Inget är som väntans tider…
och visst är det tröttsamt att vänta, och vänta, och vänta. Ni vet när man precis träffat någon och skickat det där “vill du ses på fredag?”-smset och efterföljande plågsamma sms-väntan. Sms-väntan är inget annat än en ren och skär plåga. Men det kan bli värre: “kanske det, jag hör av mig” följt av en ännu mer plågsam sms-väntan.
Alla de där gångerna man väntat på något och när det faktiskt hade varit skönare att bara få ett besked rakt upp och ned istället för väntan, väntan och att titta på telefonen fyrahundranittiofem gånger i minuten, plingade det till? Eller när man stänger av den för att kolla om ett par timmar för att man bara inte står ut med väntan.
Och man undrar om det är bra eller dåligt att timmarna går… kanske är och tränar… Där någonstans vid 22-23 på kvällen börjar hoppet dala, för visst brukar man stänga av ljudet och kolla att larmet är på och då måste man ju i alla fall sett smset… inte? Då tar vi en sömnlös natt-väntan på det…
Men samtidigt, då hade det ju heller aldrig blivit några “Ja gärna, vad sägs om att se en film?”-svar heller. I det långa loppet, ja då är det värt att vänta.
Men man kan ju också vara lite slug och inte fråga sådär rakt på och inte sätta sig i den där värdelösa sms-väntan. Jag upptäckte att det blir påtagligt mindre plågsamt att vänta om man istället skickar ett MMS på något och istället skriver något fyndigt. Om man inte har något roligt att fota kan man alltid rita något, t.ex. en snögubbe eller några djur på en bondgård. Detta blev så populärt och användbart att det i min umgängeskrets raskt döptes till MMS-tricket.
Faktum är att i en oberoende undersökning visar det sig att MMS-tricket ökar både ens chanser till svar, middag och “filmkväll” med upp till 10 gånger!
Sen sitter man där, hos urologen – och väntar igen. Och där ska jag säga, där i väntrummet är inget bra ställe att försöka inleda en konversation, där ligger skam-väntan så tjock i luften att man kan puffa i hop den till en snöboll. Ungdomar, det ÄR bra att gå på rutinkontroller och inget att skämmas för! Ingen gång på jorden känner man sig så jävla präktig som när man träffat en flickvän och bara vill kolla upp televinken – för säkerhetsskull. HIV-test? Ja visst det är väl lika bra, när vi ändå har brallorna nere!
I bästa fall får man också lämna urinprov och i allra bästa fall befinner man sig på KS där man lämnar det i en plastmugg i en liten lucka på toaletten. Kissa två muggar till 75% placera mugg #1 i luckan och använd mugg #2 att toppa upp mugg #1 så det blir en rejäl ytspänning – självklart utan spill.
Sen sticker man in huvudet på andra sidan och frågar om det räckte och önskar trevlig helg och hoppar hoppsasteg hemåt. Sen kommer den där väntan vad sa de nu om det där HIV-testet? Döds-väntan, var det så att de alltid ringer eller ringer de bara om det var positivt? Det var ju så att de alltid skulle ringa, och varför har de inte ringt, är det bra eller dåligt? “Hej, jag heter syster Lotta och pratar världens långsammaste och jag jobbar på Karolinska Sjukhuset och du var här för fyra veckor sen och då lämnade du även blod som vi har skickat på test…” MEN SJUNG UT KVINNA och poff! så är väntan över.
För inget på hela jorden kan försvinna så snabbt som väntan. Det tar en bråkdel av en sekund sen är den borta.
Motsatsen till väntrummet hos urologen är väntrummet på barnavårdscentralen. Speciellt om man bor på klämkäcka Södermalm där är alla löjligt “tjääna” och “tja ba” med varandra. Men snälla, ska man gå runt och ta i hand och presentera sig? Jaha, hur gammal är han då? Jasså det är en hon! Ja du vet genus va, haha! Jaha ja, legat något? Inte det… häpp… och bilen går bra? Jasså ni har ingen bil, men sugdegen då, jäser den ska den ska? Här är det inte mycket till väntan. Jag undviker att röra något, de leksaker som finns har har blivit så nerkräkta och nerbajsade i tusentals år så att en gång kom ett team från Discovery och skulle kartlägga bakterierodlingarna – men de fick ge upp, pga sjukdom. Här vaccinerar man inte ungarna, de får i sig alla sjuksommar genom ett enkelt slick på valfri leksak.
Men tro nu inte att barnavel är befriat från väntan för det är det inte, det tar en jävla tid. Kanske inte själva trollerinumret men efterföljande väntan på cirka 266 dagar räckte till 14 sammanbrott med pappapanik och 31 glädjeryck med spänd förväntan. Förväntan som i väntan, just det, väntan.
Det hela är egentligen rätt konstigt, vad är det som gör att man sitter som en lök i bilen från Malmö i sju timmar och sen får man vänta 10 minuter på bro-öppningen vid Årsta och nästan avlider av bro-väntan… Eller när man åker till landet, tar två timmar och får vänta FJORTON MINUTER på färje-helvetet. Hallå liksom, 14 minuter, vänt-kissa och sen pilla på räddaren i nöden – mobiltelefonen! Då slog det mig att jag ska göra en app som jag kan knappra in lite data och så ser den till att jag alltid kommer i lagom tid till färjan framöver. Jag döpte den passande till iTid prototypen är klar och dimper ner i appstore om några veckor.
Och det leder oss in på app-väntan. Sista steget i tillverkning av en app är väntan. Apple har den goda smaken att, relativt meningslöst, tvinga oss utvecklare till en väntan på 5-10 dagar för att godkänna appen, om man har tur. Tänk själv att ha plöjt ner några månaders arbete mot en tajt deadline och sen helt plötsligt ligger slutgiltiga beslutet hos någon annan. Alldeles särskilt segt är det att det inte finns någon som helst prognos eller kö utan granskningen sker lite godtyckligt. Allra sämst är det när “vi har påbörjat granskning av din app”-mailet kommer på kvällen, då vet man att det blir en “vakna 100-gånger och kolla mailen”-natt. Lagom till halv 5 plingar det till och HURRA den har blivit godkänd, korka upp skumpan, ta ett snabbt glas och sen gå och lägga sig igen.
Sen vaknar man upp och stapplar i filttofflorna fram till för att konstatera att väntan på våren fortskrider precis som i går och i förrgår och ett halvår innan dess.
Åhh om denna vintern bara någon gång vill ta slut…
OBS VIKTIGT: NI KAN FÖLJA MIG PÅ TWITTER! https://twitter.com/freddestwitt
