Ja det må jag säga! Jag brukar ju påstå att det bor någon i huvudet som är mycket smrtare än vad man själv är.
Hur jag vet detta?
Jo för att:
a) Om du inte kommer någon någons namn så startar en process i huvudet som du inte själv styr över och du står bara där och säger “öööhh….” tills svaret ploppar fram. Vad som egentligen sker är att något i ditt huvud är mycket smrtare än dej själv och rusar blixsnabbt ner till stora arkivet på våning två och börjar bläddra bland minnesfragment och dra i synapserna tills något hittar det något söker.
b) Om du är ute och går och halkar till på en isfläck så hinner man på sin höjd tänka “helvets jäv…” men under tiden har något blixsnabbt parerat sladden genom att lägga mer vikt på andra benet, göra en cirkel med armen och vrida överkroppen 3 grader medurs och på så sätt har något undvikt ett benbrott (är du över 40? läs lårbensbrott).
Att dessa två närmast magiska funktioner skulle vara något som hjärnan, kroppens trögaste muskel skulle greja själv är ju som du säkert också inser helt otänkbart – i själva verket finns det något i ens huvud som är mycket smrtare än man själv. Vi tror att vi är våra tankar, det är vi inte. Vem är du utan dina tankar?
Detta något tror jag helt enkelt är en gammal vis japan. Möjligt att jag har en förlegad och fördomsfull bild av japaner men jag tänker mig dom som snabba och smrta.
Så den här jappen sköter alltså “leta upp namnet på person” och “parerar sladd” men också massa andra saker, t.ex: kroppstemperatur, nysning, andning, hjärtrytm, gastryck – ja faktiskt en hel jävla massa andra saker, vem tror du egentligen väcker dej när du ska upp och pinka klockan fem? Japanen såklart!
Ibland kan denna jappe åka på semester, bli understimulerad och dra eller helt enkelt inte palla bry sig. I folkmun kallas detta lite felaktigt: sjukdom, men är i själva verket “fel på japanen”.
I slutet av november (23:e, 6 veckor sen) säckade min ordinarie japan ihop fullständigt och tog in sin brorson för att sköta min veka lekamen.
Brorsonen hade mest sköt vanlig tamboskap tidigare och hade ingen direkt erfarenhet av människoapan, vilket jag (ganska surt) fått erfara. Övertryck i huvudsystemet, slarv med kroppstemperatur, opatchad wetware, undermålig renspolning av pannloben, slappt nervsystem, ingen glykol i dopaminet blev rena vardagen. När kroppen sa sova, jag då trycker han på nys och evakuera restprodukter via bihålorna. Men tror ni han slutar fylla på biohazardhålorna när röda lampan blinkar? Nej givetvis inte. I förra veckan skulle lufttrycket i ögonen kollas, japanen höjde med två bar – inte kul. Hjärtat har han gasat på med som om jag var ute och joggade. Och när jag äntligen somnar, ja då vrider han upp termostaten till 39 grader och slår på svettsystemet – men hallå liksom, gå och läs hentai-porr eller något!
Det har varit många mycket lärorika veckor och jag har gått från att vara besviken att hela höstens träning varit i onödan till att inte ens orka gnälla över det och förlika mig med att faktiskt hitta en ny hobby. Det som står på tapeten är: enduro, wakeboard eller flugfiske.
Ett litet ljus i allt mörker har väl varit att jag jobbar med ett projekt som jag kan jobba med varifrån som helst, så när jag varit pigg så har jag i alla fall kunnat göra nytta. Resten av tiden har jag sovit, tittat eller läst serier.
Nu är förhoppningen att jag i alla fall ska bli frisk till näst-nästa vecka när människobarnet beräknas anlända med storken.
