#60 – 140km Stockholm – Stigtomta!

Du har säkert längtat precis lika mycket som jag efter något läsvärt på den här bloggen och i veckan hände det: det blev en klassisk långrunda.

Tidigare i år har det bara blivit en 7mila och förra året en 10mila och en 14mila och året innan bröt jag 30, 40, 60-mila på grund av ett eländigt knäkrångel, två åren innan körde jag hela super randonneur serien (20, 30, 40, 60mil) och på fixie dessutom (tar mig för pannan, oj oj). Inte så att jag känner mig på topp direkt.

Klockan slog 15.00 och jag letade upp vägnötterna för Tumba 30mil som kommer ta mig ner till Stigtoma som är målet för dagen. Det är kul att cykla långt och se på naturen men det finns också en ohyggligt stor besvikelse kring detta så känslorna var blandade.

Strax innan fyra var flaskorna fulltankade, en klick kräm i finaste cykelbyxan och jag rullade genom Södermalm i stekande hetta, minst 300 grader varmt och det är nästan plågsamt att så still vid rödljusen och vänta.

Rullade ner mot Bornsjön där jag hoppar på den tänkta rutten…

I Södertälje blev det ett litet snabbstopp för att fylla på vatten. Det är egentligen bara tre saker att ha i huvudet idag: drick vatten, håll igen och drick vatten. Dagen till ära cyklade jag på min CAAD-9.

Er favoritcyklist i solskenet. Jag klende på Dannes solfaktor 50 på de delar av min veka lekamen jag ämnade att exponera för solen.

Senaste tiden (åren) har jag mest tränat kring tröskeleffekten men nu gäller det att ta det piano och inte spela Allan med Brallan i första bästa backen och sen dö bonkdöden på toppen, därför tittade jag på min puls och höll mig i zon 1. Kroppen är ju inte alls van vid distanscykling.

Meh! Vad hände vid 1:15?? Låg och tuggade kilometer när jag lite längre framför mig ser en annan cyklist och av en ren reflex körde jag ikapp. Typiskt jag som bara skulle fiscykla, men okej, jag drar ikapp och sen ligger jag och snålåker lite efter. Cyklar i kapp. Men sen är det ju det där med att ligga bakom någon man inte känner, dels vet man inte om hurvida det är någon som är van att ha folk på rulle, dels så vet han ju inte om att jag är där. Funderar lite på saken. Herren har ju trots allt campa-byxor och rakade ben men ändå jag gillar inte riktigt det där att åka på rulle när inte cyklisten framför vet att man är där, finns bara en sak att göra, glida om och ta en förning – sagt och gjort.

Vips är pulsen i zon3, hornen sticker ut och hastigheten tog ett skutt uppåt, precis tvärtemot min plan. Å andra sidan är det inte jättelångt till Läggesta och trevlig med sällskap!

Efter en stund vek den trevliga cyklisten av och vi kastade några artiga fraser åt varandra innan jag drog ner på tempot och lät pulsen återgå till zon 1 igen.

Fem mil avverkade och det börjar kännas i ryggen och det smärtar en del i vänster ben, ni vet sådär att det strålar så man inte riktigt vet om det är höften eller knäet. I vilket fall som helst känns det inte alls som knäkrånglet utan bara som muskulärt och det brukar gå över om jag sänker tempot, så jag tog det riktigt slött fram till Läggesta som jag når 17:45 med en hel kvarts marginal innan kiosken skulle stänga. Köper en påse Gott och Blandat och hinkar i mig mer vatten. En flaska i halvtimmen var ganska lagom och en extra vid påfyllning.

Varmt varmt varmt och jag tog sikte på Björnlunda och nu väntade det finfina vägar. Vänsterbenet gjorde fortfarande ont och jag körde på lillklingan i backarna och varje halvtimme stannade jag och sträckte på ryggen och stretchade benet. En plan som gjorde susen för det blev bättre och bättre, mycket skönt.

Vissa delar är bedårande vackra och det är som sammet för ögonen. Dessutom börjar det bli svalare. Tio mil närmar sig, benet känns bättre och tja det är finfin cykling helt enkelt.

Stannade till vid en kiosk och tog en glass och fyllde på vatten.

12 mil avverkade och jag åt en flap-jack. Har inte varit speciellt hungrig, det blev en flap-jack, en glass och en påse godis och typ 10 liter vatten.

Benet känns ok men den ovana ryggen värker som sig bör på första långrundan på länge.

Sista milen är riktigt riktigt fina och när jag mötes av den gyllene solen brast jag ut i ett litet glädje-tjut! Det fanns gott om tid att tänka idag, skönt. Jag tänkte på senaste åren, hur annorlunda allt blivit men ändå antagligen till det bättre. Jag älskar min pojk så mycket och är så glad att jag träffat T355.

Strax innan Stigtoma viker jag in på grusvägen som sträcker sig några kilometer in i skogen till sommarstugan där T355 & c:o väntar. Får en puss och tar en skön dusch.

Knämässigt går det nog inte att dra några slutsatser om huruvida knäet är bättre eller inte men jag hoppas hinna mer fler långrundor sommaren/hösten. Snittet på 27.5km/h var en positiv överraskning med tanke på hur lugnt jag tog det i backarna.

 

Publicerad: juli 13, 2014 - Cykel, Distansträning |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

#37 Söndagsrunda kring Carbornsjön!

Vädret var härligt bipolärt idag :(: det var mulet, snö, värmande solsken, motvind, medvind och regn.

Mattias och jag tog ett klassiskt varv kring Carbornsjön, mycket trevligt.

Ser ni snön som syns mot min förträffliga Rapha-jacka?

Vi tog en extra liten knorr ner mot Viksberg och rekade en bra tempotränings-sträcka. Tror den kan bli kalas, ca 15km i ena riktningen och även 15km på andra hållet och hyggligt nära stan.

Det blev blygsamma 7-8 mil men det var rätt lagom, smrt att smyga igång lite mjuk. I år vill jag se om knäet funkar.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att jag förr var en entusiastisk långdistanscyklist (tillsammans med annat cykelmissbruk) när mitt vänsterknä huxflux började krångla och göra dödsont efter 20-30 mil för att sen bli bra på några dagar. Jag justerade och donade med allt jag kunde och bikefittade hit och dit. Gjorde även två titthålsoperationer utan större förändring.

Sedan dess har jag  främst gjort två åtgärder: går mycket mer och har manglat it-band och framsida lår med rumble-roller (typ foamroller) flera gånger i veckan i över ett år och det har blivit en jätteskillnad smärtmässigt när jag ”rullar”. Sen om det hjälpt eller inte återstår att se. Iden är som sagt att bygga på med lite mer distans och sen prova och se hur det går.

Många har mailat och ringt och undrat hur det blev med fikat? Det blev ett stopp på Konditori Lyran ute i orten. Undertecknad gick loss på en räkmacka, en Napoleonbakelse och en Hallonsoda för blygsamma hundra-fucking-åtti-spänn! Men det var det värt!

Siffrorna då?
När jag klädde på mig så tänkte jag att ähh jag skiter i cykeldatorn idag, vi ska ju vara ut och glida lite, sen bara: ha ha vem försöker jag lura??? och tog på pulsgummisnodden och tryck på POWER. Skadar ju aldrig att kolla lite puls under tiden? Jag tränade igår och tänkte hålla mig i zon 1 och 2 idag och det gick bra förutom i uppförsbackarna.

Har inte känt mig helt 100% frisk trots fem skapliga rehab-pass, misstänker att det varit någon småseg bakterie men tänkte träna som planerat i veckan och se vad som händer.

Resten av helgen har jag jobbat och är nästan klar med ett fräsigt webbprojekt! I morgon ska Danne och jag ner till parken och fortsätta att gräva…

Här är från i lördags när vi var hos T355 och gästgrävde. Här är är Danne på väg ner mot bedrock men har fastnat lite i permafrosten.

 

Publicerad: maj 4, 2014 - Distansträning |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

En kommentar |

Ända ner till sundet…

Idag tog jag mig ända ner till Skansundet. Kroppen var allmänt mör efter gårdagens 30-min. Vädret var fint med några regnmoln som passerade på distans.

Vägen ringlar sig från 255an ända ner till vattnet.

Äntligen framme, som planerat.

Här tog jag ett par djupa andetag och kände doften av hav innan jag cyklade hem igen.

Årets första tio-mila och efteråt var jag lite skärrad över hur långt tio mil kändes. Inget knäont men hela maskineriet känns rätt schletet. Det blev en liten svacka efter 2,5 timme men efter en flaska powerade fick jag fart på kroppen igen. Kom hem efter fyra timmar. Lagom till att hinna med en kvällspromenad med Danne. Iden är väl att hinna med några sådana här 3-4 timmars pass till innan höst-helvetet kommer. I mitt hjärta är det sen länge höst-helvete. Jag gillar verkligen hösten men hatar verkligen höst-helvetet.

Publicerad: september 13, 2013 - Distansträning |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

LSD – Skansu…

Jag kom liksom inte riktigt ända fram till Skansundet. En smula dålig planering gjorde att solen gick ner tidigare än jag räknat med och efter att harvat förort i en timme så hann jag bara njuta en kort stund av gottevägarna ner mot Skansundet. Herregud det är ju september redan! Otroligt vilken sommar!

Trots den blygsamma distansen på 7.5mil får det anses som årets andra ”distanspass”. Nu med tempo-säsongen i backspegeln är planen att rulla ett par sköna höstrundor och helst av allt kunna komma fram till om knäet är bra eller inte. Jag har sen förra året kört brutalt mycket rumble-roller och it-bandet är numer slappt som… något väldigt slappt. Med lite tur har det gjort skillnad. Idag kändes det bara fint förutom att det stramade i vänster benet men det berodde nog mest på att jag var ovan vid sittställningen. En otroligt positivt sak var att allt detta rumble-roller-rullandet gett mig en betydligt starkare bål så jag kunde sitta riktigt bra och avslappnat i nästan tre timmar!

På väg hem rullar jag genom Skärholmen på cykelbanan och får åka slalom mellan glaset, märkligt. Efter en kort sträcka går ett gäng och kastar en basketboll rakt upp på gatubelysningen *poff* och sen går de vidare till nästa. Vi måste självklart lägga mer resurser på förorten, de kan väl i alla fall få LED-lampor?

Nästa gång hoppas jag ta mig ääända ner till Skansundet! :)

 

Tumba 60mila (40 mila)

Förra helgens 40 mil på trainer avflöt utan större fadäser och jag tänkte ta en längre testrunda i helgen. Lite påpassligt gick en 60 mila från Tumba.

Okej, med tanke på att 30 milan slutade på 15 mil, 40 milan slutade på 35 mil så borde 60 milan cyklats från soffan men då kan jag ligga kvar där hela sommaren och aldrig få ordning på knäet. Det skulle vara lite att ge upp. Så vid 25 mil kunde jag vilka av till boendet och sen hade jag redan roddat med skjuts av Mattias som skulle åka Skåne-Stockholm på söndagen.

På morgonen kändes det bra, det kändes som att jag gjort rätt med bikefit, stretcha och knäövningar. Inte bra som att ”det kommer gå bra” utan bra som i att ”det vore bra att veta om det funkar nu”. Så förhoppningarna var väl 50/50 skulle jag säga, läge att testa med andra ord.

Vädret skulle bjuda på en regn första 12 milen till Eskilstuna och jag fick lift av starka KBCK-grabbar, Freddie och Anders och det gick fint som snus.

Av med det blöta och på med det torra. Jag skickade i en halv bagge med skinkröra.

Vägen torkade upp och det hela snurrade på riktigt bra. Vid en sådär 15 mil slår det mig att sadeln (Spec Romin) är förträffligt bra och att den nya sjärt-krämen (Morgan Blue) funkade riktigt bra. Kletigare än assos och varar längre.

Hej vad det går! Torrt och fint och rundan var riktigt bra!

Lite thaikäk vid 20 mil och lite stretch som dessert. Sista kilometern kändes det lite i knäet så det började nog blir dags…

När vi rullade iväg stod kärringarna köksfönstrena och glodde och vinkade, sällan hade väl Vingåker sett så jävla bra ut?!

Förträffliga vägar och jag fångades av känslan att det här med frihjul är en förjävla bra grej, undra om jag skulle ge mig på växlar också?

Hyllade Tille lite genom att traditions-pissa på skylten.

Nu är det kul!

Vid stoppet vid 25 mil slank det ner två kokta med mos. Jag hade en dålig känsla över knäet men i övrigt i toppskick.

Sen kom solen!

Nu var det bara jag, Toni och Magnus kvar i klungan och jädrar vad fint det rullade på, mycket trevligt. Vi närmaste oss 12 timmar och 30 mil och det var riktigt kul. Mycket fina vägar, snäll vind, okej väder och bra fart. Några mil innan kontrollen stod det klart för mig, knäet kommer ruttna ihop även denna gången och jag kommer snart få slå av på tempot.

Stämpla, stretcha, vila några minuter sen tänkte jag chansa på att hänga på till Ödeshög, ta en längre paus och sen linka till boendet. Klockan var strax efter 18 så det fanns oceaner av tid. Det funkade ett par kilometer sen vinkade jag adjå till KBCK som med elegans eldade iväg mellan åkrarna.

Jag tog en paus och vilade lite. Testrundan var över, knäet var fortfarande kass och nu var det bara att halta till boendet och invänta skjutsen hem.

Trampa med högerbenet, gå upp i backarna och tog en rejäl stretch men allvarligt, det hjälpte ungefär lika mycket som en rejäl gråt. Knallade upp för backen vid Vättern.

Tempostyret var mumsfillibabba för händerna. Väskan är egentligen för stor. Cykeln blir ganska ostadig. Men så blir det när ett par skor ska med.

Jag ska ärligt säga att jag varken var speciellt uppgiven eller besviken. Det är klart det är tråkigt men förr eller senare kommer det nog lösa sig på något sätt. Det sega är att smärtan uppstår efter ca 30 mil/10-20 timmar så att prova sig fram tar en så enorm tid/energi och när det väl börjar göra ont så går det snabbt tills det är ocykelbart så jag försökte spara så mycket jag kunde på knäet och satsade på enbenstramp och gå i backarna, inte så pr0. När det gäller att gå kan det vara rejält utmanande, många vinbärsnillar ute såhär års och lätt att halka och slå sig så bäst att ha hjälmen på, fall i fall.

Efter en vecka så var jag framme vid Ödeshög och 35 mil avverkade. En pytt i panna, en näve alvedon och en isglass innanför benvärmaren sen la jag mig i marschfarten 20km/h igen.

Efter Ödeshög var vägarna superfina och egentligen ville jag inget hellre än att lägga mig i bocken och låta capon få sträcka ut sig ordentligt. Så sitter jag där och nynnar på Imperiet …den vilda världens hunger lämnar aldrig deeeeej…

Med ett fungerande knä hade detta varit en av mina absolut bästa brevet-turer. Förutom att jag har ett paj knä är resten av min veka lekamen i bättre form än någonsin.

Isen på knäet hjälpte faktiskt riktigt bra och smärtan avtog en hel del, kan det var så jävligt att det är en inflammation?

Tog en liten paus i för ändamålet avsedd inrättning. Sänkte en dubbelnougat och kan konstatera att detta är ett par förbannat bra skoöverdrag. jag trodde de skulle gå sönder med en gång men de är smidiga och lätta. Enda nackdelen förutom att loggan är i minsta laget är att de är lite sträva på insidan där sömmen går och skaver på skorna om man inte har oversocks-imellan.

Om man inte gillar att sila knotten mellan tänderna kan jag rekommendera en sådan här läcker ”buff”, min närmar sig 13 år och har förlorat lite av sin spänst. Helt rätt i förorten.

Vid tolvtiden passerade jag Mjölby och en liten tittin på den lokala puben och log mitt finaste leende och gjorde min djupaste bock och bad om en påse is.

”Vart ska du då?” Frågade en lätt berusad fröken.

”Till Linköping” sa den väldoftande cyklisten.

”Det är ju TRE MIL dit!!” sa fröken med stora ögon.

Timer på 20 minuter och sen sittsova mot väggen och ett par grabbnävar värkisar.

Sen rullade jag vidare och fick sällskap den sista biten av Anders. Det var en fin kväll och månen försökte titta fram genom molnen. Ispåsen verkade funka, märkligt. Det tyder ju på att det är någon svullnad eller liknande.

Strax efter ett stämplade vi vid macken i Linköping och jag gled in på hotellet bredvid, där väntade två portioner kyckling och potatis. Förutom knäet så var jag helt okej, lite trött men hade gärna fortsatt en kontroll eller två till.

”Så om gud vill och jag går upp sju i morgon och rullar åtta så har du fucking-14 timmar att avverka 20 mil” sa pannbenet.

”Häll käften”, sa knäet.

Sen somnade jag och vaknade av klockan vid sju för utvärdering. Jag vred och vände lite på det. Dels kände jag mig lite febrig och illamående och kände på magen som var stor, troligtvis en graviditet och inget att bry sig om. Pannbenet sa: ”kööööör din sophög” sen la sig förnuftet i och fråga om jag skulle gett mig ut på ett vanligt träningspass med rådande förutsättningar? Inte en chans. Bra! då var kroppen överens och jag sov en timme till.

När jag vaknade mådde jag fint som en liten prinsessa och jag gjorde en snabb  utvärdering igen och ställde mig upp och tyngde lite på knäet och sen var det färdigfunderat, det är kaoz i knäet!

För mig handlar cykla långt om utmaningen, bondgårdar, kossor, hästar, getter, mil efter mil, timme efter timme, tröttheten, kläder som funkar, omväxlande landskap, utmattningen, psyket, hitta motivationen, sommarvärme, våren, stämplar, varmt regn, sällskapet, ensamheten, kallt regn, högsommarvärmen, kylan, snöblandat regn, snöstorm, euforin över att se en öppen mack, sova i en busskur, sova i diket, illamående, tappa aptiten, apatin, tomma blicken, stanken – alltså vanligt hederligt myspys – skulle jag vilja skada mig själv kan jag lika gärna slå på tårna med en hammare, det är liksom inte det som är poängen med att cykla, ispåsar och citodon i all ära med är inte så jag vill göra det. Jädrar vad moget och förnuftigt det där lät och jag gick själv på det och låg kvar i sängen och inväntade skjutsen.

Strax efter eftermiddagen kom Mattias och hämtade upp mig och hans sambo som har koll på idrottsskador sa nästan med en gång att det mycket väl kunde vara en inflammation under knäskålen och de kan komma efter ”upprepad rörelse och känns först inget sen gör det väldigt ont, två dagars vila sen är det borta och de kan mycket väl återkomma regelbundet om något under knäskålen irriterar”.

Så nu stryker jag ”sittställning” och ”stretch/knäskåls-kompression” från åtgärdslistan och går vidare på inflammationsspåret. Dock måste jag tillägga att jag satt riktigt bra efter bike-fitten, mindre ont i röven.

60 mila!

Helgens 40 mila gick bra och på lördag går sista 60 milan från Stockholm så det är väl lika bra att gå all in.

Vädret ser ut att bli ganska okej och jag tar med min ultralätta hängmatta och ett par flipflop. Vad kan gå fel? Knäet såklart men mellanklass-mattias passerar sista 25 mil-sträckan lite påpassligt under söndagen och har plats i bagaget för min veka lekamen.

Håll alla tummar som finns och du kan alltid hänga med från soffan på twitter #tumba60

Planen var att köra tempolopp i Skokloster ikväll men jag satsar på att vila mig iform inför lördag istället, det är nog smrt!

40mil på trainer – the mind is a scary place!

Rundorna efter bikefitten har gått bra och jag tänkte testa en lite längre runda. Osugen som satan på att ge mig ut på vägarna så föll lotten på en blygsam trainerrunda.

Det blev en liten film:

Eller om man hellre vill ha det i text/bild:

Nu blir det fest!

Altanen på landet får duga!

Efter ett par mil lät trainern som en kaffekvarn, men vart var kaffet? Som tur var hade jag med en dunk 4100 och droppa några droppar på rätta stället sen spann den som en liten kissemiss.

Mums, riktigt randokäk! Det gick åt 4 liter mjölk!

Körde 10 mil på fredagkvällen och sen var det dags att sova. Uppstigning vid 06:30 och inledde med en god salami-macka!

Tryck ner foten i en rund rörelse, sen gör likadant med andra. Upprepa 59 000 gånger… Grannen Bosse tittade förbi och undrade vad som brummade. Han trodde det var värmepumpen som skurit men det var ju bara jag som trampade. 25 mil avverkade…

Här ser vi outfitten, spec-skor, icebreaker slalomsockar (kommer bli skithett, lovar) Assos flossade 607’knickers. Icebreaker underströjja och en smartwool över, en icebreaker mössa på toppen. Merino är the skit, jag lovar.

Dagens höjdpunkt var dessa sniglar som jag ställde framför. Det var lite som att titta på en gladiatorarena. Två av sniglarna hittade jag sen under bordet i full färd att para sig.

Jag hörde inte bara Fredrichs röst om att sänka axlarna och sitta snyggt utan även Fikasvettots röst att det var dags att fika. Svärmossans kärleksmums och lite glass satt som en smäck. Om så sova lite på det… Faktum är att jag har svart-bälte i att sova och det visade sig bli ett problem. Jag sov vi varje paus och snoozade gärna ett par hundra gånger innan jag kom igång igen. Regnet öste ner och jag pinnade på!

Jag ger utan att blinka min nya sadel fem F: FFFFF En mycket bra sadel.

Jag funderade på att köpa nya myror och satt och lyssnade på radion…

Nu blir det nerförsbacke – äntligen! Om man tycker det är monotont att cykla fixed är det inget mot vad det är att cykla fixed på en trainer. Inte ens en uppförsbacke att få ställa sig upp i, inte ens en nedförsbacka att vila lite i. Bara trampa trampa trampa. Pulsen låg på 120bpm och snittet på 29.5 timme ur och timme in.

Var det 10mm som var orsaken till knäontet? Inte vet jag men det kändes bra. Ibland kändes det lite, men det var på utsidan och sen gick det över. Jag stretchade flitigt vid varje paus. Innan natten var 35 mil avverkade. Dagen efter var jag lite krasslig och tog en rejäl tupplur men tillslut släpade jag mig upp och dunkade in de sista fem milen och 40 mil avverkade.

Jag inser själv att det hela är ganska tveksamt och förståndet kan ifrågasättas men faktum är att det stundtals var rätt mysigt, en ekorre skuttade runt lite och en gång passerade en daggmask – mitt framför!

Cykla länge handlar egentligen bara om att orka cykla i en timme i sträck och sen upprepa detta tills man är framme.

Tristessen var såklart rätt jävla psykande men samtidigt ganska skönt att ha alla bekvämligheter i närheten även om det bidrar till att öka den psykologiska påfrestningen.

Tack för all uppmuntran på twitter, det var roligt! :)

Tisdagstiomila!

Ja nu är man ju självklart nyfis på om BG-fittandet gjort någon nytta?!

Christer och jag tog en snack-tempo-runda och hans lågintensiva sammanföll väl med min mellanintensiva om jag ligger på hans rulle. Det gjorde jag, nästan hela tiden utan när vi hojade jämsides och skröt för varandra.

Först häckades jag för att jag hade nya fräsha Assos over-shoes a 300 spänn. Förr-förra säsongen skaffade jag ett par och jag har nästan inte tagit av dem sen dess. Ta mig fan ett riktigt bra ”plagg”. Ja ja tänkte jag som insåg att med start strax innan sex blir nog sista timmen lite ”sval”.

Vi brände om pendlare på väg ut mot Gustavsberg. Hade vi stannat någon gång hade jag kanske tagit ett kort. Ryggfickskameran var ”glömd”.

Vi låg runt 30-31 och det rullade på fint. Sittpositionen var förträfflig och det var inga konstigheter.

Vid pissepausen hann jag ta detta kort:

Vit sadel är jätte-jätte-jätte-smart, smutsen syns absolut inte. När fåfängan vinner över förnuftet…

Sen drog vi emot Björkviksbrygga där är skitfint och det rullade på fint strax under 40 och jag såg fram emot att dra ett par djupa andetag saltvattensluft, känna doften av rutten tång och kanske doppa tårna.

Tyvärr råkade jag blinka när vi passerade och missade allt det fina. Christer bjöd på en av hans hembakade power-poops. Den var god.

Sen brassade vi hem igen. Jag satte på min medhavda vindväst. Christer som var ute och cyklade för första gången körde med avklippta vantar, inga oversocks och ingen ull – han frös som ett litet flickebarn på vägen hem. Jag hade det nästan lite svettigt, fick dra ned dragkedjan något.

Det hela flöt på mycket bra och känslan i sadeln var klart ”annorlunda” men inte till det sämre. Jag tror det blir bra!

Snittpuls 70% typsikt såndär sweet-spot träning. Väl hemma insåg jag att kameran låg i ryggfickan!

Tumba 40mil – Uppgång och fall

Jaha vad ska man spendera denna lördagen med? Ligga bakis i soffan? Jag vaknade 04:30 eller vaknade och vaknade jag somnade vid elva och vaknade vid ett när Ettzo kom hem sen låg jag och försökte panik-somna med svetten lackandes fram till 04:30. Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Sen 30-milan som gick åt helvete har jag så noggrant jag förmår justerat sittställningen med sadeln lite längre bak, en bredare vev så tyckte jag att det så riktigt bra ut och testrundorna på 15-20 mil gick skitbra så jag tänkte öka på distansen och köra 30 mil i helgen men samtidigt så lockade 40-milan och det vore ju fint att vara på banan igen så jag chansade lite.

Missförstå mig rätt, jag tycker inte det är jääätte-långt att cykla en hel dag, det har jag gjort många gånger. Sist vi körde denna rundan var 2010 och du kan läsa om den beryktade 40-milan from hell här. Så oavsett hur vädret skulle bli så skulle det bli enklare denna gången. Vädret skulle bli rätt kass med regn till och från stora delar av morgon/förmiddag men sen spricka upp på kvällen. Jag hade halva garderoben med, extra strumpor, underställ, regnbrallor, extra innervantar, citodon och ståltråd – man vet aldrig. Sen är det ju bra att ha plats för en extra pizza också så jag tog stora väskan!

Förväntansfulla cyklister utanför macken i Tumba, Mellanklass-Mattias glad och fräsch som alltid.

Vi rullade ut genom Tumba och vi delades snart upp i grupper. Jag hade planerat att köra med Telefonplan som precis kommit igång med träningen och tänkte ta det lugnt, dessutom var det länge sen vi hade setts och hade mycket att prata om – mycket trevligt. Det regnade endel. Innan första kontrollen vräkte det på rejält och jag tänkte bara att Kung Bore kan ju käka mina goretex regnbyxor  vilken dag som helst.

Den lilla kjorren vid färjelägret i Askersund (heter det nog) 12 mil brassade och benen var i toppskick. Vi höll 25-26 så det gick ingen nöd på hjärtat direkt. Dock kände jag mig lite matt på väg ned mot färjan men jag hade ätit lite lite på morgonen så det var nog det. La in en powerbar under överläppen och njöt.

Jag hade läst på min jacka ”sträckes i vått tillstånd” eftersom jag var lite blöt var det väl bara att sträcka ut sig på båten. Dieselmotorn brummade så skönt och jag somnade nästan. Den fina bilden tog en av två trevliga lokala cyklister vi träffade.

Kockens i Söderköping. Här blev det en god och näringsriktig lunch. På vägen mot Söderköping passerade en bil och jag hann precis tänka ”Jävlar vad nära!” när påhäcktad husvagn passerade så nära att jag kunde slicka på den. Vägen var rak och det var oceaner av plats på andra körbanan. Det där genomsvarta hatet är fascinerande och jag ställer mig frågan, är inte en cyklist ÄNNU mer i vägen intrasslad under husvagnen?

Efter Söderköping var det en jädra motvind och endel regn. Men vi pinnade på med Rejmyre i siktet. Passerade 20mil och halvvägs och jag var i toppskick.

Solen tittade fram och där mot den blå himmeln är vi på väg. Jag började känna sköna positiva vibbar med hopp om livet.

Känns som denna rundan balanserar resten av cykla-långt-säsongen på en knivsegg. Är knä-elendet löst en gång för alla? I så fall är jag tillbaka enligt plan med 60 mila och 100 mila under Juni och kanske Sverige Tempot och allt går som jag hoppas.

Telefonplan gör det snyggt! Han är extremt seg och kan cykla precis hur långt som helst.

Vi planerade lite för kvällen och vi hade som mål att nå Hälleforsnäs innan 20.30 och klämma i oss en sista pizza innan sista 11 milen. Men då hinner vi inte stanna och ligga lite i gräset utanför Sankt Marias Kyrka. Så vi planerade om och tog det ännu lugnare.

Jag mös i fulla drag. Lite ont i baconvisslan men annars var kroppen i prima skick.

Middag i Rejmyre. En pizza i magen och en i väskan! Sen fick vi vittring om att butiken i Valla har öppet till 21.00 så drog vi på lite så skulle vi hinna dit och kunna köpa på oss lite sportdryck och socker inför natten.

Det var en jävligt fin väg. Jag tog täten och det rullade på skitbra fram till det vi trodde var Valla men det var bara skylten till Valla som låg 7km längre bort.

Vackert! Med våra 8 minuter i marginal hann vi inte de extra 7km och kom fram 21:01.

Men skit i det, på La Fiesta var det fest! Detta är ett bra alternativ att stanna på, de har öppet till tio minst. Nej, det är inte min cykel närmast bilden. Jag körde med singelspeed och hade drevat ner lite extra för att inte anstränga knäet och någon större ansträngning var det aldrig. Vi tog det lugnt och det är inte mycket till backar. Jag börjar mer och mer känna att knä-eländet är till ända… Jävligt skönt och börjar njuta av turen. Regnet verkar vara över och det är 4-5 timmar kvar, vilket borde gå bra även om jag började bli riktigt trött i huvudet.

Sen blir det mörkt, lampa på och jag låg i Mattias förträffliga ljusbild, de där diodlamporna är förjävla bra. Det hela var mysigt men lite läskigt för skogen var mörk. Inne i skogen bor det spöken, troll och annat knytt.

Här vid denna stämplingen var det stängt så vi tog ett fint kort på oss istället. Några minuter raklång på bänken var skönt även om jag gärna hade sovit ett par timmar för jag var rejält trött. Benen var prima!

Lördag blir till söndag, skratt blir till gråt och som en liten liten stickning börjar det kännas i vänster knä. Jag hade hela dagen tänkt på att ha en fin rak rörelse med knäet och inte slarva. Även höger knä kändes lite men det var den klassiska jag har cyklat 18 timmar i sträck-känslan. I vänster var det mer detta är fel-känslan. Första halvtimmen sitter jag bara och hoppas att känslan ska avta. Det gör den inte. Lika glad som jag var för en stund sen över att förhoppningsvis kommit till rätta med knäet och kunna cykla ”som vanligt” lika ledsen och besviken är jag nu. På riktigt, jag skulle kunna sätta mig på första bästa stubbe och bli kvar där.

Det hela är på samma sätt som tidigare, det blir värre och värre och snart går det inte att cykla. Det går inte ens om man biter ihop. Motivationen, den är fullständigt obefintlig. Jag har inga problem med påfrestningen psykiskt och fysiskt (asså normalt) med att cykla långt under förutsättning att kroppen fungerar. Det känns som att få däcken stulna, visst det går väl att köra på fälgen i en kilometer, men tror du det kommer hålla resterande 3 timmar? Inte mycket va.

Vi stannar och käkar lite kall pizza. Jag hade gärna lagt mig och slocknat i ett dike. Jag hade verkligen ingen lust att cykla mer i hela mitt liv. Nu är det 6 mil kvar från Gnesta som är sista kontrollen och backarna blir väldigt plågsamma, snart sitter jag vid ett brevlådeställ och tar mig ett välförtjänt sammanbrott. Det går inte.

Självklart är det enda rätta en taxi till bilen i Tumba och sen dra hem. Det är inte såhär cykling ska vara. Rundan skiter jag i och att jag ska köra fler långrundor innan jag vet vad som är fel känns väldigt avlägset. Knä-grejen hänger liksom inte ihop med hur det ”brukar” kännas när något gör ont. Vem har inte fått lite ont i foten, knäet eller höften efter en dag på en cykel? Men det kan komma och gå lite och justerar man till ”något” brukar det hjälpa. Visst, veven är 1mm smalare än tempoveven men 1mm. Kom igen. Kanske lite längre bak med sadeln och sen då? Ska jag ut och testa i 35 mil då eller börjar det göra ont vid 43 nästa gång, eller 54? Hur kan ett knä kännas prima i 18 timmar och sen gå från finfint till helt obrukbart på 2 timmar?

Här slutar det, tillbaka på macken i Gnesta. Efter en kvart kom en taxi och jag somnade ett par gånger mot väggen. Trött som ett as och förjävla uppgiven och besviken. Jag ska försöka få en tid hos Dr Klasse igen men någon större cykellust har jag inte – tillsvidare har jag givit upp hoppet. Det hela suger senig och hårig getpung.

Stora Bornsjödagen!

Crash early var det ja, antingen funkar det eller inte eller hur det nu va.

I brist på fantasi så blev det Bornsjön, men inte två eller tre varv utan, tada TIO! Jajjamen, 20mil runt runt runt som en guldfisk i en skål men med den skillnaden att jag inte glömmer hur förra varvet såg ut för det såg precis ut som de andra. Den sneda skylten, oj! en ny bil på rastplatsen, på hemvärnets stridsskola såg de mest ut att fika sig igenom dagen, överkörda paddan, lösgruset i kurvan… Fralla och Yoggi efter 3 varv. Det här går ju bra! Solen skiner. 3 varv till sen avvek jag och åt en fantastisk god lunch på Shell.

För att få ett riktigt tjockt och svulstigt pannben är ett givet inslag: valet. Valet att fortsätta trampa och inte sätta sig i bilen, dra på värmen och åka hem när det börjar regna utan ändå hålla sig till planen som var minst 20mil.

Mellan två och fyra var det underhållning med relationsrådet på P3. Sen var det Tankesmedjan, klart motigare och det börjar regna. 14 mil och jag stannar och tar på regnjackan. Jaha, 2,5 timmar kvar och nästa hållpunkt är väl om 1 timme då jag borde bli pinknödig – spännande.

Mer regn, men nu bli det nog inte segare, men det blev det – Thorehammar var gäst i Humorhimmeln så det var bara att bita ihop lite extra.

Här är stans snyggaste bonkbod, lolla vilken föredömlig inredning. En flapjack satt som en smäck. Hälsningsfrekvensen mellan cyklister ökar enormt när det regnar och solskenscyklisterna sitter på pendeln.

Det var ett segt och jävligt tråkigt pass men det fina i kråksången är att knäet kändes skitabra. Högerknäet gnisslade lite men det kändes mest som det var i musklerna. Jag hade inga större ambitioner med farten utan höll långsamma 25 blås, man vill ju hinna se lite också! Snittpulsen landade på 120/59%

Efter 20 mil, som var dagens minimimål var det klart.

Jag har lite funderingar på 40-milan på lördag…