PBP vs Fredde 1-0 – UPPDATERAD!

…eller Smärttröskel vs Pannben.

Bilresan

Vi passade på att stanna till och hälsa på Ande, Karin och Gustav i Skaune sen åkte vi vidare genom Danmark och Tyskland och på kvällen var det en jädra åskväder, som får bli en egen post sen.

Jag skulle starta i 90h gruppen, vi som har 90 timmar på oss att cykla fram och tillbaka till havet där borta. Vet inte hur många gånger jag tänkt på hur man ska lägga upp rundan, var och när man ska sova – men egentligen spelar det ingen roll. Det är bara att köra tills man blir trött och vill sova och sova då. Hur enkelt som helst.

Starten skulle gå 18.00 och vi checkade ut från hotellet vid 15 och drog till starten.

80h-gänget som skulle starta 16.00 stod uppställda och klara, de såg snabba ut!

Runt 17 packades alla 3000 cyklisterna in på stadion och vi stod packade som boskap.

Om man tittade bakåt. Skuggsidan var något mer poppis. Det var typ 30 grader varmt och jag tyckte det var riktigt jobbigt.

Dessutom tog det en jävla tid. Jag lovade mig själv ”aldrig mer 90h gruppen – aldrig mer”.

Riktigt snygg Vanilla, härlig blandning av gammalt och nytt – jag blev riktigt sugen på en liknande.

Nu stod vi redo för start. Mattias och jag tog det easy och stod nästan längst bak i vår startgrupp då det sägs att det kan bli lite stök när alla ska i väg. Vi startade i grupp 4 och det är typ 400 cyklister i varje grupp. Starten var helt odramatisk, alla tog det lugnt och fint. Vi kom iväg strax efter sju. Typ tvp timmars köande på ett stekhett stadion.

Verkar som de lagt nya vägar, enligt andra rapporter så ska de första milen var usla men jag tyckte de var hur bra som helst. Euforin börjar bubbla i blodet. Jag cyklar ta mig fan PBP – vem kunde tro det??

På med reflexväst och kissa!

Jajjamen – det var helt underbart att se milen rulla på. Det var precis som jag trodde att det skulle vara – en sann njutning från första milen.

Dålig bild men under natten så ser man röda baklysen som pärlband framför sig. Det var ibland ganska platt men mest var det backar, antingen upp eller ner.

Jag är lycklig! Jättelycklig! Det känns så bra. Men så i en uppförsbacke så känner jag lite lite i knäet precis som när det låser sig lite och vill knäppa till eller precis som på 60-milan när knäet strulade… gulp… inte direkt vad jag hade väntat mig.

Då vid 60 milan hade jag precis bytt klossar och ”justerings-indikatorn” trillade loss och jag fick höfta till inställningen. Efter 20 mil på 60 milan började knäet ömma och jag justerade klossen och försökte sätta den enl märken från den gamla på skon och justerade även sadeln lite och tyckte det blev bättre. Sen har jag inte justerat mer och inte heller haft ont så jag trodde saken var ur världen.

Passade på att sova vid 22 mil, liniment och vila borde göra susen. Jag hade gått ut rejält lugnt och verkligen tagit det varligt. Visst att backarna är längre än i Sverige men jag satt ner helt odramatiskt och trampade mig uppför.

Efter en timme på vart öra så gav jag mig iväg igen. Jag hade ställt in GPS’ens ”virtual partner” på minimifarten 15km/h så jag såg väldigt bra hur många plus-timmar jag hade tillgodo. För varje timme cyklade så får man en 50-60 minuter vila tillgodo lite beroende av snittet.

Milen rullar på och jag börjar känns mig lite säkrare på att knäet återhämtade sig av pausen men bestämmer mig för säkerhetsskull att växla ner en växel om ett tag.

De har gott om kossor i Frankrike också. Inga svartvita kossor har vita öron, visst är det märkligt?

För att vara på säkra sidan och för att få upp kadensen lite så bestämmer jag mig för att växla ner en växel. Vid korsningen stod en jänkare som hade knäckt ramen på sin cykel och stod och dirigerade trafiken istället.

17 drev av och 19 drev på. Jag har en 50 fram så jag gick från utväxlingen 2.94 till tant-utväxlingen: 2.63. Rullade vidare och tänkte att toppfarten blev ju inget vidare typ 40 men skönt i backarna och det var backe upp och backe ner hela tiden.

Knäet kändes okej och jag tyckte det hela var underbart. Skrattade högt för mig själv ibland. Det funkar!!!

Matkontroll vid 30 mil och Ettan messade och frågade hur knäet var, ”Okej” svarade jag. Tog en baguette i ryggfickan, fyllde på vatten och fixade min stämpel och hoppade upp på polkagrisen – AJ! Efter pausen var det inget bra i knäet. Det kändes faktiskt så illa att jag med en gång blev ganska övertygad om att detta kommer skita sig men jag tänkte ändå fortsätta och se vad som händer. Ettan och NKDMS hade tagit bilen till 44mil där vi skulle ses lite senare.

Längs med vägen stod det unga fans med saft och bullar. Otroligt trevligt! Tråkigt nog blev knäet bara värre och värre. Ibland var det så illa att jag fick klicka ur skon och gå en bit i backen. Snittfarten var bara pinsam och det hade nog gått fortare att lägga mig bak på släpet i den gröna bilen på bilden och be en av ungarna att trampa.

Några mil till, sen paus med en tupplur i gräset. Där runt 35 mil så låg jag och tittade på cyklisterna som rullade förbi och insåg att jag kommer få bryta. Extra kedja, liniment och ombyte i all ära – men att knäet bara huxflux skulle strula hade jag inte en jädra tanke på.

Kom igen, jag kör fixie. Jag är van att köra i låg kadens, hög kadens och allt där mellan. Jag brukar träna på 3.1 – 3.2 och innan klossbytet vid 60-milan har mina knän aldrig svikit mig – det har nog varit de mest pålitliga knäna man kunnat önska sig. Efter en liten tupplur så tog jag några ipren till och fortsatte, jag hade en mil till nästa kontroll.

Vid nästa kontroll käkade jag och tog en titt in i sjukstugan. Tog några fler Ipren och de kylde ner knäet en stund. Efter nerkylningen kändes det bättre så jag fortsatte. Började fundera över vad i helvete det kan vara som är felet. Överansträngning eller överbelastning eller något sånt är bara att glömma. Kan det vara klossarna som ändå inte är rätt? Kan det vara veven? Jag bytte ju i år till en SRAM Omnium som är 5mm smalare (på varje sida) än min gamla FSA Track som sitter på tempohojen.

På tempohojen är det aldrig några problem trots att jag tar i mycket mer på den än på denna. Men det kanske är för smalt? Cykla en mil, pausa en stund. Rulla en bit. Dock började det göra mer och mer ont efter rullandet. De fem första tramptagen efter att jag rullat en bit var hemska så jag började trampa även nerför, man kanske skulle kört fixie istället? :)

Pigg och fräsch! Frustrationen växte och växte. Knappt andfådd och i hur bra skick som helst så ville jag inget annat än att ta i och cykla. Började flytta runt på sadeln och ligga ner i bocken och fick för mig att det hjälpte (antagligen var det nog mest iprenen som hjälpte) stannade vid apoteket och köpte smärtstillade kräm och tog en halv tub. På väg in mot 44an var knäet helt kass. Uppför var en total plåga – nerför lika så och på platten var det kass. Försökte så gott det gick bara använda högerbenet. Ibland klickade jag ut vänstern och bara lät benet hänga, med resultatet att det stelnade till och bara gjorde mer ont. En tupplur här och en tupplur där.

På 44’an tar jag en snack med doktorn som tittar på benen och tycker jag ska ha fötterna rakare än jag har dem just nu. Han tror det är ligamenten (vad det nu är) och att om jag justerar fötterna så kan det gå över. Mer is.

Käkar pizza med NKDMS och Ettan och det känns rejält deppigt. Sover en halvtimme på golvet, snozzar två gånger och sen gör jag ett försök till, stärkt av doktorns idéer kring foten. Jag ska försöka ta mig till Carhaix vid 52,5 och där kommer jag ha tid att sova ganska rejält och det kanske hjälper med en rejäl vila.

Sätter foten rakare i klossarna och drar, tyckte det är lite bättre ända tills första backen då gör det ont som satan. Desperat-mecka och flyttar sadeln neråt, uppåt, framåt, kör med kloss-skyddet på klossen så foten kan vrida sig hur som helst. Det hjälpte ungefär lika mycket som en rejäl gråt. Trampar med högerbenet och när det inte går mer så hoppar jag av och går en bit, upp igen! Det är mörkt och brant och regnar och jag ser en liten gräsplätt, uppgiven nog att inte klicka ur utan bara lägger mig där med cykel.

Jag skiter vilket. Lovar att jag aldrig mer ska sätta mig på en cykel. Aldrig mer ska cykla pbp. Att jag är klar med cyklandet.

Nahepp – några Ipren på det här så! Tar en backe eller två till och sen öppnar sig himlen. Ja men det var väl bara det som fattades.

Igår var det maximal lycka, idag är det maximal frustration. Det var ju detta jag ville ha. Ösregn och åska, slita och kämpa på cykeln – känna mig stark eller i alla fall oskadad och kämpa på. Inte såhär och hänga på ett styre med ett kass knä. Hur kunde det bli såhär?

Tar in på extra-kontrollen innan Carhaix och haltar in i sovsalen. Drar av mig de dyngsura kläderna, blåser upp min pyttelilla uppblåsbara kudde (sjukt bra) och somnar.

Klockan är väl ett kanske och vid fem vaknar jag. Ligger still och tänker ”tänk om knäet är bra, tänk om knäet är bra” – knäet är kass trots vilan. Cyklar, rullar, haltar, linkar till Carhaix 52mil.

Känns oerhört konstigt. Jag var övertygad om att aningen ligger jag i ett dike och spyr efter 90h eller står jag på stadion som en segrare – men nu sitter jag här. Med nästan halva loppet cyklat, knappt andfådd och i hur bra skick som helst – men med ett kass knä. Det blev liksom varken eller. Hade knäet varit som vanligt hade jag utan problem cyklat hem detta. Men visst, hade hit och hade dit – nu är det som det är.

Innan Brest är det en riktigt rejäl backe och det kommer aldrig att gå med knäet. Nu är det så kass så oavsett om jag fick till rätt fotvinkel och sittställning så skulle det ändå inte gå att cykla med det.

Vi packar ihop mig och cykeln och slänger in i bilen, jag sover i baksätet tillbaka till Paris. Ettan och NKDMS var helt fantastiska, de fixade och grejade med allt.

Sen drar vi ut och käkar lite. Dagen efter åker Ettan och jag upp till det roliga hotellet i Nederländerna igen. De hade en stor badavdelning med bubbelpoolar, bastu och sånt som badfantasten Ettan gillar.

Sitter och tänker på att jag fortfarande har 12-15 timmar på mig om jag hade varit okej. Rejält gott om tid egentligen. Samtidigt som pbp var den ballaste långturen jag cyklat så var det ju också den sämsta. På sätt och vis har jag haft tur på alla långturer, förutom 60-milan så har aldrig något strulat, så skit samma det är väl sånt som händer.

Dagen efter åker vi vidare upp genom Tyskland och strax efter lunch är mina 90 timmar slut. Deppigt och konstigt.

Men helt klart så var det otroligt lärorikt. Ganska omgående så stod det självklart att jag ska köra pbp nästa gång – 2015 dock kommer jag inte starta i 90h gruppen utan 84h eller fristarten.

Fixie, ss eller växlar är ju frågan. Fixie är nog inte alls fel eftersom det var så många sköna backar och många chanser att stå och vila rumpan. Dessutom såg jag flera som hade styrväska och tempopinne-kuddar på styret så man kan hålla i väskan och vila sig lite. Det är nog en bra ide.

PBP kändes inte alls skräckinjagande utan mer mysigt och trevligt och har man inga större mål med tiden så kan man ta rejäla pauser. Välsorterade depåer med mat, vatten och allt man kan behöva. GPS var skönt att ha men absolut inget måste. Hela rutten var väl skyltad och det fanns i stortsett alltid cyklister framför.

Sitter du nu som en slöhög framför datorn så är det nu du ska börja. Köp en räcer, dra ut och träna och häng med på en 20-mila i höst. Sen nästa år så kör du en 20 och några 30, året därpå en hel serie (20-60) året därpå samma och toppa med en 100 mila. Sen är du redo – jag lovar!

Vi tog en liten sväng om till Falsterbo – det var skönt. Hängde några dagar mer Ande, Karin och Gustav. Erik kom och hälsade på och han och jag brassade biskvier!

Magen funkade precis hur bra som helst. Utan att orda mer om det så kan jag konstatera att det tog ett år från att vara på botten och ha svårt att gå ner till konsum till att bila till Paris och delta i ett stort cykellopp. För mig en oerhört stor seger. På vissa sätt mycket större än PBP :)

Nåja, väl hemma så grävde jag fram mina gamla-gamla cykelskor som jag kört mycket med och kollade inställningen. De satt mycket rakare än som jag har dem nu då jag haft lite ”toe-out”, det har funkat bra hela förra året och hela säsongen i år (till klossbytet innan 60-milan) men det kanske har varit fel? Kanske blev problem med den lite smalare veven? Vem vet?

Nåja, nu så skulle ju knäet plockas isär, sköljas rent och limmas ihop. Dr Perra som brukar vara ett ess när det gäller knän och har stor erfarenhet av bla övergivna katter hade tyvärr lånat ut spikpistolen så jag fick gå till Dr Classe, fd läkare till fotbollslandslaget – får väl duga.

Såhär såg knäet ut efter att vi plockat loss det och tvättat upp det. Classe drog och bände och bekräftade att toe-out ökar belastningen på insidan speciellt för mig som är lite hjulbent och det var nog orsaken till smärtan. Han tyckte jag ska ha fötterna rakt och byta från 4 graders float till 9 graders. Vred man rejält och trök på knäet så kändes det på precis ”det” stället så Classe la alla delarna i en låda som han skulle skicka iväg på magnet-röntgen om en vecka så får vi reda på hur det ligger till. Som mellanklass-Mattias var inne på så kunde det blivit lite schletet på minisken.

Ja nä men allvarligt, det var ju tråkigt men shit-happens. Det går fler lopp. Redan nästa år bjuds det ju på Sverigetempot – 200 mil genom vackra Sverige. Jag ska ut på en runda i eftermiddag och se hur det känns.

Publicerad: augusti 23, 2011 - Paris - Brest - Paris |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

24 Kommentarer |

T-21h – dan före dopparedagen.

Här finns alla typer av cyklar, vad sägs om denna:

Eller kanske en denna med tillhörande gubbe:

Eller denna:

Polkagrisen är checkad och klar. Vädret blir bara bättre och bättre för varje gång jag trycker F5 på yr.no. Ser ut som att det blir uppehåll större delen av första halvan.

Måste säga att jag verkligen ser fram emot att komma iväg i morgonkväll.

Publicerad: augusti 20, 2011 - Paris - Brest - Paris |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

4 Kommentarer |

Mot Paris!

En sista sväng till kotknäckaren idag och nu är det bye bye med nackontet – ÄNTLIGEN!

Det mesta är ÄNTLIGEN! I Fredags när jag cyklade runt-runt på Lovön så bara slog det mig vad hela den här PBP-grejen handlar om. Med ens såg jag bilden klar, låt mig utveckla. :)

Ända sen jag började med Brevet-rundorna förra året så har PBP legat och gnagt där i bakhuvet. 120 lockande och skrämmande mil. Lelle pratade mycket om PBP och jag nickade väl lite lätt och sa ”visst visst” – jag bestämmer mig till hösten. Rundorna rullade på och blev längre och längre och vips var jag en super rando. Och att skicka in en anmälan där någon gång på vintern var inte heller så jobbigt, jag får väl se hur säsongen går, bestämmer mig sen.

Säsongen började bra med mycket testcykel och vinterslit men sen blev det ett rejält magplask efter US-resan då jag var sjuk till och från i 2-3 månader, det var förkylningar och halsinfektioner som avlöste varandra. Men lyckades ändå pricka in att klara kvalificera mig till PBP på de friska veckorna. Ja det är väl lika bra att betala de sista pengarna också, jag kan ju bestämma mig sen.

Juli blev en bra månad, där tränade jag ungefär som planerat. Tempo, 10-20mila rundor, MTB och även ett litet vo2-schema på testcykeln. Trevligt. Den planerade 100-milan uteblev och istället fick jag en jävla nackspärr. Det funkade med lite träning ändå, det är inte så bra att bara sitta still med nackspärr utan röra sig så mycket det går, 3 liter liniment och vetekudde är melodin. Ja just det, en gryyym grej är att luta sig mot en vägg och ha en tennisboll mellan ryggen och väggen. Bara att gnussa lite uppåt och neråt längs ryggen – en höjdare!

Men så träningen har väl inte alls varit lika omfattande som jag hade hoppats men jag hoppas att det duger. Planen att köra fixed får vänta lite, i år blir det singelspeed.

PBP har funnits där i bilden sen första rundan förra året och efter varje runda har det alltid funnits ”en runda till!” Som att knalla upp på en grushög och när du står där upp ser du nästa grushög – ännu lite högre. Och ett ”jag bestämmer mig sen”.

Men nu är sista grushögen så nära att jag nästan kan ta på den och det känns som att jag har bestämt mig – ÄNTLIGEN! :)

Många tramptag, många droppar svett, många skratt och många ”aldrig mer” senare så är det dags.

Paris-Brest-Paris 120 söta korta mil i medvind. Jag insåg i fredags hur mycket jag faktiskt har sett fram emot detta, hur gärna jag vill cykla PBP och hur underbart fantastiskt det kommer att kännas när jag susar fram på de franska vägarna.

Bortom PBP finns inte ”en runda till” – oavsett vad som händer fram till Torsdag eftermiddag nästa vecka så är projektet ”över”. Helt plötsligt inser jag att jag inte har PBP framför mig utan står mitt i PBP, träningar och kvalificeringar och kontroller och cykla cykla cykla och PBP-projektet är inte 4-dagar cykling utan det är ju själva klimaxet som är kvar – 4 dagar klimax!! Bara en liten njutbar runda där varje tramptag är ett steg längre upp för sandhögen på väg mot utsikten där uppe!

Reservlampor är köpta, en ruffig cykelplan är gjord och om några dagar så går starten!

En kompis undrade hur det är med magen nu för tiden.
Bra tack! Den är mer eller mindre som på gamla goda tiden – tack och lov! Dessutom hittade jag detta på PBP-sidan:
”Always carry toilet paper. The urge may happen somewhere in the countryside, at dawn and without close restrooms.”Ha ha den officiella inbjudan att klubba i valfritt franskt dike!

Om du inte ska följa med och cykla kan du alltid följa mig på twitter: @freddestwitt ska försöka twittra när möjligheten ges, annars kan man gå in på: http://www.paris-brest-paris.org/pbp2011/index2.php?lang=en&cat=randonnee&page=suivi_participants och söka efter startnummer: 4679. RR kommer på bloggen om jag fixar det. Informations-chefen Ettan åker med i service-bilen och kan säkert lägga upp en bild eller två.

Idag blir det tidig läggning, känner mig faktiskt lite sådär krispig i huvudet, men jag har ju några dagar på mig att vila. Skulle ju suga ganska kraftigt (men inte vara speciellt förvånande) om det skulle dyka upp mer sjuk-strul.

Till Paris, till Paris – ska jag cykla på en polkagris!
Det kan ta några år – men jag tror nog att det går!

– Sätt skumpan på kylning!

Publicerad: augusti 15, 2011 - Cykel, Paris - Brest - Paris |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

13 Kommentarer |

Örebro 60mila

eller: Det var ta mig fan på tiden med en blygsam 60-milacomeback!

Inga sjukdomstecken efter 15-milan så jag gick all-in på en 60-mila från Örebro. Det är sista chansen till kvalificering för PBP.

Ettan som lite förvånande bestämt sig att hänga med på en 60-mila, och jag tog Herr Herrgårdsvagn ner till Öret, loggade in på Scandic och gick till greken och bunkrade upp med potatismos och grillat kött. En och annan fylltratt vinglade runt på stan.

Enl prognosen så skulle vi ev få lite regn på morgonen, och sen motvind och slutligen medvind.

Just det rundan, den ser ut såhär, den lilla gynnaren:

Uppstigning vid 04:45 och Ettan mumlade om att hon skulle ägna sig åt ”hej hotellfrukost”, gav mig en puss och bad mig att skyndsamt lätta så att hon kunde sova vidare. Tsss – dagens ungdom, inte mycket till [hittar inget passande ord, oförstånd kanske?].

Vid 06.00 piiiip och efter ett varmt välkomnande av Börje och co lämnade vi Örebrocyklisternas lokaler.

Vi hann ungefär 13 meter innan jag märkte att min tripp visar: 0km/h, kom igen, snabbare än så går det. Snabbstopp och justera avkännaren, nix. Men det där var väl jävligt tradigt. Okej, jag kör på GPS:en som sitter bredvid och får försöka ladda den vid något stopp. Vägnötterna var väldigt enkla så det skulle nog gå bra att köra rundan bara på dem tillsammans med en klocka.

Det var tre starka cyklister och jag som gav oss ut på rundan. Åke och Mats tänkte köra nonstop och jag och Fredrico tänkte kvarta i Falun. Hotell med kvällsmacka var redan bokat!

En bra tur innehåller självklart lite regn och efter några kilometer började det droppa.

En bra tur innehåller självklart en punka och efter några mil började det pysa.

Lite meck i regnet sen rullade vi vidare i regnet. Jadu, undra som en flundra hur detta kommer att gå? Att sitta med våta fossingar i en dag brukar ju inte vara någon höjdare. Första stämpeln i Askersund, sweet, bara 54 mil kvar!


Regn regn regn…

Det slutade ibland i fem minuter, lagom till att jag tänkte ”äntligen” sen började det igen.

Regn i kombination med backe piggar alltid upp! Dessutom märkte jag vad som var problemet med cykeldatorn, den sitter förnära GPS:en – DOH!

Redan efter 12 mil slutade regnet och det var ju lite snopet!

Vi rullade in vid kontrollen vid Kristinehamn, mumsade lite mat och peppade varandra med att det bara är 5 mil kvar till lite mer mat!

Hej Riksväg 26
Vackert belägen strax framför mitt framhjul tillbringade vi timme in och timme ut på R26:an.


En sjö och några blöta kossor passerades…

…milen rullade på, fötterna var blöta, häcken började ömma och jag var pizza-sugen!

Filipstad blev plötsligt lite vackrare.
Smackade in en stämpel på pizzerian och jag spelade ut ”justera-sadeln”-kortet. Förra säsongen så gjorde jag ibland så att jag justerade sadeln ett snäpp upp eller ner i framkant för att mildra smärtan söderut, sagt och gjort – justerat, dock råkade det nog bli två snäpp eftersom mekanikern schabblade lite. Nya strumpor åkte på och sulan lindade jag in i gladpack så den inte ska blöta ner nya sockan på momangen – skönt med torra fötter! Undra som en flundra vem som blir först med att dra lite gladpack under översocksen när sommarregnet kommer…? ;)

Vägnot:
202 km sväng vänster på R26 mot Lesjöfors/Mora
295 km Vansbro stämpla vid OK/Q8.

Ja det borde man ju kunna hitta.


Ytterliggare några timmar på R26:an. Uppehåll även om regnet hängde runt knuten.

MEN då började det kännas lite skumt i vänster knä lite sådär som det vill ”knäppa till” i knäet, det brukar det göra ibland och det brukar gå över efter en stund. Men det går inte över, tvärtom.

Okej, felsökning: i torsdags checkade jag utrustningen och ena klossen till skon var helt utsliten så jag byte och lyckades självklart inte få dem helt exakt men satte dem så gott det gick. Upptäckte även att klossarna på höger resp vänster satt ganska olika. Handen på hjärtat så när jag monterade dem för ett år sen höftade jag lite och tänkte att jag får väl justera sen men det har inte behövts. Självklart är det för att rundorna var korta i början och blev längre och längre, lederna och gångjärnet i knäet vande sig och allting var frid och fröjd och nu hux flux så har ju rörelsen blivit lite lite annorlunda – jävla jävla jävla skit.

Ett par backar senare blev det mest aj aj aj aj och jag stannade och tog mig ett sammanbrott vid vägkanten, 35 mil kvar, ska min cykelkarriär sluta här? Ska jag bli en av dem som fick sluta för att knäna gav upp? Jag har aldrig problem med knäna trots halvslappt fixie-cyklande, men å andra sidan är jag noga med att aldrig ha knäna direkt mot vindan utan tyg mellan, värmer upp, stretchar osv. Att det skulle ha med sadeljusteringen några mil tidigare hade jag inte en tanke på. Nu var goda råd dyra, nä det var lika bra att slänga in handduken, svälja all stolthet, helt enkelt ge upp.

Fem minuter senare hade jag flip-floppat hjulet: slängt på ett frihjul, gått upp en kugge bak, svalt gråten och susade ner för backarna.

Det här med att cykla fixie
Himlen klarnade upp, blodet blev varmare, cyklingen blir roligare och jag förstod med ens varför jag då och då möts av frågan: Är det inte jobbigt med en fixie? Jag cyklar bara fixie, jag har ingen aning om hur det är att köra långt med frihjul. Jag har frihjul på en mtb som jag kör med 2 gånger om året typ. Blev ingen större skillnad för knäet förutom att det märkligt nog gjorde mindre ont om jag stod upp i backarna. Teorin att det berodde på klossarna växte sig starkare.


Vi stannade till vid detta smultronstället ungefär en timme innan Vansbro och 30 mil. Mer mat, jag klämde ett extra äpple. Hur har vi haft det med maten då? Ja det ska jag berätta, jag gick på sportdryck från start, ca 0,5dl pulver i ena flaskan och lite mer i andra. Vid stoppen har jag bara toppat upp med vatten och spätt ut den mer och mer. Några flapjacks har åkt ner, en och annan Gainomax och mer frukt vid stoppen – frukt är helt perfekt på långturer. Helt klart mer sött än vanligt, magen var helt okej förutom att den mer eller mindre fungerade som ett gasverk och jag tror att jag skulle kunna försörja 40 gasspisar under en hel vecka. Nåja, fikastället var trevligt och det var en fårhage utanför som lät ”Yeaaaaaaah Yeaaaaaaah” och jag bestämde mig för att dunka in MP3-spelaren och avnjuta lite musik. Gav knäet en stretch också.

Vansbro, 30 mil, en Vätternrunda och bara 10 mil kvar för dagen. Klockan visade halv åtta och vi hade njutit i 13,5 timmar.
Knäet var skit, dessutom började höger fotled ömma, gissa om lilla fossingen inte heller gillar den nya klossen…? Men i övrigt så var jag helt okej! Hur pigg som helst i benen och det här med frihjul är ju rena rama drömmen, några fördelar är:
– Man slipper helt ont i röven då man kan ställa sig upp och rulla lite när som helst.
– Mycket bättre för händerna eftersom man enkelt kan luta sig lite bakåt och släppa belastningen på händerna.

Min nyfunna italienska vän Fredrico bestämde sig för att göra mig sällsis på hotellet i Falun och frågade fler gånger om de verkligen kommer ha en rejäl macka klar när vi kommer fram… Jajjamen!

Jag lyssnade på Hellacopters, Chemical Brothers, Knivderby, Junkie XL, 300 andra låtar och en dokumentär om Stig Bergling och milen rullade på, knäet gjorde ont och bygden har onekligen någon skitnödig kommunalpamp för det var helt makalöst vad de hade gödslat med rastplatser här och det var ju bra så man kan stanna till och njuta av dess komfort – tumme upp och mer Assos stjärtkräm!

Vi närmar oss Falun och jag ser fram emot utlovad macka, ett par alvedon och kanske en korv vid macken – mums!


Er fräscha cyklist! Jajjamen Oakley Transition-lins – värt varenda spänn.


Gud Allsmäktige slog på duschen några mil före Falun, tack för den! Men visst, en bra långtur innehåller minst ett besök i en busskur, ibland så många som fem!

Fredrico frågade återigen om mackan…

400 km och vi anlände vid macken i Falun, en korv med mos, lite Gainomax och en smarrig keso med nötter, superduper att de har börjat ha denna godbit på macken! En motorburen ungdom frågade vad vi varförena och jag förklarade att vi helt enkelt är ute och cyklar och förklarade hur rundan sett ut och att hans tjej såg väääldigt impad ut, kan varit rando-doften som gjorde hennes blick lite dimmig – och dessutom är det kul, sa jag. Nähä du Fredde sa en röst i huvudet, nu står du här och ljuger!

Vi tackade Åke och Mats för turen, önskade dem lycka till och sladdade in på bredställ för att avnjuta utlovad macka:

Duger denna? Långdistanslyx utan dess like! Okej, nu ska vi se, ont i knät som satan, några alvedon, Assos ass-repair-kräm, en tandborste, sova en natt – får jag bara vakna frisk, utan halsont eller feber och tar mig upp på polkagrisen så ska jag cykla klart, det är plan A. Plan B ger sig nog vad det lider.

Vid somnade som två trötta lammungar som busat och stojjat i hagen hela dagen! ZZzzzzz…

07:45 var det uppstigning. Benen, sitter de kvar? Check! Puls? Check – Ha den lever! Fredrico gick loss med hårtorken och blåste sina prylar torra och strax efter åtta slevade jag i mig ägg och bacon. Idag kör vi på vatten och fett.

Solen sken och fåglarna satt på fönsterbläcket och joddlade, knät var okej, fotleden njae – sådär, 09:30 stämplade vi in.


Landsväg 266, mest nerför, medvind och 1 mil utan känning i knäet… några kilometer till sen börjar det kännas mer och mer och då slår det mig, det kan inte varit sadeljusteringen som fuckade till det? Men kära hjärtanes, var i hela friden var Unge herr Fredrik när fettklumpen mellan öronen delades ut?? Inbromsning, vinklade ner sadel ett snäpp och knät var märkbart bättre efter 30 meter. Övervägde att slänga in ett par stenar i cykelbrallorna som straff.

Solen sken och jag körde på vatten och magen blev lugnare och lugnare. Solen brassade järnet och jag brände mig lite på näsan.


Ja du, efter en vacker landsväg så skulle de smaka med en riksväg och när man minst anar det så står Riksväg 68 till förfogande!


Visst är det fint. Men å andra sidan går en gammal svinstia att avnjutas från vilket passargerarsäte eller till och med på en godtycklig moped.


Freddo var så jädra sugen på att testa min fin fina fin-pump att han inte kunde hålla sig från en punka till nu har vi en mil kvar till Fagersta. Knäet var okej, aj-aj:et kom och gick lite men i det stora var det myyyycket bättre.


korv m mos, svullen med dynga, en Göran med Mona… kärt barn har många namn. Fast en Göran med Mona är egentligen en Tjockis med en Pucko, men jag tog två Gainomax istället, satt som en smäck. Fjuttiga tio kvar.


R68 bjöd på en och annan karamell! Er älsklingcyklist var oförskämt fräsh och följdes av en svag doft av morgonens deodoratering, ja självklart med den lite syrliga doften från de nytvättade Assos-brallorna som morgonen bjöd på!


Efter att avverkat norra Europas högsta topp så skulle det sitta med lite ljummet sommarregn. Skylten på toppen hade nog tappat en nolla för det stod något i stil med 246 möh.


En kulle.


Öret!


Lite dugg och en flapjack!


Själva motorn. Lite ont då och då i knäet, rätt okej för det mesta. Bruuuuuuuuuummmmm låter den.


60-milablicken…


Segergesten! Rätt in i kaklet!

Väl framme bjöd Örebrocyklisterna på läsk, mackor och bullar. Förträffligt trevligt!!

När jag kom ut kom pressen direkt, en reporter var framme och ville ha en intervju med den nyblivna Super Randonneuren - hur känns det?
Oförskämt bra! Sådär med fotleden, händerna är bortdomnade, viss blygsam ömnad i rumpan.

Hur var det att köra SS istället för fix?
Ha ha det där går inte att jämföra. Slitaget på kroppen när man kör fix är enormt mycket högre än med frihjul. Jag skojar inte, det är säkert 50% jävligare att köra fixie. Nu såhär med en jävla massa långturer på fix i bakspegeln känns det som att alla hade rätt: ”Det är helt galet att köra fixie” oväxlat i all ära, det är soft men fixie är ungefär lika [insert correct word here] som att cykla med punka, klart det går men vilket jävla slit.

Så, får vi se dej på startlinjen på PBP?
Inte så troligt. Det råder en rejäl motivationsbrist just nu. Det är klart jag kan cykla ett par dagar på vilja men då kan jag lika gärna göra det själv på egen hand i Sverige och slippa all logistik med att åka till Paris. Cykla långt handlar för mig om att faktiskt ha trevligt på turen även om det är slitigt och jobbigt, och inte bara att plåga sig själv.

Det hade nog varit en annan grej om jag varit med i något tight gäng som tränat tillsammans osv. Sen funkar det sådär med att köra fixie tillsammans med dem som kör växlat. All min cykling har motiverats av frivillighet, frivillighet att göra som man känner för på dagen. I jämförelse blir ju PBP jädrigt uppstyrt och jag har inget som helst behov att stå med på någon resultatlista. Att cykla 120 mil oroar mig inte speciellt mycket, folksamlingar däremot gör mig nervös!

Problemet med fixie är inte benen: det är händerna och häcken. Så ont som jag hade i häcken vid 25 mil när jag slängde på frihjulet, ja det var ungefär så ont jag hade när vi gick i mål efter 60 mil. Samma med händerna. Fixie är helt obarmhärtigt och man har ingen chans att återhämta sig. Ställer du dig upp på platten för att vila häcken ökar vikten på händerna, släpper du händerna så ökar vikten på häcken, det blir ett moment 22 där smärtan bara ökar mil efter mil och det bästa att göra är att bara sitta ner, hålla igen brödsaxen, se snygg ut och trampa. Tempostyre skulle hjälpa till men det får man inte ha på PBP.

Kanske Sverige-tempot nästa år skulle passa?
Faktiskt. Denna säsongen har ju precis som förra mest varit strul. Sverigetempot verkar ju både generösare med tid och lockande på andra sätt. Dessutom har jag ju en tempocykel som nog skulle må bra av en 200 mil – hö hö!


Super Randonneur smurfen!

Ha ha visst var det roligare förr om man var ihop med greven blev man grevinna, doktor blev doktorinna så nu går Ettan den lilla mallgrodan och kallar sig för Super Randonneurinnan!

Kurvor för den som går igång på sånt.

Stort tack för de uppiggande kommentarerna!!! :D

Tumba 30mila –

Det är mycket snack om sub-hit och sub-dit nuförtiden, själv siktade jag på sub 6:45 inför 30 milan, fixade det med god marginal, redan 6:35 stod jag vid spisen och kokade bovetegröt. Jag vill nog sammanfatta bovetegröt + banan som den perfekta uppladdningen.

Egentligen var det ju planerat att köra ”Sömnlös i Rudan” i helgen som tyvärr blev ”Hopplös i Rudan” – inställt! Jag hade gett bort min bilplats till Girot i Malmö och Girot vore ju superkul att köra med kände väl att sista veckornas formsvacka kanske inte skulle vara så kul att ha i benen. Har ju missat rätt många långturer så det blev till att chansa på 30 milan.

Hur som, gårdagens 11mila-runda kändes rätt okej i kroppen, inget halsont, ingen rosselhosta, lite snorig, seg och sådär men det kändes okej. 30 mil är ju inte supersuperlångt.

Men jag lovade mig själv dyrt och heligt att ta det lugnt, hålla pulsen under 170bpm och inte lockas till stoj och lek!

49/16 i utväxling så jag inte ska behöva slita i uppförsbackarna.

Morgonpigga gubbar och två morgonpigga damer vid Macken i Tumba. Uteslutande växelraketer varav en tandem och bara lilla jag på fixie.

Jag gjorde som vanligt och hängde på i snabb-klungan, snittet låg runt 35 och det kändes rätt okej. På väg mot Läggesta fick en kille punkis och när ”klungan” rullade om oss hängde vi på dem så vi skulle slippa jaga ikapp dem. När Toni, Mattias och c:o rullade om så hängde vi på igen. Snabbt stopp vi Läggesta och sen rullade vi mot Stigtomta.

…och efter 8 mil insåg jag att 35km/h i snitt i seg vind och ”ta det lugnt” inte är riktigt förenligt så jag slog vackert av på tempot och det slog mig att ”dra på trisso vad vackert det är här”. Bondgårdar med sluttande ängar med kor i alla dess färger som tuggar och glor på en under den blå himlen. Grävde fram kameran och fick bara en dålig bild på en kohage. Det var mycket finare – jag lovar! Ganska behagligt att ta det lugnt och jag visste att jag hade en eller två efter mig som jag tänkte åka med till nästa kontroll. Efter några mil kommer Mattias och Amir i kapp samtidigt som vi kommer i kapp Rippa så vi klungar ihop oss och kör sista milen till kontrollen.

Jag är rätt slut och mår väl sådär får jag säga. Sista milen var jag oerhört sugen på vatten men hade sportdryck i båda flaskorna – blä. Väl framme frossade jag i kallt kvalitativt mack-vatten, nam nam nam nam. Testade också att klena på rikligt med Assos ”Stjärtkräm” vid stoppen med positivt resultat.

Oj oj väl framme vid kontrollen mitt i Kolmården satt delar av snabb-klungan och frossade i fläskfilespett! Mattias, Rippa, jag och Amir hade en trevlig lunch och hann prata lite skit. Det blir ju inte så mycket skitsnack under själva cyklandet. Faktum är att man gör inte så jävla mycket alls under cyklandet. Man har liksom fullt upp med att trampa och ligga på lagom avstånd och sånt. Avkopplande. Letade som besatt efter mina GT-tabletter som var helt borta och jag började få huvudvärk så jag ökade på vattnet. Men det brukar inte spela så stor roll om man är låg på salterna.

Jag hade hängt upp hela mitt hopp på att vi efter kolmården skulle få en fin medvind hela vägen hem till människobyn. Men det var en seg motvind, men fint som fan! Men segt. Nåja efter nästa kontroll blir nog vinden bättre.
Ett kort stopp för att fixa min hjulmagnet och *KABOOM* så small min slang bak. Helt allvarligt, jag köpte fyra lätta slangar för ett tag sen från Conti. Jag brukar köra på deras race 28 men detta var deras Race 28 supersonic som är tunnare och lättare – som visade sig vara en helt värdelös slang.

Den första klämde jag när jag la på den. Den andra small efter att jag lagt på den, den tredje satt en timme på fälgen sen small den och nu den fjärde höll 50 mil typ sen small den. Det är inte det att det går hål på slangarna av genomslag utan de är så extremt lätta att klämma när man lägger på dem. När de smäller så spricker de flera centimeter och däcket hoppar av fälgen. Jag vill inte skryta men jag är inte helt värdelös på att kränga däck och här får man vara lika sjuuukt lätt på handen och dessutom vet man inte – blev det bra? Ja ja skönt att bli av med den där sista skitslangen. De snabbare i ”klungan” rullade förbi.

Fick också provat min nya långfärdspump som var en glad överraskning. Den har inget klämfäste för ventilen utan man gängar på den så det blir riktigt tätt. Kollade dagen efter med golvpumpen och då var det fortfarande 6 bar i däcket.

GPS-fan hängde sig mitt i alltihopa! Hade vägnötter på cykeln också så det gick bra att hitta ändå. Visade sig dock att man kan boota om den genom att trycka på alla knapparna samtidigt. Dock försvann filen. Inte så mycket att flasha med ändå. ”Maskinerna är våra vänner, utan dem inget paradis…”.

Jag hade en jävla rutten huvudvärk :(

Jädrar vad vackert! Vägen var också fin!

Vid kontrollen i Nyköping kom vi ikapp de andra som svullade på Donken. Hmm jag gled in på Hemköp och köpte några äpplen och bananer. Äpplen är faktiskt riktigt skyrre att käka när man cyklar. Nu var jag rejält sleten med knappa tio mil kvar. Hade rätt ont i ryggen och vänster ben och tog lite tid att stretcha, det brukar göra susen. Hittade dessutom mina GT-tabletter och slaffsade i mig två med en halvliter vatten, såja såja!

Här hittade vi den mer eller mindre perfekta kiss-gläntan, förbannat fint, nästan så man skulle stubb-skita – bara för att! Nä nu finns inte tid för nöjen, nu ska det cyklas och Rippa hade en jävla spring i benen och hade tagit en handfull back-spurter så jag placerande mig bra inför etappspurten innan Vagnhärad och såg honom komma i skuggan och laddade fullt och håll framhjulet först över linjen. Stämpla sen sen siktade vi på klockan åtta-färjan över Skansundet.

28 mil i benen och åt helvete för lite sadeltid och jag var rätt schleten men det var så jädra fint. Svag medvind, jo vi fick medvind tillslut och 10 min marginal till färjan.

Måste säga att ”cykel-kameran” (IXUS 130) jag köpte i vintras är bra. Den är liten, bra menyer och framför allt så startar den snabbt, typ en sekund efter start så kan den ta bilder. På/av knappen är lite liten dock. Ähh va fan nu är det bara ett par vändor på gårdsplanen sen sitter pucken längst inne i kaklet. Jag kommer fixa det! Sweet!

På restaurangen (eller vad det är) så tjoades det och jag drömde mig bort till en varm badtunna med en kall öl i näven… Nä fokus nu och det rullade på fint som attans från Skansundet och det är ju en förjävla skön väg. Skönt att ligga ner i bocken och sträcka ut sig lite 150+ kadens när solnergången kastar sitt orangea ljus mellan träna. Jävligt trevligt! Faktum är att det är så skönt när man får några sköna mil på slutet, bra för motivationen att känna sig stark på slutet.

Materialsporten cykel

Nyheter för i år:
– Slanghjul istället för tub, inte så kul men tryggare
– Bromsgrepp framme på styret, riktigt trevligt. Kändes bra i händerna i går men idag så var lillisarna bortdomnade, konstigt, får nog testa att flytta upp styret lite och ändra vinkel.
– Gelremsor under lindan, trevligt men jag ska nog köra med tjockare mjukare linda också
– Solglajjor, hur kan man köra utan? Asskönt!
– Assos Repair your ass-kräm, att klena på efteråt och återkommer med en rapport snart.
– Camelback vattenflaskor, bäst.
– Öronproppar, helt sjukt skönt, kommer nog aldrig köra långturer utan, ungefär lika skönt som solglajjor. Oj oj oroa dej nu inte du ska tvingas använda ”vanliga gula” från apoteket för några fjuttiga tior. Nädå för att matcha dina cykelprylar för en förmögenhet behöver man bara besöka EARfoon och bränna några tusen. Värda varenda krona och funkar lika bra på krogen som på konsert om man vill slippa hörselskador. Får ”vanliga gula” att framstå som att ha en legobit i örat.

Sammanfattningsvis var det sjukt skönt och slitigt. Häcken kändes bra, säkert för att jag var så generös med assos-kräm, synd att lillfingrarna domnade bort (efter 60-milan tog det 3-4 månader innan det var okej igen).

Vid 20:48 gled vi in vid macken i Tumba. Rullsnittet landade på 31km/h. Bra rulla långa pauser.

Gött att ha 30 milan avklarad. Ogött att vara så sliten, om det inte sker underverk med formen så tror jag att jag att PBP 2015 är mer realistiskt. Men jag får se hur 40 och 60 känns.

Magen var helt okej! :) Blev 3 flaskor sportdryck lite svagare (2dl pulver) , 3GT-tabletter, 4 flaskor vatten, 4 flapjacks, lunch, 2 mackor, 4 bananer, 2 äpplen.

På väg mot PBP

Sista delarna till PBP-åket börjar trilla in, bara vevlager kvar.

Polkagrisen blir lite tyngre men oj vad driftsäker den kommer att bli, jag har inte lämnat något åt slumpen på den. Vi snackar icke-kolfiber-vev, icke-tub-hjul, bolt-on drev, mm mm. Jo nipplarna, jag kör på alunipplar istället för mässing. Men å andra sidan är det DT Pro Lock Hexagonal – en riktig fin-nippel.

Jag har bara hittat ss-bromsar som ser ut som skit eller 80-tal och justerar man upp dem så man kan ha händerna på dem så pekar handtaget framåt och det ser ut som skit.

Men SRAM S900 är moderna SS-bromsar. Eller det är ju vanliga bromsar fast man köper dem utan växel-inälvor så de blir billigare. Lätta, kokos.

”Glada” nyheter

”Om du ligger på en av den 112 första platserna och klarar av årets kvalificeringar så är en startplats garanterad.”
93 P, Fredrik Fixedgear.se 600 km 1700 km

Oj oj oj… :) Fast nu när man är medlem av ”Bancykelklubben” får man ju byta klantillhörighet! :)


Fick på lite färg på den gamla MTB-ramen jag köpte i höstas.

Kvällens 4 x hjärtstillestånd uteblev och istället blev det ett födelsedagskalas i kombo med Solsidan-söndag och smörgåstårta, öl och en jävla massa slisk så jag känner mig tjock som en julgris!

Nöff nöff!