IAREDROID – Given is Given

Det förträffligt bra bandet I ARE DROID har släppt en singel från kommande skivan.

Förväntningarna är stora. Deras förra skiva I ARE DEBUT är mycket bra (finns på spotify).

Albumet kommer 22 Janurai, samma dag som jag ska bli pappa, hur fränt är inte det?

Publicerad: november 26, 2012 - Danne, Minnen |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

2 Kommentarer |

Ett episkt skivsläpp! DC Morf!

I alla tider har människan sett musik som livets ljuvaste sötaste socker. Vi fick öronen för att kunna lyssna i stereo och två ben för att kunna spela dubbelkaggar med, så enkelt är det.

För mig började det i tidig ålder och den första favoriten var Jerry Williams Git it som brukade avnjutas i förstora hörlurar hemma i vardagsrummet men jag kunde i alla fall sitta själv!  Bland favoriterna växte senare även Carola fram och dansbandet Contrazt vilka jag spontanmötte utanför Birgers kiosk det var den sjätte i sjätte åttiosex, 666 och jag skulle fylla nio och redan då låg vägen tydligen utstakad utan att jag hade någon aning om det. Kiss blev ballt att lyssna på och jag fick lite Okej-tidningar och kassetter av Crille längre ner på gatan. Lick it up… Men jag fattade liksom inte grejen mer än att det var skittufft, jag begrep inte ett ord mer än att kiss var just, kyss!

Första egna LP:n var Just D’s debutskiva och vägen framåt gick via Leila K och Papa Dee. Jag upptäckte omgående att man kunde trycka in både CD-knappen och LP-knappen och spela både en CD och en LP och banda detta på kassett och i de tidigare tonåren började jag leverera mina första (och antagligen bästa) mixar. Egentligen var detta min egna musikaliska topp och det borde jag insett men jag gav inte upp (frågan är om jag gjort det ännu?).

Roxette hade konsert i Karlskrona och jag hade gått ut sexan och jag köpte Gyllene tider-boxen med alla GT’s fem CD:s på Folk och Rock inne i stan. Jag och min barndomskompis Niklas räfsade löv åt en granne och Alla vill till himlen spelades, jag var ett troget Gyllene tider-fan men för gaget av lövräffsningen köpte jag Thåströms första skiva fortfarande en av världens bästa skivor.

Jag har alltid tyckt mycket om djur och alltid blivit oerhört illa berörd av djur-i-bur, djur-/människoplågande, mobbing och skit. I vissa fall ser jag inga större moraliska hinder att återgälda med likvidering.

Ibland hade jag det totalt fördärvligt under uppväxten och med känslorna utanpå kroppen blev det verkligen inte lättare.

Men i sjuan började jag högstadiet på annan ort och tidigare antagonister kunde sitta där och ruttna när jag upptäckte att jag hade en finfin förmåga att skaffa nya vänner vilket räddat livhanken i livets labyrint. Jag var aktiv i NSMPD som låter som något kommunistiskt parti men det var det inte, Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök och en av tjejerna (det var fem tjejer och jag) var äldre och hade massor med Ebba/Imperiet/Thåström som hon glatt spelade av på kassett. Den växande ångesten och rastlösheten hopade sig i kroppen men jag hittade och fick en ömsesidig förståelse i det där svarta, jag hittade mitt hem.

Musik är en av mina absolut största kärlekar i livet, antagligen det bästa som hänt mig och jag får en känsla av kor som springer ut på vårbete när jag tänker på hur glad jag är över det!

I NSMPD skulle vi arrangera en stödkonsert på musikhuset Oden i Karlskrona och ett av banden som ställde upp och spelade gratis var Daniel, Christian and the Morf som de tre grabbarna hette och de levererade stenhårt och om jag hittade ett hem tidigare med Thåström så fick jag en sommarstuga i den här musikstilen. Snabbt, rappt och energiskt ska det gå! Lite senare döpte de om sig till DC Morf och jag köpte deras demo-kassett med: Utanför, Svarta tårar och på andra sidan Blod och lite studio-prat där de spelade kort och producenten sa att de skulle skynda sig, han hade inte tid att sitta i studion hela jävla kvällen.

Thåström skulle tillsammans med Peace Love & Pitpulls komma med ny skiva och jag hoppade av lycka men handen på hjärtat fattade jag inte ett skit av det massiva oväsendet det bjöds på, vad fan betyder Mechanical Urban Chant eller Reverberation Nation? Jag tog fortsatte via punken: Asta Kask, Strebers, Radioaktiva räker och Dia psalma spelades på alla håll och kanter.

I gymnasiet bildade jag, Micke och Glenn ett band och började spela på musikhuset Oden. Oftast under engelskalektionerna vilket höjde mitt betyg från en trea till en fyra. Det var mest Staten och kapitalet, Vad ska du bli och lite egenförfattat (som jag väljer att inte delge :) ) och en vacker dag insåg jag det märkliga faktum att flera av mina vänner var extremhöger och flera av mina vänner var extremvänster och jag måste säga att jag brydde mig inte överdrivet mycket om detta kanske lite märkliga faktum. En människa är ju inte dennes åsikter, och det var väl då jag insåg att jag inte har några större problem med åsiktsfrihet, vad det än är.

Högernazisterna har mycket gemensamt med vänsternazisterna än idag och jag ställer mig inte bakom något av det och med Bad Religions Stranger Than Fiction förstod jag att det är viktigare att man faktiskt tänker själv än vad man faktiskt tänker och att det är viktigare att tro på sin åsikt än att ha ”rätt” åsikt. Skit i vad andra gör och tycker – gör vad du själv tror på och känner för! Eller som Greg i BR uttrycker det: Say what you must, do all you can, break all the fucking rules and go to hell with superman and die like champion, ya-hey!

Okej, jag tågade ur tonåren nynnandes på Peace Love & Pitbulls album PLP3 Jag hade jag vuxit till mig och förstod skramlet. Förstod vad det handlar om att ha en gevärskula lös i venerna, känna sig nästan mänsklig eller att sätta tio av nio. Jag ville ha mer av i Stockholms hjärta tjuter sirener i Stockholms hjärta skriker vener från staden där vi fartblinda aldrig står still och där man vaknar av ruiner av en natt jag inte minns att inte ha tillräckligt många långfingrar. Jag packade min väska, sa adjö till allting i mitt  gamla liv och kort och gott – drog.

Även om det nu gått ytterliggare 15 år så går ränderna aldrig ur. Thåström är fortfarande gud. PLP spelas varje dag. Hellacopters är bäst. Bad Religion slår allt. In Flames är gudar. Ingen spelar hårdare än Ministry. Calle Dernulfs P3 Dokumentär om the Chemical Brothers tillsammans med en packe av Jockes hembrända CD:s ledde in mig på elektron och vidare på techno och minimal och även om jag många gånger känner total harmoni med världen i 134bpm är en stor del av mig formad av musiken under tonåren.

Ett sätt att odödliggöra musik är att lära sig att sjunga den utantill och sjunga när helst man känner för det och det är säkert hundratals gånger jag sjungit på DC Morfs Atomålderns träl som gavs ut på en samlingsskiva från musikhuset Oden och en gång hittade jag en av bandmedlemmarnas mailadress och mailade och frågade om de hade några låtar digitalt vilket de tråkigt nog inte hade och de hade ju slutat spela sen tio år tillbaka.

Så idag som av en märklig slump så hittade jag ett album av självaste DC Morf på spotify, släppt 2011! 20 år senare kom det trots allt en skiva! Jag brast ut i ett spontanskratt och drog givetvis upp volymen och njöt av de gamla godingarna: Jag är gud, Atomålderns träl och Utanför, några hade jag hört på konserter och andra är säkert nya. Hur jävla megafett som helst. Från originalsättningen är det nog bara Danne kvar som sjunger och spelar gura och jag tror det är samma trummis (som är helt lysnade bra) – attans så bra det är. Jävla vilken bra röst Danne har. Något besviken blev jag över att Jag lägger blommor på din grav saknades.

Många av mitt livs bästa stunder har med musik att göra och även om något av det lyckligaste jag vet är euforin när man står där längst fram och väntar på att favoritbandet ska ta första ackordet är det nog ändå noggrant placerad mellan två 15-tummare, läsandes i texthäftet helt i ensamhet jag njuter som bäst av musik. En korrekt ljudbild är ta mig fan inte att underskatta! Den ultimata medicinen mot livets alla tänkbara och otänkbara krämpor.

Skivan kan man, om man är en snål jävel lyssna på här DC Morf – Strålande framtid Men bästa platsen i himlen får man om man köper ett ex

Om du ser någon som skriker på hjälp fastän ej säger det med ord, ja vad gör du då när du känner någon annans rädsla i ditt blod?
Spår nummero 12, Balladen. Du vet vad som gäller? Dra upp volymen (eller dö).

Ja jo jag vet att skivan släpptes i sommras…

Publicerad: januari 15, 2012 - Fredde, Hyllat!, Minnen, Musik, Saker som betyder något, Vanliga dagar |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

2 Kommentarer |

Halsklåda!

Mojito, några öl och några kompisar och så stod sommaren runt knuten!


En sånhär ”750R” köpte jag som första tunga mc samma sekund som jag fyllde 18, jag gick bara på ”mest hk för pengarna”. När den kom 1985 var den det brutalaste man kunde ha, när jag köpte den var den tio år gammal och inte lika het, det var runt -95. Jag slantade upp 22.000 ovikta för en tio år gammal och den gick rätt bra, 180kg/100hk var vasst på den tiden, ramen var som av gummi, fälgarna spagetti, oförlåtande flatslide-fuggar, 4-1, sittställning som när man sitter och skiter och har laptoppen på golvet framför – den var i det närmaste livsfarlig att köra men perfekt när man gick sista året på gymnasiet!

Ett år senare såldes den och jag inhandlade ett styck flong ny Honda CBR900RR, den då hetaste heta r-hojen och perfekt för en 20åring! Jag håller sakta på att förlikar mig med tanken på att skaffa en hoj igen. Kanske inte en r-hoj, men vi får se. Jag saknar en ylade radfyra som ligger på varvstoppet på sexan.


Kolla vilken flashig hoj!


Jepp, nu börjar halsklådan och nu blir det bara värre och värre…


En ståndsmässig fyllecykel att cykla ståndsmässigt med på fyllan. Utan att man behöver trampa tror folk vid korvkiosken att jag är snabbast i stan – ha ha – visst blir man glad av den? :D

I morgon ska det cyklas runt Carbonsjön och det kommer säkert bli en jädra massa hetsande – ha ha!

Publicerad: maj 21, 2011 - Cykel, Minnen, Motorcykel / Elendiga fordon |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Skriv en kommentar |

Tjugohundratio

Ja visst fan, alla som har en blogg och lite självaktning måste ju ha en summering av året som gått. Låter som något perfekt att skriva på årets första dag. Sådär lite lagom avslappnat på morgonen halvliggandes i soffan med WriteRoom innan man kokat upp morgonfixen. Nu är klockan redan kväll på årets första dag och jag mår illa. Kan det varit för mycket smörgåstårta eller baksmälla?

Aja, jag ska börja där 2010 började: i en bar i Miri där jag lärde känna Calvin som var iban – den stam i Borneo som var de elakaste huvudjägarna för länge sen. Kanske ska jag skriva om att halvlitern hemkört jag fick av honom fortfarande nästan är orörd och att det kanske var när vi var på BBQ och jag smakade grishjärna som trasslet med magen började. Njae, det var nog innan, när jag käkade för mycket antibiotika. Ja magen går som en röd tråd genom hela 2010 så det får jag nog ta med.

Vilken jävla resa det där med magen var. Det började med att jag trodde att det var en ovanligt seg magsjuka och sen var det bara att se tillvaron rasa ihop bit för bit för bit. Allting handlade om vad jag åt, var muggen fanns, skita blod, huskur efter huskur och undersökning efter undersökning. En till synes tröstlös mardröm som jag handen på hjärtat inte önskar någon på hela jorden.

Men tillbaka till baren nu, glatt ovetandes om kommande problem skålade Calvin och jag vidare med Kilkenny. Några dagar senare möttes vi upp i Kuching där jag tillsammans med en local, Malcom ägnade oss åt finfin MTB-cykling. Inte på NZ-nivå men bra cykling.

Några dagar i Tokyo avnjöts på tunnelbanan eller i cykelaffärer.

Väl hemma igen tog Ettan och jag upp tråden vi lämnat något halvår tidigare. Då var Ettan en tjej jag dejtat några gånger men det rann ut i sanden. Internetdejting blir ju gärna bara ett teve-zappande, nästa, nästa, nästa och det är lätt att bli fartblind.

Så Ettan, #1, Ettzo, gammelgäddan eller kort och gott min flickvän, sambo och faktiskt världens bästa lagkompis dök upp i mitt liv – och är kvar! Under året lärde jag mig att det med kärlek kanske inte är så hemskt ändå, det är en ganska skön känsla när man känner att man dela saker med någon och att alla ens beslut inte bara rör ens egna liv. Så året masade sig så sakta på, magen blev inte bättre av att jag provade på att köra velodrom för första gången eller av att våren kom, även om jag hade hoppats det.

Aron hade satt ihop Spring Break, en MTB-tur mellan Uppsala och Barkarby och bara Christer och jag var lättlurade nog att hänga på. Då var det hårt – snö, lera och med visst motstånd. Nu är det ett härligt minne att vila tankarna på. När jag tänker på hur vi satt där på stenen vid första matpausen och hade avverkat – tror det var 8 km (av 100km) på typ 1,5 timme – så känns det bara härligt! Tokigt men härligt! :)

När våren kom så åkte jag och ett gäng till Spanien för att köra motorcykel, jag fick en burk lugnande av doktorn för att greja resan eftersom jag dragit på mig en jädra resfeber. Magen och jag ville stanna hemma men biljetterna och resan var bokade och betalda sen länge så jag chansade.

Riktigt trevlig hojåkning och umgänge och jag fick testa mitt nya 24mm/F1.4 objektiv och försökte få rösten i huvudet som viskade ”fullformat” att sluta.

Island ställde till det och istället för några timmar på flyget så stod jag inför två dagar i bil och ett dygn på buss. Det var en väldigt väldigt lång resa.

Väl hemma hade det blivit vår och jag sadlade polkagrisen under det ärofyllda Girot i den smutsiga södern och bevakade min fjärdeplats i en envis motvind.

Hur illa det än var med magen så bestämde jag mig att inte låta bli att cykla. Jag kan skita i allt: gå på krogen, gå och fika, hälsa på kompisar, resa, men låter jag bli att cykla så… ja det blir nog verkligen inget bra. Så jag sparkade mig i baken och fortsatte så gott det gick med tisdagsturer och träningar. Det fick helt enkelt bära eller brista.

I början av sommaren avnjöts en 2-dagarstur med övernattning i skogen. Jag gillar skarpt att sova i skogen och hade så klart hängmattan med. På hemvägen åkte vi ångbåt och drack öl.

Vättern fick jag ställa in pga. magen.

2010 blev jag biten av långcykling, visst året innan körde jag Vättern och Mälaren runt men det kan inte riktigt jämföras med den lycka jag kände när jag gick i mål i Täby efter 60 mil nonstop genom ett vackert sommarsverige. Fredrik blev Super Randonneur – inte så illa pinkat!

Ettan flyttade in på B34 och jag började min karriär som Sambo-Fredde och hade det inte varit för det olösbara mag-mysteriet så hade livet varit riktigt bra.

Fast en bra sak var att jag fick tid över att jobba med lite projekt som legat och möglat. Under sommaren slängde jag ihop www.riksdagsvalet.se och låg riktigt bra till på Google under valet. I samma veva fick jag testa mitt nyskrivna ramverk WLS (en rekursiv akronym av WLS Love SQL) som kortfattat fräser till DAO:er, DB-script, Forms, Assemblers, Mock:ar, Service-stubbar m.m. ur en objekt-modell. Däremot får man ingen värdelös slö persisteringshjälp utan man får vanliga sköna SQLer att jobba med, men det är ju lite av livets sötma att lägga ett par fina joins då och då. Mitt motto: En subselect kan alltid ersättas av en join!

På semestern tog jag mod till mig och bilade ner till Ande, Pjär och Erik och kollade in nykläckta Gustav och Bad Religion.

Nåja, åter till cyklingen: 100-milan fick jag också ställa in. Tråkigt men med facit i hand helt klart rätt beslut.

Sommaren lider mot sitt slut och Ettan och jag blir ännu mer sambos. Magen är fortfarande kass och jag har väl mer eller mindre givit upp och käkar regelbundet Imodium men ungefär samtidigt som jag går till en alternativläkare som ser att jag har svamp i blodet så tipsar två kollegor om att svampöverväxt stämmer bra in på mina problem – hurra!

Jag tog ytterst seriöst på den väntande dieten som ungefär bara bestod av protein.
Jävlar vad jag bonkade! Jag orkade knappt cykla 4km till jobbet – ha ha! Fick äta stup i kvarten, blev aldrig mätt och första veckorna märkte jag ingen skillnad i magen heller.

Jag, Aron och Christer körde Ceres Challenge och vårt lag kom femma och det var mitt fel. Jag mer eller mindre kröp på cykeln sista timmarna. I en uppförsbacke brant som en normal garageuppfart fick jag hålla i Christers rygga! Ha ha ha! Jag kan lova att det inte fanns ett sockerkorn kvar i min arma kropp.

Vågen visade -7 kilo på en dryg månad och då började jag med fullkornspasta och fullkornsris och det är väl där någonstans magen börjar bli bättre – ja såhär när man tittar i backspegeln så tror jag det var där det vände och en lång seg rehab började. Läs på bloggen i kategori ”magen” så står där en massa!

Jag fick passa Tour de Retaard och kunde inte bevaka min tredjeplats sen -09 så i år är jag riktigt jävla sugen på revansch!

Ja just det ja, trots att mina dyra privatfinansierade provtagningar pekade på ”svamp” så kunde inte magspecialisten sluta skratta åt det och ville skicka mig på KBT. Nu var det ju inte jag som stod för fiolerna utan försäkringsbolaget så varför inte passa på att polera pannloben så den blir blank och fin? Dessutom var det ingen ful-KBT som erbjöds utan KBT på Östermalm, typ öfre KBT.

Ähh sorry om jag låter raljerande men KBT är bra för att utveckla sig själv eller komma till rätta med psykisk ohälsa men i detta fallet tror jag en stram diet, Inolaxol och en jävla massa vitlök helt enkelt fick ner svampen på en mer normal nivå.

Idag är magen inte bra men bättre och jag tycker den fortsätter att bli bättre trots att jag mer eller mindre käkar normalt nu med några undantag:
– Väldigt sällan godis
– Inget socker i sånt man dricker (förutom sportdryck på långpass)
– Kör regelbundet lågintensiva träningspass tills jag är helt slut utan att fylla på med energi
– Undvika blodsockertoppar

Och konstigt nog så ligger vikten kvar på 77, ca -6kg.

Nu under julen har jag käkat nästan lite provocerande med sötsaker och lite choklad och planen är att ta ett nytt svamptest nästa vecka och se hur det ser ut. Det kanske var en engångsgrej jag råkade ut för, det kan mycket väl varit så att det var antibiotika som ställde till det och normalintaget av socker höll liv i problemet. Eller är det så att jag får undvika socker.

Men vaddå redan jul? Vad hände mer under hösten?

Njae, inte så jävla mycket, blev ägare till en fullformats D700a, avnjöt en avslutande 20-mila i fint väder. Köpte ett diskhjul och slog banrekord på timmen i Falun. Bestämde mig för att bygga ihop en snabb tempo-torped och väntar på en låda kolfiber.

Sen innan man vet ordet av så står man på toan, ser dubbelt, har en tandborste i örat och undrar varför tandkrämen inte smakar något och vips så är året slut!

Inom cyklandet lär man alltid känna nytt roligt folk. En annan kul person som dykt upp är Mia som jag nog får återkomma till under 20elva eftersom vi kanske gör ett roligt projekt ihop.

Faktum är att under 20elva tror jag just ”projekt”-kategorin kommer att bli välfylld. Jag har bestämt mig att kunna blicka tillbaka på 20elva som det året då jag faktiskt tog tag i och avslutade en bunt bra idéer och inte lät dem stanna i ”göra sen” högen. En annan spännande hållpunkt ser ut att bli PBP!

Men åter till noll10. Jag har ekrat en jälva massa hjul, alla mina cyklar (utom skitcykeln) fick ett par nya hjul utom Polkagrisen som fick två.

Master Ande utökade klanen med en liten Gustav och Produktiva Pierre fortsatte att producera fler barn.
Själv är man oskuld 2011, det ryktas om ”indianer i passet” och på tal om Ettan så har hon roligt nog sammanställt lite för- och nackdelar kring att vara min sambo:

Fem fördelar med att bo med Fredde
1. Han lagar mat med yviga gester sent på kvällen.
2. Han gillar att äta helgfrukost ute och det är tillåtet att läsa tidningen under tiden.
3. Han sitter och sjunger framför datorn när jag har gått och lagt mig.
4. Han får webb-idéer som han vill berätta om mitt i natten.
5. Han har bra idéer om hur man kan pynta hemmet med saker som han märkligt nog hittar i cykelaffärer.

Fem nackdelar med att bo med Fredde
1. Han sätter klockan på ringning alldeles för tidigt och snoozar sedan och svär i ungefär trekvart (vardag som helg).
2. Han har ingen ordning på sina saker och springer omkring och svär och drämmer i lådor inför varje tisdagsträning.
3. Han skäller när man har lånat hans dator och råkat installera saker. Och det är sådant som kan hända den bäste.
4. Han vill ha radion och Youtube på samtidigt.
5. Han gillar att slå ihop mina böcker när jag läser och vägrar att säga vilken sida jag var på.

En sammanfattning av sammanfattningen är att noll10 var rätt bra, visst en jävla massa trassel med magen som förhoppningsvis snart är ett minne blott, kul att det funkar bra med Ettan och jag tror 20elva kommer bli ett spännande och bra år.

En vårresa är planerad till Denver för att hälsa på en av mina bästa kompisar och hämta upp en flong ny Cannondale Trail SL 3, 29er. Trots tjat på da Pef i världens bästa cykelbutik så gick det inte att få köpa en USA-modell så jag får helt enkelt åka och hämta den själv – hårda bud sa Moses när han tappade en stentavla på tån.

Det enda jag egentligen ångrar med noll10 är att jag borde beatboxat lite mer! :)

Puss!

De tre åren…


1:a April 2008 i Universum 6


1:a April 2009 Universum 9


1:a April 2010 Universum 9

Ett år till har gått sen jag mystiskt blev flyttad från det ena universumet till det andra. Här i U9 har det gått ett år till och Mariaparken där jag bor är sig lik.

Ähh jag vet inte, förr var jag glad och tyckte saker var roliga, nu ligger mest oron för magen som en blöt äcklig våt filt över tillvaron och det enda jag fascineras över är hur hårt jag kan pressa mig själv när det typ gäller att cykla långt. Pirret i magen för att cykla 40 mil i regn är inget mot ångesten att sitta 25 minuter på ett pendeltåg för att komma till starten.

Vet inte vad mag-trasslet kommer att sluta men jag har lite aningar om vart det började. När jag bytte universum så blev min blindtarm kvar i U6. Ja ja men blindtarmen har man inte så stor användning av, trodde jag då, nu tror jag annorlunda.

Man tror att blindtarmen fungerat som ett litet ”gömme” för alla goa bakterier i magen så när det ska tok-rensas så överlever de bakterier som gömt sig i blindtarmen (smarta rackare) och kan föröka sig och jobba vidare. I U6 hade jag aldrig problem med magen, aldrig som i magsjuk lite då och då om man ätit något. Efter blindtarmen togs bort så började trasslet, visst jag började cykla mycket mer också men ändå, det blev en förändring. I asien fick jag två gosiga antibiotika-kurer som rensar bort varenda bakterie mellan munnen och baconvisslan. Utan blindtarm så var det inte en enda blå-gul bakterie som överlevde och den nyinflyttade ninja-stammen kunde ta herravälde över min mage och de gjorde de! Själva magsäcken används som dojo och där byggde man även ett kök. Ibland eldade de gamla sopor så jävligt att jag blev illamående. En kul grej de brukar göra är att dämma upp så mycket vätska de orkar och sen har de byggt som små wake-boards och står och guppar och väntar. På ett ”HAI” öppnar de fördämningen och det är 8 meters race innan sista inbromsningen där de små fegisarna bromsar med sina ninja-svärd. High-V, jubel och ryggdunk och de hinner dra innan jag hinner skita ut dem, de små kräken!

I början var det strul med tidskillnaden och det kunde va ett jävla holobaloo mitt i natten och vilket kackel!

Dr Perra gjorde snabbt en korrekt analys och vet att de har dåligt spritsinne och jag försökte röka ut de jävlarna med Fernet. Planen lyckades och för två månader sen blev en brytpunkt och mina tappra krigare började slå tillbaka ninja-packet. Sen dess ser en vanlig frukost precis ut som ett glas proviva och en skiva ljust bröd, dag in och dag ut.

För en dryg vecka sen började jag käka någon mjölksyrebakterie som ska göra susen och det verkar bra och efter ett tag blev jag sjukt sugen på mussli antar att det är ett bra tecken att kroppen vill ha lite fibrer, bra! Men sen i fredags verkar ninja-stammen kunnat stabilisera sig och slå tillbaka mina blågula krigare i anfall efter anfall. Suck!


En av de saker som funkar bäst att käka är ”Tikka massala” från Happy India!

Under tiden jag väntade gick jag ett varv runt kvarteret
that-sucks
”Hö hö look that sucks” sa den ena turisten till den andra när de passerade mig. Själv gillar jag yta.

Sen blev det två snabba fyror fernet och jag får väl se vad som händer med magen tills i morgon.

Tisdagsrajden som kostade 35 kronor

Började som vanligt vid HBB med att Christer och jag häcklar varandra lite om vem som är tjockast, äldst eller bara har sämst cykel. Sen rullade vi uppför Traktormakt och Vic’s kedja gick av. Klok som han är så hade han med reservdelar. Passerade kyrkan i vanlig ordning och upp mot gula och i en nerförslöpa skuttar jag lite för att skidda. Rassel rassel knak KNAK! Bromsade ut i snön och kedjan hade hoppa och snott in sig i drevet och jag hade dragit av en länk på mitten. FUCK!


Andreas har fotat

Jag har lite bredare kedja och drev än SS-gänget, navet längst fram i dropouten så det var inte mycket att mecka med – bara att ta sparkcykeln mot människobyn igen. Med tanke på att jag alltid brukar vara välutrustad med verktyg och reservdelar så var det rätt förargligt.


Först fick jag ta bussen för 35 kronor. Eftersom de som kör buss till 99% är dumma i 95% av huvet så hade jag redan tagit av hjulen och virat en svart sopsäck som jag fick av en snäll tjej vid Hellasgården runt dem (<= meningsbyggnadsfel å det grövsta). Sen blev det t-bana

Hemma en timme tidigare än normalt så jag passade på att hacka bort lite is på trottoaren utanför B34.

Som plåster på såren har träningsavdelningen beslutat om ett hårt pass i morgon kväll.

Men det var väl ett jävla lipande!

Tråkigt nog har jag ingen GPS eller några coola kurvor att visa men dagens pendling såg ut ungefär som såhär:
Mariatorget T
Helenelund T+18
Lapplands Väsby T+27

Hem var det nog mitt livs hårdaste pendling (T+40). Visst jag har kroknat ibland och fått sätta mig och ta något att äta ibland efter 5km och ibland har jag bara satt mig vid vägkanten – och tomt bara stirrat ett par minuter. Men idag var något över det vanliga. Körde bilväg och lite halvbra cykelbana till Helenelund men där ifrån och in till stan var cykelbanan oplogad, en tvärhand högt med halvfrusen slask. Ungefär lika jobbigt som att cykla på sandstrand. Det finns dock inga fler likheter mellan dagens pendling och en sandstrand. Fast det kändes nästan som en sandstrand när jag tagit mig upp för backen vid Hagaparken och la mig i en snödriva och tittade mot himlen.

”Hallå Hallå” ropade en joggare och jag satte mig upp och förklarade att jag vara så jävla less på slasket och ville bara vila lite. ”Ja ja men det är ingen olycka då, här kan du inte ligga.”. Kände hur det fuktade lite på hornhinnan, vet inte om det var att jag var så less på att cykla i slask eller om det var medmänskligheten han visade. Han joggade vidare och jag tänkte inte så mycket på det. Vad bryr jag mig om det var av ena eller andra anledningen egentligen? Jag kände det jag kände – sprolla!

Egentligen har vi massa fräna funktioner i kroppen. Basic enkla funktioner för att visa våra känslor så som det var tänkt. Utan att använda ett talspråk bara genom känsla.

Tycker hela känslovärlden ibland bara kretsar kring ”varför” och ”förklaringar” hit och dit om känslor – i stället för att bara känna och köpa den förklaring som kroppen ger. Gråter du ja då är du förmodligen det vi kallar ledsen. Skrattar du är du förmodligen glad. Är du mätt behöver du inte leta mat den närmaste tiden och kanske kan ta en tupplur.

Idag känns det som att vi lever med känslolivet på en kärra efter oss och då och då tittar vi ner och ”ja ja det är väl bara att ruska av sig” eller ”ja ja du ska se att det blir regn imorgon”. In i ledet bara, ett två, ett två…

Jag har alltid tyckt om känslor och tur är väl det eftersom jag brukar ha ett massivt lager att bjuda omgivningen på. Men det är något lockande med det där som finns över mitt logiska tänkande. Den där sakerna som jag egentligen inte kan prata om eftersom jag inte riktigt kan formulera dem i ord, det som finns över ens egna logiska medvetande – bortom orden. Det som faktiskt egentligen är jaget. Känslo-jaget, ens bästa kompis.

Bruse, skriver om att män inte får gråta. Tror mer det handlar om att folk inte känner så mycket i allmänhet heller utan låter det logiska jaget ta hand om det istället för känslo-jaget. Ja menar de flesta vet ju mer om hur datorn funkar än sina egen hjärna.

Aja jag låg där i snödrivan och tänkte på hur glad jag blev när jag mötte snöplogen i morse. En glad gubbe i en traktor som plogade min cykelbana, det var inte så många som cyklade så det kändes nästan som att han plogade den för min skull. Ha ha det var inte utan att det fuktade lite då också.

Sen kan man ju ibland undra hur fan det är kopplat, ser jag ett lyckligt slut på en film trycker det i tårkanalen och då ska vi inte prata om bröllis. När pingvinen ska kyssa gräddbakelsen börjar jag ofelbart att snyfta lite. Det har alltid varit så, och va fan ska jag göra? Peta ut ögonen och ha dem i en påse? Nä det får nog vara som det är. I det långa loppet är jag hellre en livs levande känslosam person än den grå tråkiga motsatsen.

…fast egentligen är jag skittuff kolla bara vilken tuff cykel jag har – The benchmark in coolness.

badboy
Tigerstripes Grand Lux vattenflarra!

Klockan är 7:36 på B34…

…jag flyter så skönt runt i REM-sömnen och börjar drömma.

Jag är i en stad, det är fullt av liv och nästan lite feststämning. Tror folk pratar engelska och vi sladdar runt med en buss, som ser ut som en vanlig turistbuss men bara med säten längs sidorna och inga väggar och tak. De tävlas i någon variant av boule. Man är två och två och man ska träffa varandras Boule klot. Det blir något samspel av den som kastar och den som kör bussen eftersom kloten flyger ur bussen. Det tjoas!

En ung kille som står vid vägen säger att han vill spela. Ha ha ha skrattar de äldre männen, visst och han kommer upp på bussen, kloten rasslar längs golvet på bussen och ligger bra. Sen är det killens tur. Han kastar två efter mannens tre och de två träffar båda, 2poäng och de två som träffas far iväg och träffar varandra. Det blir omöjligt för mannen att vinna. Bussen stannar. Alla vet vad som ska hända.

Mannen ska dö.

Pojken går fram emot honom och ska döda honom, jag håller andan så vänder han om och springer.

Sen går det fort, alla börjar springa för deras liv. Längre ner på gatan står en liten flicka, svart hår och röd klänningo och alla springer utav helvete från henne. Ett par där han är präst gå fram till flickan. Jag skriker allt jag kan att de ska ge sig av och låta henne va. Jag börjar springa efter de andra. Kan inte se dem framför mig. Efter mig springer flickan och paret. Jag känner mig jagad och springer utav helvete. Närmar mig en häst och itakt med att flickan bakom närmar sig ser hästen magrare och magrare ut. Jag tar i som fan men ändå går det som i sirap.

Flickan och paret springer efter mig och jag kommer till en större bondgård och stannar upp och väntar lite. Det ligger något i luften. Tittar in i ett av husen och där är ett skelett som lagt in sitt huvud i en press och krossat skallen. På rad står det halshuggna skelett ett efter ett och jag vet att de har huggit av sina huvuden efter att ha sett flickan…

Jag ställer mig bredbent och säger till mig själv ”Fredrik, nu jävlar får du vara beredd på att du kommer att bli skrämd utav helvete, stå stadigt och bara var beredd nu…” är helt redo på att flickan ska komma runt knuten…

…Ettan rassalar till i köket och jag vaknar till – FUCK!!!!!!! Snacka om det Giant Cliff-hanger from Hell!

En slank han hit och en slank han dit…

Lämnade B34 och det var runt nollan och slaskigt, jackan kunde man lämna hemma.
Men jävlar vad det började snöa!


Nu är det slalom-glajje-säsong!

Hört på fiket:
”Du cyklar verkligen jämnt”
”Ja du vet det är nu man lägger grunden för en bra baskondis till sommaren”
”Nä det är nu man lägger grunden till ett skjysst benbrott”

Fiket hade dessutom precis kammat hem ett fin fint pris ”årets te-ställe” från Te-rådet. Det är faktiskt helt sant. De är väldigt bra på te – Grattis!

Knivderby – Underjordens nycklar

I vår kommer en ny skiva från Sveriges Jerusalem. Än så länge får man hålla tillgodo med låtlistan

1. Gravstenar ingen längre bryr sig om
2. Hellre ledsen än trygg
3. Underjordens nycklar
4. Vesslornas herde
5. Siste vilde sonen
6. Element fem
7. Medicin
8. Förlorarsäsong

Ser bra ut.

Som jag misstänkte spelar Dundertåget in ny skiva! Mixen på singeln är enl deras MySpace klar – trevligt.