#59 4×4 FRA

Idag är det “varannan dag” igen och dags för träning. Daniel och jag lekte under dagen och vi höll på att förgås i den smäcktande hettan. Men ni vet hur man säger: “Hellre för fet i hettan än…”. Sen var det bytlämna.

Klockan var sju och jag velade lite mellan Monkan och FRA-intervaller. Det har varit lite uppehåll med  “hårda” intervall-träningen och juni har mest gått åt till två förkylningar på en vecka vardera och två veckor post-förkylningsträning, vilken dock har gått mycket bra. Jag har testat att köra på mindre volym och högre intensitet och kortare återhämtning och det verkar funka bra för att snabbare komma på banan efter uppehåll.

Så näsan mot Drottningholm och det var en bedårande vacker Julikväll, som gjord för FTP x 1.2 träning. Flaggan på golfbanan hängde neråt som på en gammal.

Jag tycker de 2.4 km långa intervallerna är helt perfekta! Jag brukar börja nere vid kyrkan och det är egentligen svagt uppför första halvan och det är enkelt att komma i rätt puls/effekt och sen ett krön vid ladan  och sen nerför och roligt på långa rakan och lite uppåt på slutet där man kan vrida ur det sista, om det finns något kvar!

Här börjar kalaset.

En sak jag märkt mellan wattmätare på cykel kontra Monark/testcykel är att Monarken inte mäter effektökningen vid accelerationer.

Anta att man ligger på en given kadens säg 80rpm (400w) och ökar till 90rpm (450w) då kommer du under accelerationen köra på betydligt mer än 450w men detta visar ju inte monarken eftersom den baserar effekten på kadensen och den ökar ju bara från 80rpm – 90rpm.

Så själva igångdraget på Monarken brukar jag göra innan intervallen börjar men igångdraget på tempohojen efter att intervallen börjat då Quarqen mäter effekten som blir under accelerationen och det gör ju att effekten efter 10-20 sekunder är högre än på Monarken även om ansträngningen är ungefär den samma.

Nu kanske egentligen skillnaden är försumbar men ändå, alltid något att sitta och klura på…

Pulsen i zon4 och sen är det bara att gasa på.

Idag testade jag att köra första intervallen “som vanligt” och resterade med längre effekt på rakan och sparade mig lite för att kunna köra hårdare på slutet, jag tyckte nog att det kändes bättre med variation men sträckan är ändå för kort för att se någon större skillnad på tiden.

#1 370w 3:50 42.0km/h
#2 372w 3:49 42.5km/h
#3 365w 3:51 41.8km/h
#4 361w 3:56 41.1km/h

Personbästa på både tiden och snitteffekten som blev 367watt, inte så illa pinkat.

Svetten har dödat min gamla hjälm så nu är det en GIRO Selector som gäller. Satt bekvämare än min förra BELL Meteor II och ser riktigt cool ut med visir. Visir är ju självklart mer aero och pr0 men jag får nog säga att den var bullrig, inget jag störs av eftersom jag alltid kör med öronproppar. Mer vinddrag kring ögonen än med solglasögon och jävligt varm – men man kör ju inte tempo för att det är så jävla bekvämt, vem som helst fattar ju att aero är viktigare än ventilation.

 

 

 

 

 

 

 

Stor viktig dag med viktigt event!

Jag blir sällan inbjuden på saker och ting, oftast intalar jag mig att det är för att jag inte har facebook och inte alls för att jag är en tråkig och ointressant typ.

Men någon man aldrig blir besviken på eller känner sig exkluderad av varesig man har facebook eller inte är: Bilprovningen eller AB Svensk Bilprovning som prästen sa vid dopet.

Okej. Vissa slarvar med förberedelserna, inte jag. Jag var redan förra veckan förbi SBP och försökte tränga mig före i kön. Besiktningsmannen tillika receptionist förklarade att på grund av inkompetens hos fordonsägaren fanns inte väntad bokning i systemet. Ja visst, häckla mig gärna, jag kände mig som en senil gubbe när han föreläste att det STÅR MED FETA BOKSTÄVER hur man bekräftar sin tid på lappen jag fått hemskickad.

Ja visst, som om det finns tid att läsa ett brev bland app-leveranser och blöjbyten och sammanbrott och hjälp mig.

Ny tid bokades.

Smörgårdstårtan jag tänkte överlämna efter eventet åt jag hela vägen hem med tårarna rinnandes längs kinderna. Glädjetårar. Glädjetårar över att få komma på återbesök inom kort.

Så idag vad det äntligen dags. Kviddeviddevitt sa klockan och redan 08:00 började jag varmköra och gjorde lilla lampkontrollen en extra gång. Bermuda-triangeln var nyvaxad och nivåer både för glykol och motorolja var helt i inom föreskriven tolerans. Inget kan gå fel nu.

Vid 11:50 stod jag på plats, på reserverad P-plats utanför AB Svensk Bilprovning i Solna.

“Du den läcker lite om avgassystemet” sa den personen som inte brukar besiktiga den. Den ordinarie besiktningsgubben heter Gustav och har en egen 740 och under den gemensamma provturen som brukar vara årets höjdpunkt pratar vi om årets bästa 740-minnen och är Gustav på humör är jag där och drar fram mugghållaren och häller upp en kopp varmt och tar fram giffelpåsen och så mumsar vi på färden bort mot bromskontrollen. Den alldeles för korta färden.

Men idag var det alltså någon helt annan, för mig och Herrgårdsvagnen en helt främmande person – den andra besiktningsmannen. Jag höll giffelpåsen bakom ryggen i ett krampaktigt grepp och kände mig osäker, det kan ju vara så att den andra besiktningsmannen inte gillar gifflar eller kanske rent av är glutenintolerant varpå ett stort giffelintag skulle kunna ha en laxerande effekt och av erfarenhet vet jag att bajsade på skattebetalda inrättningar ALLTID ska undvikas, motstycke till torrt stramt och vidrigt toapapper har jag inte märkt sen Vietnam -63. Sex timmars arbetsdag i all ära men allvarligt vore det inte läge att satsa på mjukare papper inom det offentliga?

Jag stod där i mina funderingar, kanske hade det varit bättre med en paket Lambi extra mjukt istället för en påse gifflar? Och var var Gustav? Gustav var på semester. Ja såklart. Han brukar ju ta semester efter att jag varit där veckan innan midsommar.

Den andra besiktningsmannen tyckte att Herrgårdsvagnen var synnerligen fin och i suveränt skick och att nu väntade åkturen. Den andra besiktningsmannen sa att han själv åkte i en 940 som gått 75k! Skrytmåns, tänkte jag och smög ner giffelpåsen under sätet, Vagnen har rullat blygsamma 37k.

Men nu kommer vi till det typiska, när jag skulle därifrån ville den andra besiktningsmannen inte riktigt skiljas från bilen utan bokade in den på ett möte till och hittade på något om att jag tryckt för hårt på gaspellen så avgassystemet har nästan hoppat av på fler ställen. Visst jag kan hålla med, avgassystemet har väl några skönhetsfel och lite eksem men jag förklarade att det aerodynamiska dragget som rosten ger upphov till spelar ingen större roll såhär nära backen. Vi diskuterade om hurvida downforcen kommer reduceras av detta fartexem. ICKE sa jag och tillade att rost är betydligt lättare än kolfiber.

Den andra besiktningsmannen nickade instämmande. Jag hade ju helt rätt, hur gör vi nu? Ähh sa jag, det är klart att jag kan ta en sväng inom igen under Juli så gärna, så gärna – sånn är jag!

Bilprovningen är precis motsatsen till vårdcentralen. Om man kommer till vårdcentralen med ett riktigt ruttet avgassystem som läcker här och där får man en tub hydrokortison, en klapp på axeln med påföljande nick emot dörren – adjöken, ropa in nästa!

Kände mig glad när jag åkte därifrån. Ska luncha med en kompis och ska träffa T355 senare på kvällen och äta glass. Jag har druckit av den röda skiten igen
trots att jag lovat mig själv att aldrig ens titta åt dess håll så flyter det rött skit i mina vener. Vänner, håll tummarna för mig – kärleken kanske är för mig denna gången, hoppas…

Mediokert midsommarfirande

Förmiddagen av själva aftonen inleddes med en fast och fyllig 4×4 med Monkan.

Bythämtade Danne och pga eftermiddagslur blev vi sena till picknicken och jag glömde äggen – och skagenröran, himmel. En medpicknickant blev kass i magen så vi fick åka vidare istället. Väl framme blev det midsommarmat med västerbottenostpaj – god! Sen blev nästa medfirare också dålig och på natten kräktes den tredje.

Då sitter man där och bara väntar på sin tur. Men med guds hjälp och en handhygien över medel så slapp både Danne och jag denna inte så roliga magåkomma resten sällskapet drabbats av.

Här torkar jag ur diskhon.

Sovdags! Danne sov till halv sju sen var det dags för den första utryckningen:

När stegbilen var på plats visade det sig ändå vara ett falsklarm. Jag föreslog att vi skulle gå och lägga oss igen, det ville brandchefen INTE!

På söndagen sken flitens lampa hela dagen och snart, snart, snart kan jag dunka upp fyra appar i AppStore, det ska bli så underbart skönt. Dagen bjöd också på ett riktigt bra 85%-pass på Monkan och jag somnade riktigt nöjd med tankarna på stundande ångsbåtskryssning förlagd till måndag kväll.

Vaknade på måndagen med halsont och feber – fukk. Bye bye ångsbåtskryssning :( Tjockt besviken, jag ville gärna åka ångbåt och bli full – GRATIS! Rätt seg dag, Danne var inte på något vidare bra humör heller och pratade mest ord bestående av de tre sista bokstäverna i alfabetet. ÄÄÄÄÄÄ och pekar och pappafläsket hämtar fel leksak gång på gång, klart man blir sur.

Halsen okej idag, lite snorig bara, bara suttit och jobbat idag med en paus för att skjutsa T355 till flyget.

 

Dödsbudet

“Om du inte bättrar dej kan detta leda till en hjärtinfarkt”, “Man har även sett ett samband och ökad risk för alzheimers”.

Jaha, veckan började med en hink isvatten över huvudet, det här låter ju inte alls bra. Det tårades i ögonen och jag vågade inte fråga hur många dagar det var kvar men jag antar att det är minst ett år eftersom tandläkaren bokade in mig för en ny tid om ett år. Kan vara ännu längre, eftersom han gjorde ett misslyckat försök att pracka på mig en ny spansk tandborste (el-tandborste). Kul skämt kanske, men inte om man som jag – är döende av tandsten.

Helvete alltså, när jag cyklade därifrån kändes det lite extra trögt i hjärtat. Nästa år är det 10-års jubileum hos tandläkare Carlsson och det vore ju synd att missa en sådan högtid.

Aja, nästa vecka är det viktigt blogg-event, alltid något att se fram emot.

 

 

 

#36 4×4 FRA och års-premiär på tempohojen!

Såhär blev styrinrättningen med Di2 och 3T Brezza II rodret, fast det kan man ju själv läsa på själva rodret, dessutom syns inte Di2-knapparna! Premiärturen var förlagd på söndagen på FRA.

Mitt initiala intryck av Di2, efter endast en runda är:
Jävligt najs. Installationen är mycket enkel, det är i princip som att montera en julgransbelysning även om det var lite trixigt att få alla kablarna rätt, men det är det ju fan i en julgran också! Det har ju givetvis att göra med vilken ram du har och om tillverkaren dragit allting igenom samma hål, som på slice-rs ramen eller hur den nu är konstruerad. Bromsvajrarna är ett krångel på slice-rs-ramen men nu var det ju inte dem vi pratade om.

Jämfört med spak-växel kan man sitta mer still med händerna och slipper föra ner handen och greppa om spaken, känns helrätt på en tempohoj. Väldigt helrätt.

Skulle jag köpt en ny växelcykel skulle jag gärna valt Di2, även om hjärtat slår för campa. Uppgradera en befintlig växelgrupp? Tveksamt, beror på. På en tempohoj/triathlon? Antagligen. På en landsvägshoj? njae, antagligen inte.

Är du sugen på att köpa gamla gruppen så maila! (spakar, fram- och bakväxel, Vision tempovev, kassetter, bromsgrepp, ej bromsar).  Fint skick – endast omkörd och som vanligt, eventuellt byte minigris.

Så hur gick passet då?
Sådär! Körde två-dagar på raken och hade dagen innan kört 60min på monarken så benen var slaka och tanken med passet var 350w+ och i zon4, men jag kom med nöd och näppe upp i zon 4, på fjärde och sista inte ens zon4! Benen bara hängde och dinglade! Antagligen för att jag bytt batteri i veven, den gick bättre på gamla batteriet, helt klart!

Första intervallen råkade jag schabbla bort men det kunde nog kvitta ändå. Effekten blev kring 330watt.

I övrigt har påsken varit mycket snäll mot mig. Jag och Danne och jag blev bjudna på påskmiddag med äggmålning. Och godis! Tillslut sa kroppen i från men då använde jag en bit avkapat kvastskaft och tryck ned det sista godiset med – sådärja.

Idag (måndag) blev det vila och jobba. I morgon kommer jag hinna cykla några timmar – känns fett kul. Velar mellan MTB eller tempo… Hinner man båda kanske?

 

Gubbkris

Slog mig rakt i magen, jag är alltså lika gammal som den där gubben som är Alfons pappa…

20140408-173450.jpg
Paniken liksom, ny cykel? Ny mc? Vad gör man???

Åhh vilket skönt lir! 2048 FTW!

Jag spelar aldrig datorspel, för jag sitter som naglad och spelar och timmarna bara rinner bort. Högst olämpligt när det finns massa annat som måste hinnas med.

Men råkar man som jag vara sjuk är det ju förträffligt på min ära att just få några timmar att gå och det gör man enklast med spelet 2048 som finns här.

Spelet är sjukt enkelt, sjukt svårt och sjukt beroendeframkallande (OBS VARNING).

Det går helt enkelt ut på att man ska slå ihop klossar med samma tal och så bildas en ny kloss med dubbla värdet, enkelt? Eller hur. Sen ska man spela tills man har lyckats joddla fram klossen med 2048.

Igår kväll fixade jag äntligen 2048 och här är mina bästa tips:

- Tryck inte nedåt använd bara höger/vänster och uppåt
- Sträva efter att lägga de med högst nummer överst och helst i de två mittenrutorna.
- Ha bara höga tal i så få som möjligt så du får så mycket svängrum som möjligt.

Lycka till och skyll inte på mig om du inte kan sova!

Hej Kvällsfundering

Det konstigaste med livet är dess oförutsägbarhet. “Innan” levde jag med en planering för närmaste månaderna, den sträckte sig som mest “till hösten”, sen efter hösten får vi se – man vet aldrig. Men sen nu när jag är vuxen försöker jag ibland planera, eller kanske mer parera för livets vändningar. Där inne i mig vill jag bara ha det på samma sätt – jämnt. Jag är ytterst lojal: jag äter alltid samma maträtt på restaurangen, jag promenerar samma runda, jag lyssnar på samma band, jag har samma kläder, jag drar samma skämt och kör gärna samma träningspass (fast lite hårdare). Samma – som jag alltid gjort. För det är så jag vill ha det. På riktigt, Nordkorea och två frisyrer och ett enda teveprogram är nog min grej.

Men livet, livet är aldrig samma. Livet är som ett jävla lotto och i ärlighetens namn är det ta mig fan det jobbigaste av allt med livet. Visst det mesta med livet suger men jag kan stå ut med det mesta men oförutsägbarheten kommer jag aldrig att vänja mig vid. Jag har levt exakt 13 497 dagar men ändå kan jag av den erfarenheten inte dra någon som helst slutsats av hur morgondagen kommer att se ut. Ja mer än vad jag sannolikt kommer att befinna mig, vilket blir söder om stadshuset, norr om globen. Men resten? Och måndagen då? Eller nästa vecka?

Ja menar tänk själv nu, om du gjort samma sak 13 497 gånger, hur många variationer kan finnas? Uppenbarligen precis hur många som helst.

Utfallet verkar vara ungefär 50/50, hälften av dagarna blir bättre än väntat och hälften blir sämre.

Nä jag vet inte, jag ska nog gå över till “väder-principen” att imorgon blir väl vädret ungefär samma som idag.

Fast dagarna blir ju aldrig som igår, det är ju det enda man kan vara säker på.

Amen.

“so thats what Ive done with my life…”

Vaknade igår och den första tanken som slår mig är: “jaha idag är det “varannandag” och som varannandagstränande är det väl då dags för 85% på tröskeleffeken i vanlig. Kände efter i kropp och knopp och då slog det mig – nä men jag är ju klar! Haha – jag kan ju köra vilket pass jag vill!
Så jag sket i det. Att inte bli sjuk efter senaste veckornas hårda träning är för bra för att vara sant…

Som gammal skejtare var det med stor förtjusning som jag hittade detta TED-talk av legenden och min ungdomsidol Rodney Mullen och jag lovar även om man inte är skejtare så kan man hitta mycket inspiration av den karismatiske herren.