Lösningen på veckonummer-helvetet!

Stör du dej på folk som under semestertid pratar veckonummer? Har du ingen aning om vilka datum vecka 29 är?

Du är inte ensam. Veckonummer är ett djävulens påfund! Jag minns när veckonummer kom till socken: prästen stod och hötte med bibeln och det året, ja det året blev skörden förstörd med påföljande svält hela vintern, fåren dog, korna fick eksem och minigrisen började växa…. och växa…

Bara klåparen gillar veckonummer och givetvis gör man bäst i att in i det sista undvika dem men det är nästan omöjligt under semestertid då ta mig fan allt är ”ses vecka 31″, ”den kommer vecka 29″, ”återkom vecka 34″. Och den royal pain-in-the-assen är ju att många kalendrar inte anger veckonummer!

Efter månader av grav ångest och meditation så har jag en genial lösning på problemet att översätta semester-datum till veckonummer.

Sitt ner i båten, häll upp kaffe, putsa glasögonen och hör upp!

Nyckeln till lösningen på hela veckonummer-helvetet är den 31:e Juli eftersom den ofta infaller just vecka 31. Jag skriver ”ofta” för vissa regler gäller, nämligen:

Den 31:e Juli infaller under vecka 31 om det inte är en lördag eller söndag, då börjar vecka 31 påföljande måndag.
(Den 31:e Juli infaller alltså vecka 30 om den är på en lördag eller söndag).

Så man tar upp kalendern, lokaliserar 31:e Juli, är den på helgen? Då är det vecka 30. Är den en vardag? Då är det  vecka 31. Sen är det bara att räkna framåt (eller bakåt) veckovis i kalendern.

Men ingen regel utan undantag…

Det råkar nämligen vara så irriterande att detta inte gäller: vart sjunde skottår, då 31:e Juli förvisso är vecka 31 men den infaller på helgen och regeln ovan stämmer alltså inte. Dessbättre gäller detta bara vart 28:e år och nästa gång det inträffar är 2032.  Och att det inträffar 2032 är ju enkelt att minnas genom att lägga till att regeln bara gäller fram till år 2031.

31, 31 och 31 är ju lätt att komma ihåg.

Alltså:

Den 31:e Juli infaller under vecka 31 om det inte är en lördag eller söndag och med undantag för första året efter 2031.

Okej, skicka nobelpriset i almanacka i min riktning tack!

 

 

Publicerad: augusti 4, 2014 - Hur svårt ska det va? |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

En kommentar |

Bihålebrottning

Tada! 03:04 och då hade vi sovit klart tyckte kroppen och bootade upp. Hjärnan tyckte annorlunda, kroppen kontrade med att svida som satan i bihålan. Hjärnan svarade med att vara dödstrött.

Ja och så har det fortsatt tre timmar. Livsnjuteri. Verkligen. Jag tog mig ett mycket välförtjänt sammanbrott och en nässköljning, blev det bättre? Möjligt att sammanbrottet hjälpte men bihålan känns som en rysk dumpningplats för 46ton avfall. Av färgen på snoret att döma är det högst radioaktivt.

Den här sorkfebern är rätt jävla seg och då slog det mig – hallå! Det är säkert Apoteket som ligger bakom, de har tydliga motiv. Jag är nog något på spåren här…

Nä nu ska jag skalla dörrkarmen!

Publicerad: december 19, 2012 - Hur svårt ska det va?, NonRSS, Vanliga dagar |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

R2 och jag tar nya tag med wattmätaren (imorgon)!

Pling Plong! sa dörren och men se goddag är det inte min lilla favorit-droid som kommer på besök. Men R2 är det inte lite tidigt för jultidningar redan?

Truten, gubbe, sätt på kaffet.

Ja ja R2, vad är det för liten fin väska du har med dej.

Truten, sätt på kaffet, sa jag.

Hmm den lilla droiden verkar lite bitsk idag.

Sluuuurrp sluuuurp – tjockt fint sa R2. Du, fan jag är lite turkey. Jaha, vill du ha ett järn? Aldrig, sa R2 och det sprakade till lite i kretsarna. Tydligen hade det hänt ett missöde för några veckor sen när han tagit rygg på en snygg permobil på fyllan – INTE KUL – visade R2 upp med sin hologram-kanon i 3D, mycket snyggt.

Nädu R2, eller vänta, jag har en paket Citodon som blev kvar efter att jag opererade knäet. Wiiiii sa R2 och blinkade med lampan och spelade en triddelutt.

Den som tror att R2 är en tråkig blinkande soptunna tror fel – det är ett litet party-animal där inne bakom det hårda skalet. R2 satte glatt i sig hela paketen. Men hallå! Klart osmrt.

Kolla på mej! Kolla på mej! Kolla på mej – tjöt R2 jag är för fan en kanin! HAHAHA!

Öhh okej. Efter en stund hade R2 kommit ned lite och jag frågade varför han är här.

Jo broder, sa R2 – jag har väskan full med chip till dej! Nä men se där, det var på tiden. Pengar bytte ägare och ANT+ chippen är mina.

R2 började ordvista och kallade sig själv Party-D2 och gick loss på Kp3an och la feta samplingar i ett rasande tempo.

Jaha, sa R2 – du tjockis – nu skulle det sitta med lite fagra damer! Ha ha ja du, sa jag till R2, det blir det inget av med för jag har skaffat sambo.

R2 gav sig inte för ens han hittade Ettans troslåda. Okej, jag lät honom nosa runt lite så han skulle tröttna och somna. Det ville inte R2 – för han ville ut på stan!

Flytta på dej gubbe! Jag ska ner på stan och sätta sprätt på pengarna, pep R2 styrkt av Citodon-kepsen och med tjockt med deg på fickan! Det ska du inte. Suck, jävla droid. Ohh R2 började låta lite konstigt… han såg glansig ut på linsen… Kräkas? MOT TOAN!

Det är bara en fis – och stäng dörren, gubbe!

Då kom jag på en grej, jag köpte ju en manga-tidning när jag var i Japan, den gillar nog R2 och OM han gjorde!

Sen tröttnade han och yrrade runt lite bakom soffan och pep.

Kvällen som aldrig ville ta slut, verkade aldrig ta slut och det var ett evinnerligt pipade från den lilla droiden. Nu har han stått och ”småpratat” med en gammal DL360 i en timme. Tydligen hade några av deras kretsar haft samma lödtenn på fabriken och att R2s hotplug är jävligt mycket hottare.

Men i morgon – ja då tar vi nya tag!

 

 

 

 

Publicerad: november 15, 2012 - Hur svårt ska det va?, Vanliga dagar |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

Det sa bara klick, och datorn till himelen gick!


Igår gick strömmen med ett klick. Sen ville inte min Mac Mini starta.

Jag svor utan att upprepa mig tills jag somnade av utmattning och vaknade med ett helvetes förbannade jävla… på läpparna. Jag kan faktiskt vara lite av en konstnär med väldigt många variationer av könsord.

Nu kanske du tänker: men åhh, hur svårt kan det vara?

Det tänkte jag också. Jag började felsökningsäventyret med att kolla i loggen (se bild) och snabbt gick det att konstatera att det antagligen är: soppa-torsk i modermodemet, själva hjärtat i hårddisken. ”Ny disk” tänkte jag och hjulade in hos dator-nybyggaren, pengar bytte ägare och ny disk monterades och gamla disken monterades på USB-porten. pr0.

Att installera något på den nya disken visade sig vara totalt fucking omöjligt, oavsett partitioner, oavsett installationsmedia, oavsett att offra ett paket varmkorv till gud – det gick bara inte. Varken styrkekramar, styrkerunk eller ett rejält sammanbrott hjälpte!

Nu ryker get-skrället! @PelleTheGoat hade sedan länge insett att han låg pyrt på det och skäggat bort till Fimpen och Leffe och stod ute, utan mössa och rökte vid Björnsträdgård. 

Jag fortsatte med att klona diskarna på alla tänkbara sätt, vilket gick bra i en timme (54%) innan det blev I/O error-keff. Ådran i pannan bultade och bultade OCH BULTADE!

Här kan vi stanna upp lite. Jag gillar att laga saker och många gånger är jag ganska bra på det. Det kommer sig att jag kan vara ohälsosamt envis. Kombinera det med en rejält portion mano-depressivitet.

Sen kom Ettzo hem och frågade vad som hänt med minin? ”Kaos med I/O error-röven” svarade jag varpå Ettzo tyckte vi skulle slå sönder den jäveln! Jag sken upp! Sagt och gjort, och det kändes faktiskt mycket bättre efteråt.

Sen åkte jag till datorbutiken och köpte en ny mini. Tankade över datat och sen tuffade livet på i vanlig ordning igen, fast med lite snyggare chassi.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Btw, gamla mini-chassiet ska jag göra en postlåda av att ha i postfacket.

 

Skitrunda

Eller egentligen var det en helt komplett skitdag som började med att jag som gräsänkling tänkte äta en frukost på fiket och läsa en tidning men jag fick bara hälften av frullen, resten ”kommer sen” men när teet var kallt och mackan var slut och det gått 40 minuter var det ingen större ide att vänta på äggen och musslin – äggen lär ju vara rätt jävla gröna vi detta laget. Blä! :(

Sen rullade jag mot HBB och möte Christer och vi drog en runda och det gick uruselt. Det var inte speciellt roligt heller utan mest att det var jävligt trögt att trampa. Tekniken var så kass som jag kunde vänta mig efter att ha satt mitt framhjul i Hellas mindre än 5 gånger i år (vilket är skandal). Bakbromsen tappade trycket efter 5 minuter och efter en timme började även frambromsen bete sig på samma okamratliga sätt och ”ja just det, jag skulle ju luftat bromsarna!”. Det var bara att rulla klart. Blä :(( Men sällskapet var som vanligt trevligt.

Knäet blev lite svullet och det kändes lite på slutet men det är nog bara att fortsätta lite lätt.

Okej, men för att slippa ytterligare ett ”ja just det jag skulle luftat bromsarna”-moment så drog jag till verkstan och bytte den bruna sörjan mot ny smaskig bromsvätska och luftade, snyggt och prydligt.

Sen kastade jag mig över 29er projektet och monterade allting. Växelvajern blev för kort och jag ska korta slaget på leftyn men annars är det ”klart”.

Det jag inte riktigt gillade med ramen är att hjulbasen är så kort så den slår lätt runt både framåt och bakåt så iden var att göra hjulbasen lite längre och gaffelvinkeln lite brantare men nu blev den nog lite väl lång och det vette fan om jag orkar göra nya dropouts till den. Hittills har det bara tagit 1,5 år…Blä :(((

Det är lockande att slänga på 650bertil som skulle passa i std-svingen och faktum är att även std-svingen skulle ”nog” kunna sluka ett 29er hjul om den modifieras blygsamt. Vi får se, det blir en provtur i veckan i alla fall!

Men bromsluftningen gick bra i alla fall…

Ryggen som brast!

Det var hög tid att ta tag i detta där app-projektet och jag tuggade mig igenom två pappersböcker, brände av 20 videoklipp och sen var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång och koda. Jag tycker objective-c och hela xcode-prylen är helt okej. Inget som spände i brallan men ändå, helt okej men mer om det i ett annat inlägg! Nu är ungefär halva appen klar och det var rätt skön känsla första gången jag körde den på IPhonen. Nu väntar ett lass med unit-tester, det är väl lika bra.

Ryggen började räta ut sig och blev bättre och bättre. Sen blev den sämre efter rundan i Hellas och jag stack in huvudet hos kotknäckaren, fick ett svärdshugg i ryggslutet, en örfil och blev 650 fattigare. Ryggen blev bra.

Sen skulle Pether och jag dra på konsert. Hangaround var dubbelbokad så jag fick gå i hans ställe. Det var Social Distortion som skulle spela och jag tänkte oj då blir det ett jävla drag för jag blandade ihop dem med Suicidal Tendencies. Som förband skulle det vara Fas 3 med Alonzo och hör och häpna men de ha Nicke Hellacopters Anderssson på guitarr!


Alonzo sjöng och trummade på sina lår under stor entusiasm. De spelade lite gammal KSMB och lite nytt. Riktigt bra!

Social Distortion var ingen större höjdare. Basisten hade knäppt översta knappen på skjortan, hade den inte nedstoppad och hade ett par jättevida finbyxor med pressveck till, det såg förjävligt ut. Sångaren såg ut som att han tyckte att de spelade stenhård musik men det var inte vidare hårt. Vid ett tillfälle åkte dragspelet fram. Dragspel är inte okej om man har ansiktstatuering.

Men sällskapet var mycket trevligt.

Ojdå, det här blev kanske inte så jättebra!

Sen på lördagen skulle Telefonplan och jag ta en fin sväng i Roslagen. På morgonen tar jag fram cykelskrället och böjer mig ner för att pumpa däcket och tro på fan men bröt ryggen. Det är skrattretande. Sen under eftermiddagen blev det värre och värre och tillslut riktigt illa. Sitta ? aj, ligga = aj, stå = aj. Medicinskåpet ekade dödstomt och det stod ganska klart att om helgen ska överlevas behövs det starka saker, mot akuten. På måndag har kotknäckaren öppet och kan säkert fixa biffen.

Akuten är ett ställe som inte riktigt lever upp till namnet.

Nu var det ju ingen större brådis så jag tog lättakuten. Trots att både akuten och jag vet att doktorn inte kommer göra ett enda jävla dugg åt ryggen mer än skriva ut medicin, vilket tar ungefär 30 sekunder så är det fyra timmars väntan. Akuten är ett jävla skitställe. Faktum är att man behöver inte ägna mycket mer än fyra blinkningar på godtycklig sjukvårdsinrättning för att inse att regeringens prioriteringar är helt åt helvete och att pengarna är slut sen länge.

Jag satt och knåpade på appen och läste cykeltidning. Sen kom doktorn och jag förklarade vad som hänt och hans spontana svar va: njursten. Jag sa att jag är helt 100% säker på att det inte är njursten utan ryggen. Han höll en utläggning och njursten som jag inte lyssnade på. Och precis som jag föreställde mig så görs det absolut ingenting mer än skrivs ut medicin. Varför ställer man inte bara in sånna där kak-karuseller med medicin i? Tryck på ”huvud” bzzzz dunk! Ta din medicin och gå.

Från att varit ganska positiv till sjukan så måste jag säga att mitt missnöje växer så smått.

Sen vaggade kodein-dimmorna mig till sömns. Idag var det fortfarande döds-illa med ryggen men i morgon hoppas jag få en tid hos kotis igen, då passerar vi 2 000 kronorsgränsen för det här äventyret. Suger, totalt värdelöst.

Jag fick muskelavslappnande kuckelimuckmedicin och blev som en seg-gubbe. På kortet hade vilopulsen just stigit från 35. Öhhh okej, detta kan ju inte vara hälsosamt.

I afton stans

Minst lika helyllemysigt som.

För den som inte är bekant med att stansa kan man sammanfatta det som att man tar bort slangen ur hjulet och ersätter det med stans-gegga, som är en slabbig sörja med lite plastklumpar i. Min singelspeed kör stans och det funkar förträffligt bra.

Stansa och gå på IKEA är två saker man inte ska göra på fastande mage.

I teorin är stansa skitenkelt och hur smidigt som helst, tejpa, tryck upp med slang, ur med slangen, i med gegga, gå förbi med pumpen – klart.  I praktiken är det meckandets vinballe. Först mäter jag noga upp vätskan i sprutan och trycker in i ventilen, snurrar lite och kliver på med lite tryck och sprut och fräs så är hälften av geggan utanför däcket och det vägrar att poppa och jag ”får inte upp den” förbannade däckskanten mot fälgkanten, det är inte ens nästan.

8 bar från kompressorn och ryckande, knådande, slitande med handen – nu så, nu kommer den – nä! Men nu då, nä. Men nu då, nä! Men nu då, nä!! a stansmoment. Jag svär i en timme utan att upprepa mig – HELVETE! Men snälla, nu då, nä! Joo!!!! Eller nä. Jo för satan nu ökar trycket! Åhh baby! Nu är kruxet att ventilkäglan inte är i. Smådutta med pumpen för att hålla trycket uppe med förhoppning om att kanten ska sätta sig. Det gör den inte. Luften är ur igen. Åh det är inte ofta jag blickar mot skyn men nu faller jag ner på knän i en pöl av stans-gegga och knäpper händerna ”Om du finns där uppe så hjälp mig, snälla Batman”.

Jag har poppat hundratals mc-däck och ibland hjälper det med att sätta en spännrem runt däcket, hittar en perfekt rem som är 3cm för kort, mer svordomar endel ganska grova.

Kom igen nu, det är för helvete Yngve Malmsten på radion och tro på fan men det började fästa på, ppppppppppPOP! Snurra-snurra-snurra – TÄTT! Triumfens ögonblick! Jämfotahopp och jag hjular bort till tvättplattan och sköljer av hjulet. Tittar blygt på varandra, lite skämmigt sådär.

Egentligen borde jag lärt sig av det första hjulet vilket meck det är, men stärkt av triumfen över att ha däcket på plats ger jag mig i kast med det andra hjulet och innan jag vet ordet av står jag där med gegga upp till armbågarna. Slabba slabb slabb men det där andra hjulet står där som ett monument över att DET GÅR.

En timme senare och efter ett makalöst bra handjobb har andra däcket poppat och jag rätar på ryggen och Aj aj oj oj jädrar det där var nog inte bra. Helvete, att det inte ska gå att fredags-stansa lite utan att bryta ryggen. Det är tydligt att jag blivit gubbe, upprepade svordommar.

Givetvis finns det svåra och enkla hjul att stansa och det stora problemet var att CX-däcken hängt på en spik i ett år och däckskanten var väldigt ihoptryckt. Om vi drar parallellen till mc-däck har förvaringen MYCKET stor påverkan på hur enkla däcken blir att poppa. Däck som står i trave = värdelöst. Däck som står på rad (tänk rulltårta) mycket bättre. Ett CX-däck skulle nog med fördel förvaras med däckskanterna brett isär, kanske utanpå 2 gamla fälgar, eller ut och in om de är vikbara eller på en uppblåst slang eller va som.

En alternativ variant värd att testa skulle kunna vara att slänga i både gegga och slang, låta stå tills kanten satt sig och sen försiktigt ta ur slangen och slänga i lite mer gegga. Alternativt dra ur den förbannade slangen genom ventilhålet.

Nu återstår bara provturen och att toppa upp med lite mer gegga eftersom det mesta är på golvet, så fort den brutna ryggen är okej igen men jag ger mig fan på att när jag tittar på käglan är vi tillbaka på ruta ett igen.

Hej Kortslutning!

Förra veckans fulmeck – att byta den trasiga skärmen på min IPhone resulterade i en sällan skådad succé!

Det kostade en bråkdel av vad det skulle göra hos lokala mobilfifflaren. Inte jättesvårt men jääävligt pilligt. Skruvarna är döds-små.

Men nu till ett lite roligare projekt:

Gör din monark till en ant+ kompatibel effektmätare – eller nästan i alla fall.

Jag har skaffat och testat det mesta av hårdvaran och det verkar okej. Vrid-potten till pendeln har lite dålig upplösning så den ska jag byta ut mot en TPS från en mc/bil (mätmojäng till gasspjället). Sen samlar en mikroprocessor ihop datat från pendeln och en kadensmätare, räknar ut watten och skickar till datorn som nu bara skriver ut infon i ett logg-fönster.Via en liten trim-pott kan man kalibrera det hela.

Nästa steg blir att jacka på en display till mikroprocessorn så jag kan se watten direkt på cykeln (utan dator). Man ser alltså watten ”på riktigt” och behöver inte räkna i huvudet hela tiden. Ökar kadensen ökar watten. Vrider man på lite mer belastning ökar watten – ja du fattar.

Sen OM det funkar bra är planen att köra via datorn igen och skicka meddelanden vid en ant+ usb-sticka och om Jupiter står i zenit och i rät vinkel med Venus och offergeten är riktigt mör så kanske Garmin Edge’en snabbar upp datat och tror Monarken är en wattmätare. Kvarstående frågetecken är hur ant+ protokollet ser ut, det verkar lite hemligt.

Skulle det visa sig fungera finns också iden att sätta ett ant+ chip på mikroprocessorn och gå den vägen, men det smartaste är nog att gå via datorn först.

Dr Lotta får säga sitt

Idag passerade jag nästa hållplats på denna sega resa. Dr Lotta gick igenom resultatet från magnetkameran och jag flikade in vad Cykeldoktorn sagt om menisken. Anledningen till att jag fick gå till Lotta är för att hon opererar vilket inte Cykeldoktorn gör så nu skulle vi egentligen bestämma om det skulle opereras igen eller inte:

– Operation igen: blir som förra året i september med 1-3 månaders rehab men denna gången utan någon bra teori om vad som är fel. Det kan va det tjockare stråket på insidan (glömde dock fråga vad det där tjockare stråket bestod av) men det kan också blivit ärr vid förra operationen eller något annat som inte blev så bra. Dr Dagge som opererade var ju själv lite tveksam till om det verkligen var plican som ställde till det.

– …eller inte, ja då blir det sjukgympa-övningar några månader. Lotta tyckte att musklerna kring vänsterknä var klenare än runt höger knä vilket då gör att knåskålen dras snett när musklerna blir trötta men jag köper inte det riktigt eftersom det funkat bra innan och jag har svårt att se att musklerna bara skulle bli klenare sådär. Sen gör det inte ont riktigt där knäskålen sitter.

Sen det som talar emot ”…eller inte” är ju det att då skulle jag flitigt träna till nästa vår och om det inte blivit bättre skulle jag märka det på första långrundan och volia så blir det kanske operation nästa sommar istället och det är ju en god karamell att suga på och det enda som hänt är att jag har fyllt år en gång till. Lotta var nog mest inne på detta alternativet men jag berättade att jag under våren kört en handfull rundor med ”vätternrunda-distans” med stor sannolikhet att inte kunna fullfölja. Även om det stärker pannbenet att cykla under de förutsättningarna gör självklart stora uttag på motivationskontot och framför allt självförtroendekontot.

Inget av alternativen kommer firas med att jag bjuder in alla mina vänner på fest med saft, smörgårdstårta, bullar och sen en liten travtävling med små ponnyhästar som drar en vagn där vinnaren får ta med ponnyhästen hem, om vinnaren bor så att det skulle passa att ha en ponnyhäst. Tex på en gård med getter eller i alla fall en villa med en stor gräsmatta.

Så blir det alltså inte.

Istället kom vi fram till att det smrtaste (förutom det uppenbara att inte plåga kroppen tiotals timmar på en cykel) är att först söva och titta och se om det går att hitta något fel. Kanske fintrimma det lite tjockare stråket, fila till menisken, lyssna på korsbandet och supa ner knäskålen och få den att säga sanningen om vad som egentligen försiggår där inne. Givetvis nämnde jag det som Cykeldoktorn sagt om menisken.

Så operation om en dryg månad, sen några månaders sjukgympa och rehab och sen så får vi se om det hjälper. Fram tills dess gick det bra att träna så länge det inte gör ont. Skönt då behöver jag inte sitta inne och harva på Monarken mer. Så nu är planen att köra klart SMACK-serien som drar igång efter sommaruppehållet nästa vecka och träna tills operation sen under hösten/rehaben blir det ett LCHF-ryck och lågintensiv träning.

Jag upprepar mumlande mitt mantra:
”Framgång är att gå från nederlag till nästa nederlag utan att förlora entusiasmen”

Så med nyvunnen entusiasm cyklade jag hem på min Cannondale Track 1000 och lunchade med Chr vars grabb visade upp vad som gäller för söders tre-åringar:

Ettzo visar hur det går med 29er-projektet. Nu behövs ett bakhjul och några borrhål och lite fila fila fila och sen ska gaffeln byggas om och och och och sen är det dags för provtur. Vilket år som helst alltså!

Hur fan kör du?

På väg mot SÖS för att kolla formen på Bulan. En mötande billist viker in på en tvärgata och jag kör in på samma gata och ligger några meter bakom.

Jag hade bestyckat mig med Ettzos kärringcykel med korg och grejor, så det går undan!

Han bromsar in och jag ska passera på vänstersida, vilket jag med lätthet har plats för, snyggt och prydligt, och vips får han något morskt i blicken och slår på en rundpall utan att blinka, över dubbeldraget. När han når andra sidans trottoarkant får han stanna och jag svängar efter och står då ungefär vid hans dörr. Han har rutan nere och följande dialog utspelar sig:

”Hur fan kör du?”

”Du får väl se dej för!”

”Vänta nu, du menar att jag ska se mig för?”

”Ja ni cyklister cyklar som idioter”

”Jo men det är väl knappast jag som gjorde en u-sväng över dubbeldraget, utan blinkers när någon kör om?”

Vi tittar lite på situationen, där står han som en jävla pajas mitt i vägen. Det är så absurt att jag nästan börjar skratta åt honom.

”Jag hatar er cyklister!” fräser han och slänger i backen, rättar till bilen och fortsätter sin väg emot hjärtinfarkten.

Självklart skulle jag föreslagit kognitiv beteende terapi men då hade han redan dragit.

I min bok är det väl inte hela världen att köra över dubbeldraget, man kan fråga Ettan om vilken utskällning jag fick i Kapstaden av polisen när jag ”råkade” köra över heldraget för vi höll på att missa en avfart. Men det var ändå lite glammigt att varje mening med mindre smickrande ord avslutades med ”sir”.

Ska man nu agera i gråzonen så är det ju smrtast att ha koll på omgivningen. Tänkte man drälla över Horngatan mot rött är det ju smrt att inte spela angrybirds under tiden, det går ju inte att gnälla om man får böter eller skäll.

Den gamla tanten som stod vid busskuren några meter bort gav mig en tumme upp när jag fortsatte mot SÖS.

Väl framme vid SÖS kollade vi på Bulan. Upplösningen var väl inget att ringa hem och berätta om men vi såg armar, hjärtat, ben och några tår och Ettan fick skaka lite på höfterna som Shakira då sprallade Bulan lite. Det verkade vara en ganska mörkt och ensam tillvaro där inne.

Barnmorskan kallade mig pappa.

Jag höll på att tramsa bort det med ”Nää jag är hårdrockare!” men det slog mig att det kanske är dags att bli vuxen? Vuxen och hårdrock kanske går att kombinera?

Hellacopters är så jävla bra och min kompis som har en klistermärkesmaskin ska göra två stora klibbor med det där åskmolnet Nicke Hellacopter har på sin tissha. De tänkte jag sätta på disken på tempohojen.