kan givetvis leda till ett korgkaos utan motstycke och enklast är väl att på direkten ställa krav att ha genusmässigt korrekt utformning av korgen?

Det här är ju bara lättsamt trams och missförstå mig rätt, jag tycker det är viktigt med jämställdhet mellan könen och samma rättigheter och skyldigheter, verkligen – på riktigt! Och diskuterar man utifrån han och hon så är inte lösningen att förneka skillnaden mellan han och hon utan att inte göra något värdemässig skillnad mellan han eller hon men för den saken skulle kan man inte förneka olikheterna. Sen om kön ska delas in i enbart han och hon är jag tveksam till men det är ju en helt annan sak (läs: Vaddå kön?).

Här inne i min glasbubbla låter det som att det är betydligt viktigare att lära människor att läsa och skriva så att de själva kan ta till sig information och själva fatta sina beslut än hur brett man sitter med benen på tunnelbanan, men vad vet jag??

Tillbaks till Människobyn

Några dagar på Blidö var som balsam för själen. Sitta still är tråkigt. Sitta still inne är jäääättetråkigt. Sitta still ute vid vattnet och programmera är mycket bättre.

Knäet slutade klucka efter ett par dagar och nästa vecka kan jag nog börja testa lite lätt på Monkan! Det har gått väldigt snabbt och smidigt.

På lördags ska jag leka fotograf på ett dop och bytte påpassligt in en gammal 35mm dx-lins jag hade till en 50mm 1.8. Fick skarva på en tuss. Jag är lite nervös, hoppas det blir bra men en 50mm borde göra jobbet bra.

World Suicide Prevention Day – September 10


Självmord är inget man pratar öppet om. Men idag är det faktiskt Suicide Prevention Day och jag tycker det är ett angeläget och mycket viktigt ämne. Idag öppnar också siten http://sjalvmordsupplysningen.se

Varje gång jag hör om nollvisionen i trafiken tänker jag på vart är snacket om nollvisionen för resten då? Siffrorna talar sitt tydliga svarta språk. Ungefär tre gånger fler väljer att avsluta sitt liv än som dör i trafiken. Det är självklart väldigt tragiskt med trafikolyckor.

Att Sverige är världens mest jämställda land gäller inte här. Självmord som dödsorsak är dubbelt så vanligt bland män och pojkar.

När Reinfeldt stolt snackar om arbetslinjen undrar jag om han är lika stolt över självmordsstatistiken för unga som sakta knatar uppåt.

När självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 55 så tycker jag faktiskt att man måste fråga sig hur vi egentligen mår? Ungefär 3 om dagen tar sitt liv i Sverige.

Självklart skulle ökade ekonomiska resurser till psykiatrin hjälpa men problemen slår många gånger rot tidigare av orsaker som ensamhet, mobbning och känslan av meningslöshet eller utanförskap.

Ett steg i rätt riktning är att bryta tystnaden och börja prata om saken…

Läs mer: SVD, SVD, DN.

Hej Propofol!

Cykeldoktorn tyckte jag hade en kant på menisken som inte syntes på magnetkameran men Dr Lotta och jag hade enats om att titta in och se hur plican från förra året läkt, hur menisken såg ut och om det fanns något annat fel.

Knarkossystern Ali kom förbi och pratade lite om narkosen, rakade benet och sen bar det av.

Meningen med livet stavas: Propofol. Det är en mjölkvit vätska som man får intravenöst i början på narkosen för att slockna men minuten innan man slocknar är det särklass bästa jag upplevt. Jag överdriver inte, om man tar all Ernst Kirchsteiger positivet och multiplicerar med en miljon är man i rätt kommun. Allting är totalt underbart under fullständig eufori, sen somnar man. :( Närmaste man kan komma är nog en riktigt jävla bra lucid-dröm fast det är ju inte på riktigt.

Propofol används även vid avrättningar och var det Michael Jackson fick utskrivet och hur i hela friden det ens är möjligt att få den utskriven utan ett narkos-team är helt obegripligt.

Det var dagens höjdpunkt.

Dagens andra höjdpunkt var den förträffligt roliga teckningen som Vesslan gjort åt mig.

Dr Lotta hittade inget som helst fel på knäet och berättade att hon kraffsat och dragit i allt möjligt och tycker vi kan utesluta ”fel på knäet”. Och det var väl inte helt oväntat heller och nu är tanken att vräka på med sjukgympa- övningar för knäet hösten/vintern.

Visst jag hade ju kunnat skita i operationen och gått direkt på sjukgympan men hade det inte varit lösningen så hade nästa säsong blivit kass och kanske fått göra operationen nästa höst och ny rehab så det känns ”bra” att kunna stryka det, helt enkelt.

Dr Lotta hade också en plan om att om det inte blev bra till våren kunde jag cykla hos dem tills det gör ont och så kunde man testa med bedövning för att lokalisera var felet uppstår. Lät som en rätt smrt ide. Men i ärlighetens namn så blir det inte bättre till nästa vår är jag klar med långcyklingen och återgår till livet som Hellasgorilla och Tempofjant.

Dr Perre däremot så att knäskålen behöver sköljas rent ordentligt. Under en tjänsteresa i Uzbekistan hade han kommit över en power-lube från självaste ACMƎ speciellt för knän och med en negativ friktionskoefficient skulle det bara behövas en halvliter tippade Dr Perre. Så vi hällde i och jag får nog säga att jag är försiktigt positivt, det ”kluckar” lite oroväckande om knäet.

Men nu hoppas jag att det där ”klucket” ska gå över, svullnaden gå ner och att ingångshålen läker snabbt och smidigt.